Jag har inte lättat på mitt smutsiga bagage på flera år

Psykisk ohälsa, Livshistorier

Godmorgon alla fina!
Idag tänkte jag bara skriva rakt från hjärtat för imorgon kommer det vara en väldigt jobbig dag för mig. En dag som kommer ge mig massa olika känslor på samma gång.
I skrivande stund så känner jag ångesten som har bitit sig fast i kroppen och klumpen i magen som vägrar ge sig av.
Klumpen i magen kom redan för ca 2 veckor sedan, 2 veckor så har jag räknat ner dag för dag.
Min hjärna spelar upp gamla minnen på reapet och jag få inte kontroll över mina tankar och känslor när jag tänker på morgondagen.
Eftersom mitt liv var rent ut sagt kaos för ett tag sedan så gick jag helt in i väggen och jag fick helt enkelt inse att jag kommer behöva hjälp för att ta mig upp igen.
Fast jag är en person som har fått lära mig att stå helt ensam på mina ben i hela mitt liv så kom den där dagen då mina ben bara föll under mig.
Jag tog mina sista krafter jag hade kvar och gick till Öppenpsyk för det kändes som att det var min sista utväg.
Jag har väntat i nästan 1 år på att få komma till en psykolog för kbt och under denna tiden så har jag tryckt bort allt jobbigt som finns i mitt bagage.
Jag har gjort så mest för att så fort jag tänker på jobbiga saker så bryter jag helt ihop och alla mina känslor tar över min kropp vilket skrämmer mig något oerhört.
Under denna väntetid så har jag mått mycket upp och ner men mestadels har jag mått "okej" men jag märker att ju närmare tiden med psykologen kom ju sämre har jag mått.
Samtidigt som jag är glad över att någon vill hjälpa mig så känner jag sån otroligt skräck över att behöva öppna upp mig för någon ännu en gång.
Jag menar... Det har känt som att jag enbart har gått och berättat en historia för alla kuratorer, bup och psykologer under mina år. Det enda skillnaden har varit att denna historia jag varje gång rabblade upp var min verklighet där och då. Ju fler gånger jag berättade den ju mer kändes det som att man bara läste ur en bok, en bok som man hade läst 100 gånger innan och man visste knappt längre om det var verklighet eller fantasi.
Alla dessa känslor gjorde att jag varje gång slutade gå dit för tankar som "tänk så inbillar jag mig bara att jag mår dåligt" eller "tänk så tänker jag fel och det är därför jag mår som jag gör".
Nu har jag inte varit hos någon och lättat på mitt smutsiga bagage på flera år och ska jag vara ärlig så vet jag inte hur man gör längre. Jag är så van att vara rätt ensam, inte ha någon att våga lätta mitt hjärta för helt och hållet så jag har slutat att känna efter eftersom gör jag det och börjar må dåligt så har jag knappt någon som kan hålla upp min livlösa kropp efteråt.
Självklart är min största önskan just nu att jag kommer må bättre av att få komma och prata med någon.
Jag kan dock inte få ur tankar ur mitt huvud, att må dåligt har blivit min vardag och känslan att må bra är så pass främmande för mig att jag blir livrädd.
Den största önskan jag har just nu är att få känna på hur det känns att faktiskt må bra på riktigt!

Gillar

Kommentarer

Johannna
Johannna,
Åh ❤️❤️nouw.com/johannna
SofiaLissmyr
SofiaLissmyr,
Fina, fina du <3 <3 nouw.com/sofialissmyr
Rebecca
Rebecca,
Fina fina Sofia. Stor kram till dig!sporthalsa.se/bloggar/rebecca
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229