Jag kände varje dag att han hatade mig

Livshistorier

God morgon alla fina!

Idag tänkte jag dela med mig av en tid i mitt liv som var väldigt svår. Jag pratar om tiden när jag levde i ett destruktivt förhållande med mitt ex.
Jag har inte tagit med allt som hände men en hel del för att ni ska få en insyn hur det kan vara att leva i ett sådant förhållande.
Jag vet att många lever i destruktiva förhållanden just nu och jag hoppas på att kunna hjälpa någon att finna styrkan till att lämna sin partner.
Jag lämande mitt ex för ca 2 år sedan och det var det bästa jag någonsin gjort!
Så idag tänkte jag ta upp något som fortfarande ger mig ångest och en klump i magen men vill dela med mig av det här då jag tycker det är så sjukt viktigt. Jag tänker nämligen berätta hur det kan vara att vara partner med någon som misshandlar dig psykiskt/fysiskt.
För att inte texten ska bli så rörig så tänkte jag berätta hela tiden vi var ett par och ber om ursäkt om det blir långt.

Allt började med att jag skulle till Australien för att leva livet, hitta ett jobb och komma ur min depression men riktigt så blev inte fallet. När jag hade varit där ett tag så träffade jag en kille, en kille som jag trodde var omtänksam, godhjärtad och en man kunde lita på så vi blev ett par. Allt var underbart i början, han gav mig presenter, komplimanger och han tog hand om mig som en prinsessa. Hans familj var även hur gulliga som helst mot mig och enligt dom var jag en i deras familj.

Helt plötsligt så gick han ner på knä och frågade mig om jag ville gifta med honom, bara två månader in i förhållandet. Eftersom allt kändes så bra så sa jag självklart ja eftersom det kändes som att det var mannen i mitt liv. Nu i efterhand förstod jag att han enbart ville förlova sig för att binda sig vid mig. Jag märkte inget konstigt mer än att hans mor var väldigt dominerande och sträng men tänkte att det är nog så här så var inget jag la märke till. Det fortsatte att kännas sådär bra och jag hade så länge jag kan minnas längtat efter att bli mamma så vi bestämde oss att försöka bli en liten familj. Planen var att vi skulle hitta ett eget boende så vi hade ett tryggt ställe när bebisen skulle komma. Dock gick det snabbare än vad vi trodde så jag blev gravid rätt snabbt vilket jag blev överlycklig över. När jag stod och kollade på stickan som var positiv så grät jag av lycka, äntligen skulle jag få en liten familj.

Det var nu hans mamma visade sitt rätta ja när vi skulle flytta till eget. Hon berättade bla att jag aldrig mer var välkommen till hennes hem eftersom jag hade stulit hennes son ifrån henne. Vi flyttade i alla fall men jag kunde långt ifrån njuta eftersom jag hade både hans mamma och honom på mig. Eftersom hon verkligen hatade mig och blev arg på min kille så gav han sig på mig istället för att stå upp mot henne och skydda mig. Jag minns inte hur många gånger jag sprang ut gråtandes på kvällen helt ensam och killen låg bara och sov eller skickade ett hot sms att han kommer lämna mig om jag inte kommer in igen. Dom få gångerna han följde efter mig när jag fick panik så kunde han slänga sönder mobilen eller hota med att ringa sin mamma så jag skulle få ännu mer skit. Jag försökte förklara för honom många gånger att hans mamma verkligen hatade mig pga hennes handlingar och ord men det enda han gjorde var att skydda sin familj. Både han och hon var kontrollfreaks och jag kan inte räkna på en hand hur många gånger han hotade med att lämna mig, eller sa åt mig att hålla käften och pekade fingret åt mig.

Jag har aldrig haft ett beroende av att skada mig men tillslut så började jag skada mig för att få ur all ångest och smärta för jag ville bara bort ifrån honom. Eftersom han inte kunde hitta något stadigt boende så flyttade vi runt rätt mycket till olika hyrrum och jag kände inte att det skulle vara ett värdigt liv för en liten bebis så jag ville åka till Sverige igen eftersom det var lättare att få både lägenhet och en trygghet för barnet. Efter mycket prat så övertalade jag honom om att åka till Sverige och hälsa på mina nära och kära. Jag tänkte att nu kanske det blir bättre, nu kanske han älskar mig för den jag är men det blev ännu värre. Vi lyckades av en slump få tag i en lägenhet och jag var överlycklig för tankarna kom att nu kanske vi skulle bli den där lyckliga familjen om han kom ifrån sin mamma som manipulerade honom. I början var allt helt okej, han kunde slänga ur sig någon spydig kommentar men det var jag ju van med för det var ju vardag för mig. Han började dock med beteenden som att ringa mig 100 gånger om jag inte svarade på en gång, ringa till alla i min närhet om jag inte svarade honom på en gång, han började anklaga mig för att vara otrogen och jag fick inte längre umgås med vänner eller min familj. Tiden gick och bebisen tittade äntligen ut och jag var så lycklig men jag fick en svår förlossningdepression, stor anledning var nog stressen hemma med honom. I början när vi var föräldrar så var allt så mysigt men kämpigt som småbarnstiden kan vara. Från ingenstans så började han bli fysiskt mot mig, han kunde tex hålla fast mig, ställa sig ivägen om jag ville gå ifrån ett gräl. Innan hade han bara skrikit eller slagit sönder saker så detta var en chock och jag blev rädd. Mest rädd för mitt älskade barn, det enda som fanns i mitt huvud var att alltid skydda honom. Jag minns hans svarta blick än idag, den där blicken som man inte kände igen och det kändes som att han hatade mig över allt annat.

När lillen var några månader så åkte han hem igen och träffade sina nära och kära och jag var ensam i 3 månader, trots förlossningsdepressionen så kändes det skönt att slippa bli nertryckt och pissad på varje dag. Eftersom jag var så nertryckt, trasig, dominerad över så var jag rädd att lämna honom för fast han var ett monster mot mig så var han en dålig trygg punkt. Han kom därför tillbaka och allt var som innan tills han 6 dagar senare sa att om du inte följer med mig tillbaka till (hans hemland) så lämnar jag er. Fast jag var så rädd så tog jag chansen att lämna honom, jag hade gått sönder helt om jag stannade kvar så jag hade inget val och det viktigaste för mig var att jag och lillen kom i säkerhet.
Jag kom ur detta förhållande efter ca 2 år, 2 år med hat, dominerande och ingen respekt. Under denna tid så skrev jag många dikter för att dämpa min ångest och det var de som gjorde att jag överlevde denna tid!
Jag är än idag skadad av detta förhållande och jag önskar att jag aldrig hade träffat honom.

Gillar

Kommentarer

MyGastricXjourney
MyGastricXjourney,
först så vad stark du är! verkligen som skriver om detta. Sen jag får nått fel på såna mammor! jag lovar om min mans mamma skulle vara så och han skulle stöda henne för de skit hon gör jag skulle lämna honom. Fuck mitt hjärta och allt men jag accepterar inte att någon trycker ner mig, kontrollerar mig eller att jag känner mig ovärdig. Att han var våldsam är ännu mer oförlåtligt! om det inte är för mycket frågad från vilket land kom han ifrån? låter så utländsk.. men sen alla utlänningar är inte så våldsamma men jag vet att mammorna kan vara elaka speciellt om man inte är från samma land som dem. Jag hoppas att du o barnet mår bra och att du snart hittar den där känslan att må bra på riktigt <3 kram!nouw.com/mygastricxjourney
SofiaLissmyr
SofiaLissmyr,
Det värmer så mycket att du tycker det, tack! Nej det är så viktigt att bli respekterad i sitt förhållande och känna sig älskad. Jag träffade honom i Australien! Tack fina du, det värmer verkligen. Kram 😊 <3nouw.com/sofialissmyr
jessina
jessina,
Vilken historia! Styrkekramar! 💕nouw.com/jessina
SofiaLissmyr
SofiaLissmyr,
Tack snälla för dina styrkekramar <3 nouw.com/sofialissmyr
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229