Jag trodde att mitt liv var över där och då

Livshistorier

Godmorgon alla fina!
Idag tänkte jag dela med mig av något som är fruktansvärt känsligt för mig men som jag har sagt tidigare så vill jag dela med mig av både glada och ledsna stunder med er. Jag vill kunna vara rak och ärlig oavsett vad det är!
När jag sitter här och tänker tillbaka på mitt förflutna så kommer ett ord upp i mitt huvud och det är ordet kaos.
Jag fick min psykiska ohälsa i rätt tidig ålder såsom depression, skadebeteende på olika plan och jag har nog aldrig uppskattat mitt liv fullt upp pga min psykiska ohälsa. Jag har aldrig vetat hur man mår när man mår bra, hur ett äkta leende känns och hur det skulle kännas att ärligt svara från hjärtat att allt är bra när någon frågar.
Drar man tillbaka tiden några år så skulle jag säga att det var en väldigt dålig period i min psykiska ohälsa på många sätt. Det var inte lätt att växa upp utan kött och blod vid sin sida, mobbningen som aldrig tog slut, skadebeteenden som växte sig allt fler och ångesten över att inte orka mer. Även fast allt skadade min själ så oerhört djupt så var det absolut värsta ensamheten, att känna att verkligen ingen förstod mig.
Tankarna om döden hälsade ofta på hos mig och fast jag försökte uttrycka hur jag egentligen kände så tror jag ingen förstod när jag uttryckte att jag inte orkade mer.
Åren gick och jag lärde mig att leva med min psykiska ohälsa, jag kände inte till något annat liv än det jag hade, att varje dag var en känslokamp mellan min hjärna och kropp var så påfrestande.
Jag sjönk väldigt många gånger till botten men jag krossade allt jobbigt många gånger också tills en period i mitt liv där min psykiska ohälsa åt upp mig inifrån och tillslut så blev jag min psykiska ohälsa.
Ensamheten jag kände varje dag höll på att ta kål på mig, jag önskade varje dag att någon kunde älska mig för den jag var när inte mitt kött och blod kunde göra det.
Jag lyckades finna vad jag trodde var mannen i mitt liv, han gav mig det jag hade sökt i hela mitt liv och jag dansade på rosa moln, i alla fall ett tag. Efter att jag hade fått ringen på fingret och pluset på stickan så blev mitt liv till ett helvete. Jag skulle snart få veta hur det var att leva i ett förhållande där man blev psykiskt och fysiskt misshandlad.
Förut var det min psykiska ohälsa som åt upp mig men han bytte ut den platsen och jag höll på att förlora mig själv helt och hållet. Alla hot, nertryckningar och dominans gjorde att jag förvandlades till någon ingen kände igen mer, inte ens jag gjorde det. Att ha psykisk ohälsa och lyckas hamna i ett destruktivt förhållande i ca 2 år tog helt kål på mig.
När han en dag fick nog eftersom jag inte dög till något enligt honom så lämnade han mig och mitt barn. Där stod jag, helt ensam, söndersliten med ett barn i min famn. Ett barn som var min ögonsten men min förlossningsdepression hade ätit upp vårat svaga band som jag förtvivlat försökte hålla ihop under denna period.
Efter en lång tids slit med förlossningsdepression, psykisk ohälsa, försök med hjälp av myndigheter och en far till barnet som vägrade låta mig vara så orkade jag inte mer. Jag var helt slut, jag hade tappat livsgnistan helt och jag kände mig mer död än levande.
Jag fick sätta mitt älskade barn först, jag fick ta beslutet att han skulle få det bättre hos någon annan. Mitt hjärta gick i tusen bitar och mina tårar slutade aldrig rinna när jag fick lov att släppa hans lilla hand. Det är det värsta som kan hända en mamma, en mardröm blev sann tack vare min psykiska ohälsa och allt runtom.
Under denna period när jag mådde som värst så kom en ängel in i mitt liv, han tog mig under sina vingar och försökte hjälpa mig när jag var längst ner på botten.
Allt som hade hänt kändes som en dröm och jag började isolera mig allt mer och mer. Jag gick enbart ut när jag verkligen behövde och det var 2 gånger per månad.
Jag hade sån fruktansvärd ångest över allt som hänt och jag fann min tröst i maten, jag åt onyttigt varje dag och pang så vägde jag 120 kg. Min psykiska ohälsa var under denna period värre än någonsin, jag ville bara krypa ur min egen kropp. Jag verkligen hatade den på alla möjliga sätt och vis!
Hade jag inte funnit min räddare i nörden i rätt tid, min älskade pojkvän så vet jag inte om jag hade överlevt all min hjärtesorg.
Med denna text vill jag uppmärksamma på vad faktiskt psykisk ohälsa kan ställa till med, i mitt fall förlorade jag det absolut finaste jag någonsin kommer att få skåda, mitt älskade barn.

Gillar

Kommentarer

Isabell
Isabell,
Styrkekramar! <3 isabellberglund.blogg.se/
keereweer
keereweer,
Så himla stark du är! Jag tycker det är så bra att få läsa om vekrliga händelser ur människors liv där det finns konkreta bevis på hur "osynliga" sjukdomar kan påverka individen! Du är så stark och så bra! Skickar en massa kramar!nouw.com/keereweer
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229