Jag har alltid varit trasig men efter detta blev jag söndersliten

Jag sitter här och kollar på gamla bilder med musik högt i mina öron.

Jag spelar en av eminems låtar ”i love the way you lie” och jag ryser i hela kroppen för varje ord som sjungs för det var den låten jag lyssnade på under tiden jag höll på att förlora mig själv helt och hållet i hans hårda grepp.
Innan jag träffade mannen som skulle utsätta mig för ett destuktivt förhållande så levde jag åtminstonde.
Jag hade inte en stabil barndom men jag lekte som alla andra barn och jag var glad.
Jag hade inte ett tryggt tonårsliv men jag kunde iallfall känna alla känslor fast på en och samma gång.
Jag hade inte ett harmoniskt liv innan jag bestämde mig för att flytta ifrån mitt eget liv men jag kunde känna lugn några sekunder på en dag i alla fall.
Jag skulle ljuga om jag säger att jag mådde bra innan jag träffade honom men jag mådde tillräckligt bra för att orka kämpa mig igenom varje dag.
Jag var expert på att trycka bort alla mina känslor och sätta på mig den där berömda masken med ett leende på varje dag.
Fast jag var en trasig och vilsen själ så kunde jag känna saker, ibland alldeles för mycket för mitt eget bästa.
Jag var en väldigt trasig människa som inte alls visste vilka jag kunde lita på och det gjorde att jag slöt mig helt från alla.
Jag var en person som aldrig grät inför någon för då kände jag skam och ville jag gråta inför någon så tog jag alltid något av mina djur och grät i deras fina päls för dom förstod mig.
Jag var en tystlåten person som oftast inte sa vad jag egentligen kände om olika saker eftersom vissa körde över mig om jag öppnade munnen ändå.
Jag var en individ som oftast slog och tröck ner mig själv fast felet inte alltid var mitt men eftersom jag kände mig så oönskad så blev det lätt så.
Jag var en tjej som saknade att känna mig älskad så pass mycket att det gjorde ont i hela min kropp och jag kände ofta att får jag inte kärlek snart så dör jag.
Fast jag tillslut sket i mitt liv helt och hållet så ville jag fortsätta leva för jag visste att det fanns ett ljus även för mig någonstans.
Trots vad folk sa åt mig så gick jag varje dag och önskade att jag skulle träffa någon som kunde finnas vid min sida.
Fick jämt höra att du kommer aldrig hitta någon sålänge du inte älskar dig själv och visst var det sant men hur skulle jag kunna älska mig själv som var skräp i värdefulla personers ögon?
Hur skulle jag kunna titta mig själv i spegeln och känna att jag dög precis som jag var när dom människor man borde ha nära sig inte var där?
Jag brukade ofta kolla mig i spegeln, fast tårar alltid rann på kinderna så kunde jag se ett hopp i mina ögon.
Ett hopp om att jag en dag kommer må bra och få ett värdigt liv men riktigt så blev det inte!
Dagen jag träffade honom så var det som att min stora klump i magen försvann, jag trodde att jag äntligen hade hittat rätt men inom bara en liten kort stund så skulle den där klumpen komma tillbaka och nu var den ännu större än förut.
Det som gjorde att jag föll för honom var att han var så charmig, omtänksam, en svärmorsdröm helt enkelt.
Eftersom jag var en väldigt skör människa och han visste precis hur han skulle göra för att få någon på fall så satt jag snart i hans lömska fälla.
I början var jag världens finaste prinsessa i hans ögon som han gav gåvor, blommor, komplimanger och all sin kärlek till.
Han arbetade väldigt fort fram och bara 2 månader in i vårat förhållande så gick han ner på knä och frågade om jag ville gifta mig med honom.
Eftersom allt kändes så magiskt så sa jag självklart ja i hopp om att han var mannen i mitt liv.
Jag hade så länge jag kan minnas velat ha en liten ängel i mitt liv, någon som jag kunde ge all min kärlek till så vi bestämde oss för att bilda familj.
Det gick fortare än vi trodde och bara efter en liten stund så väntade jag en liten son och jag kunde inte vara mer lycklig.
Jag grät av lycka av tanken att vi skulle få en liten familj för allt var ju så underbart!
Det jag inte visst då var att snart skulle jag få känna på hur det var att få sönderslitna gåvor, knappt plastblommor, nertryckningar och massa hat.
Han började visa en enorm svartsjuka efter jag blev gravid och anklagade mig ständigt för att vara otrogen.
Han behandlade mig som en påse skit varje dag men försökte alltid gottgöra det med att ge mig gåvor.
Det var inte bara då han gav mig gåvor utan det var iprincip varje gång han ville att jag skulle komma tillbaka runt hans lillfinger.
Jag förlät honom gång på gång eftersom han älskade ju mig var det enda som fanns i mitt huvud.
Han manipulerade mig att det enbart var jag som gjorde fel varje gång vi bråkade för enligt honom var han fläckfri.
I början så misshandlade han mig enbart psykiskt men det övergick snart till fysiskt misshandel och jag gick varje dag och var rädd för att det fysiska snart skulle övergå till slag.
Misshandeln växte och likaså min mage med min älskade son!
Jag funderade många gånger på att lämna honom men jag var trygg i ett otryggt förhållande.
Ångesten jag ständigt hade var så svår att hantera att jag vid vissa tillfällen skadade mig för att försöka få honom att förstå att han gjorde illa mig men det enda jag fick ut av det var ett ärr av något slag.
Vid denna tid i mitt liv kunde jag knappt kolla mig i spegeln längre för jag såg inget hopp eller liv i mina ögon längre.

Naiv som jag var så hoppades jag på att allt skulle bli bättre när vår lilla ängeln kom till världen men det blev bara värre.

Jag lyckades få förlossningsdepression och att ha en partner som hela tiden satt över mig gjorde allt så mycket värre.

Jag kämpade varje dag med att försöka älska mitt barn fullt ut och han kämpade varje dag med att hata mig fullt ut.
Eftersom jag led sedan tidigare av depression och nu fick förlossningsdepression så var det otroligt tufft för mig men istället för att finnas där för mig så valde han att åka till sitt hemland och vara med sin familj i ca 3 månader.
Fast det var tufft själv så var det skönt att slippa bli hatad och kontrollerad varje dag.
Jag tog all hjälp från myndigheter jag kunde få med lillen men det blev inte bättre och det kändes som att bandet blev allt svagare.
Han kom tillbaka och jag hade hoppet uppe ännu en gång att det skulle bli bättre men han behandlade mig lika och redan efter 6 dagar så gav han mig ett ultimatum.
Jag skulle antingen följa med honom till sitt hemland eller så lämnade han oss!
Jag såg min chans till att bli fri, jag lyckades slita mig loss ifrån hans klor efter 2 års förhållande med honom.
Det kändes som att vårat förhållande var en enda lek, först skulle han vinna mitt hjärta, dominera över hela mitt liv och sist lämna mig kvar liggandes på marken med mitt utslitna hjärta i handen.
Men fast jag var helt söndersliten inombord så slutade det inte där för fast vi inte var ett par vägrade han släppa taget om mig.
Fast jag var helt slut psykiskt efter denna mardröm så hade jag fortfarande mitt lilla hjärta att kämpa för, vilket jag gjorde varje dag tills jag gick in helt i väggen.
För där stod jag, helt ensam, söndersliten med ett barn i min famn. Ett barn som var min ögonsten men min förlossningsdepression hade ätit upp vårat svaga band som jag förtvivlat försökte hålla ihop under denna period.
Efter en lång tids slit med förlossningsdepression, psykisk ohälsa, försök med hjälp av myndigheter och en far till barnet som vägrade låta mig vara så orkade jag inte mer. Jag var helt slut, jag hade tappat livsgnistan helt och jag kände mig mer död än levande.
Jag fick sätta mitt älskade barn först, jag fick ta beslutet att han skulle få det bättre hos någon annan. Mitt hjärta gick i tusen bitar och mina tårar slutade aldrig rinna när jag fick lov att släppa hans lilla hand. Det är det värsta som kan hända en mamma, en mardröm blev sann tack vare min psykiska ohälsa och mitt destruktiva förhållande.
Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för det val jag tog angående min son men en mamma gör allt för sina barn och jag kommer älska honom för evigt!