Jag hoppas att jag får svar på alla mina frågetecken

Min vardag, Livshistorier

Jag kliver av bussen, tar fram mobilen och sätter på en ljudbok.
Eftersom jag denna gången skulle prata om något känsligt hos psykologen så ville jag försöka slappna av lite innan jag var framme.
Jag hittade en ljudbok som jag fastnade för och det kändes som att jag var framme väldigt fort denna gången.
Just denna ljudbok fick mig att tänka tillbaka på min barndom vilket var bra eftersom vi skulle prata om mitt förflutna idag.
Jag gick in och satte mig, försökte få ut så mycket som det bara gick där och då men det var som att jag såg allt som en dimma.
Jag fick lov att ursäkta mig och berätta hur det var, att jag knappt minns något och hon trodde att det hade och göra med att jag så länge hade försökt glömma allt så att jag tillslut förträngt saker.
Det kändes så konstigt att jag knappt fick fram något, jag hade ju berättat den där "historien" så många gånger förut.
Jag vill ju bearbeta saker som hänt mig så jag hoppas att det kommer fram senare så jag faktiskt får chansen att bearbeta allting.
Jag har ofta svårt att få ur mina känslor i tal, jag har så mycket lättare i skrift så att gå dit och försöka beskriva hur jag känner är en utmaning.
En utmaning som jag är glad att få för jag vill kunna lära mig att få ut mina känslor på andra sätt än att skriva.
Som jag skrev tidigare så har skrivningen varit min terapi när det har varit som tuffast och jag har typ aldrig haft någon att prata med så därför har det blivit en vanesak för mig.
Varje gång jag har varit där så känns det som att tiden springer iväg och jag hinner knappt sätta mig ner innan det är dags att gå igen.
Jag går därifrån med ljudboken i mina öron, trött i huvudet efter dagens samtal så det är skönt att bara kunna gå mot bussen och lyssna på boken.
Jag har så många frågetecken som jag så gärna skulle vilja ha svar på och jag hoppas innerligt att jag kommer få det tids nog när jag har gått där ett tag.
Jag får ångest av att göra vissa saker och en sak jag får det av är att åka buss men jag utsätter mig gång på gång för att den ska försvinna.
Det har börjar regna lite så jag satte mig ner i busskurer, hoppades på att det inte skulle vara mycket folk men innerst inne visste jag att det skulle vara en del eftersom det var eftermiddag och alla slutade.
Vanligtvis så brukar jag åka vissa tider för att undvika alla människor på bussen men idag ville jag utmana mig själv för att se hur det kändes.
Jag går in på bussen, kollar mig runt och känner hur den där ångestklumpen kommer stigandes.
Jag försöker hitta en plats så snabbt som möjligt för att slippa gå förbi alla som sitter på bussen och den enda platsen jag såg fanns var bakåtvänd mot alla.
Vemodigt sätter jag mig där med mobilen i handen för mobilen har alltid varit som mitt såkallade skydd i jobbiga situationer.
Det känns som att jag flyger tillbaka i tiden, tiden då jag var mobbad och hade en klump i magen varje dag jag skulle åka buss för ville inte få alla deras blickar.
Jag kollar ner i mobilen hela bussresan, jag tittar inte upp en enda gång för jag vill inte möta allas blickar som sitter vända emot mig.
Den korta bussresan som annars brukar gå så fort känns som flera år för mig när jag sitter där och hoppas varje sekund att jag snart är framme.
När bussen väl var framme och jag hade klivit av så kände jag en viss lättnad att jag faktiskt klarat av det!

Gillar

Kommentarer

Emmaengstrom
Emmaengstrom,
Massa kramar finaste du! <3nouw.com/emmaengstrom
Johannasoderberg
Johannasoderberg,
Du är så stark! Grymt av dig. Massa kramar fina du <3 nouw.com/johannasoderberg
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229