Jag blev aldrig nöjd med min kropp

Min vardag

Godmorgon alla fina!
Med detta känsliga inlägg så vill jag bara säga att jag jobbar varje dag med att älska mig själv och min kropp.
Under min uppväxt så har jag haft en skev bild av mig själv och jag har aldrig varit nöjd.
Det är så lätt att börja hetsa med mat och träning vilket jag har gjort i fler omgångar.
Jag är inne i en viktresa just nu och jag gör mitt bästa för att den ska vara så sund som möjligt.
Här nedan får du följa med genom några år i mitt liv och min såkallade vikthets.
Glöm inte att vara nöjd med dig själv för du är fin precis som du är!

När jag var ett litet barn så var jag som det flesta andra barn, lite sådär gulligt mullig. När man är liten är det ju bara charmigt att vara lite rund och ingen ser något fel i det alls utan det enda folk gör är att nypa en i kinderna.
Jag var en glad liten flicka som älskade precis allt som gick att äta men det jag inte visste då var att jag skulle ha matproblem när jag blev äldre.

Jag hade växt upp till en liten underbar 6 åring som enbart brydde sig om det goda i livet. Jag var som vilket litet barn som helst som lekte med sina leksaker och inte hade några bekymmer alls förrän jag började gå upp i vikt.

Eftersom jag var så liten så hade jag ingen koll på vad jag stoppade i mig och åt varje gång något gott erbjöds.
Mina föräldrar var inte dom som var noga med att försöka ge mig lite mer hälsosam mat utan dom fortsatte att göda mig med onyttig och gav mig mycket mat.
Ju mer jag gick upp i vikt ju med mobbad och utfryst blev jag för ingen ville vara med någon som var överviktig.

Åren gick och min vikt blev bara värre och värre men det verkade inte som att någon märkte det förutom mobbarna.

Eller jo två personer märkte det men deras metoder för att få ner min vikt var inte så snälla och med tanke på att jag fortfarande åt samma mat så hände ingenting.
Jag var ingen sån tjej som trivdes att gå på någon sport med andra barn men jag blev tvingad att gå på ridning för att försöka gå ner i vikt.
En annan metod dom hade var att ge mig saker jag verkligen inte gillade, som havregrynsgröt som jag nästan kräktes av men det var ju nyttigt så det vara bara att äta.
Det var inte bara mobbarna som gjorde narr av min vikt, en i släkten påpekade väldigt ofta hur stor jag var och att jag inte behövde äta vissa saker för onyttigheter behövde tydligen min mamma mer än mig.
Allt detta satte såklart griller i huvudet på mig och när jag var 10 år så började jag väga mig.
Jag vägde mig inte ofta men lite då och då för att kolla så jag inte gick upp i vikt helt enkelt.
Jag minns första gången jag vägde mig och vågen stod på en skyhög siffra för någon i min ålder och jag fick världens panik.
Jag vågade inte berätta för någon i min närhet att jag vägde mig utan jag bestämde mig istället för att dra ner på maten och sluta äta godis.
Jag åt inte godis på 1 år och jag kunde inte vara mer stolt.
Jag kände mig så duktig när jag tog så lite mat på tallriken och jag fick beröm för att jag åt så lite så jag fortsatte att göra det.

Åren gick och jag blev 12 år, jag hade fortfarande alla dessa tankar i huvdet om att träna och äta så lite som möjligt.

Under denna tid så var jag fortfarande mullig och jag ville försöka gå ner mer i vikt för att få komplimanger om att jag var duktig.
Fast jag var så ung så blev jag nästan som besatt att hålla koll på vad jag stoppade i mig och en dag när jag var utomlands så fick jag en ide.
Jag skulle springa så mycket jag bara orkade, jag var väldigt otränad men jag sprang med en släkting ett bra tag för att känna mig duktig.
Jag sprang tills jag spydde, dom andra skrattade och sa att det kommer bli ett roligt minne medans jag enbart var besviken på mig själv att jag inte kunde springa så länge jag hade velat.

Jag hade nu blivit 16 år och jag hade äntligen gått ner i vikt till en vikt som var hälsosam för mig men jag var inte nöjd.

Jag stod ofta i spegeln, kollade på mig själv och såg vartenda ”fel” på min kropp som ingen annan såg.
Jag kände mig så pass obekväm i min kropp att jag ständigt gick och drog in magen för att se smalare ut.
Jag ville även börja jogga eftersom det hade jag hört var väldigt bra så det började jag göra. Det gick inte så bra eftersom jag inte var så tränad och det enda jag fick ut av det var en grov ångest över att jag inte klarade det så snabbt som jag ville.
Eftersom jag hatade min kropp så letade jag andra utvägar och jag började därför att gymma men det höll inte länge eftersom livet strulade till sig och jag var tvungen att flytta.

Jag hade nu fyllt 18 år och kämpade fortfarande med att acceptera min kropp som den var. Tyvärr gick det inte bra att vara nöjd med den kroppen jag hade.

Det enda jag såg var den där buklan på magen som stack ut när jag hade jeans på mig eller dom där stora låren som var gigantiska enligt mig.
Så jag bestämde mig återigen att börja träna och äta nyttigare!
Jag började jogga/gå promenader 2 gånger varje dag och jag började även gymma.
Denna gången gav det resultat på både vågen och måttbandet vilket gjorde mig överlycklig.
Jag fortsatte och jag började få massa komplimanger om att jag hade gått ner i vikt så självklart fortsatte jag tills jag för första gången kände mig helt okej nöjd med min kropp.
Det enda problemet då var att livet blev kaos igen och jag skulle ännu en gång flytta och jag föll ännu en gång.

Åren mellan 18 och 21 år så svajade vikten mycket upp och ner men när jag blev 22 år så rasade allt samman.

Jag var med om en livskris som förstörde hela mig och vikten började rusa uppåt.
Den rusade uppåt så pass snabbt att jag inte hann med att tänka på vad som hände.
Allt började oskyldigt men gick snart över till tröstätning varje dag för att dämpa alla mina känslor jag hade.
Till sist blev det en vardag och jag åt massa skräp som en vana och inte för att jag var sugen på det.
Jag kom till ett stadie där jag började få ont i ryggen, knappt kunde gå och kläderna blev för små.
Jag tror att människor i min omgivning såg hur pass mycket jag rusade upp i vikt men ingen sa något eller jo en…
Istället för att stötta mig kom en spydig kommentar om hur fet jag hade blivit och att jag borde tänka på vad jag äter.
Efter den kommentaren så kände jag mig så äcklig, värdelös och tankar kom som att det inte längre spelade någon roll om jag åt för jag var ändå så stor.
När jag började få väldigt ont i ryggen fick jag nog så jag ställde mig på vågen och den visade 120 kg, jag hade aldrig vägt så mycket och det var första gången jag blev rädd om min hälsa.
Jag tänkte att börjar jag inte tänka på hur jag behandlar min egen kropp så kommer jag att dö!
Jag började väldigt smått med korta promenader eftersom jag knappt kunde gå utan att få ont.
Promenaderna blev till vändor på gymmet i den mån jag klarade av men jag gick dit regelbundet.
Till sist så började jag även att jogga för det har varit en dröm i större del av mitt liv att klara av.
Jag har i denna stund gått ner 30 kg med hjälp av motion och bättre mat.
Jag är fortfarande överviktig men jag är så lycklig att jag känner i kroppen att jag är på rätt väg.
Dock är det fortfarande svårt att hålla sig på den där vägen för godsaker ligger fortfarande nära mitt hjärta och tankar som att jag ska äta så lite som möjligt finns fortfarande kvar hos mig.
Jag är påväg ur mitt matmissbruk och det har varit det jobbigaste jag någonsin har gjort för det är en kamp varje dag att inte falla dit igen.
Vissa sår och tankar finns tyvärr fortfarande kvar hos mig sen förr, något jag fortfarande gör är att dra in magen när jag är ute bland folk för all denna vikthets har förstört en del av mig och sitter fortfarande kvar.
Mitt mål är att en dag kunna gå med avslappnad kropp och ändå älska kroppen som den är.

Gillar

Kommentarer

Denevigaresenären
Denevigaresenären,
Alltså oh vad söt du var när du var liten! Titta bara på det fina leendet! Missförstå mig inte, du är söt idag med men inte bara det, du är också så vacker 😍😍 Kram ❤️❤️❤️nouw.com/denevigaresenären
SofiaLissmyr
SofiaLissmyr,
Haha åh tack snälla! Alltså gud så söt du är vännen, jag blir verkligen så glad. Du är också vacker! Kramar 😊 <3 <3nouw.com/sofialissmyr
Emmamehrali
Emmamehrali,
Du är en riktig kämpe! Det är tufft att komma till den punkten att man börja tycka om sig själv. Jag kämpar med min vikt än KRAM❤️nouw.com/emmamehrali
SofiaLissmyr
SofiaLissmyr,
Åh det värmer verkligen mitt hjärta så tusen tack! Du är så grym. Kram 😊 <3nouw.com/sofialissmyr
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229