Idag gästbloggar Sandra hos mig

Gästbloggar

Godmorgon alla fina!

Idag ska fina Sandra gästblogga på min blogg och ni hittar henne här
Om någon är intresserad av att gästblogga är det bara att skriva till mig då jag tycker att det är fruktansvärt kul att gästblogga.


När jag var 10 år började min smärta, en smärta jag aldrig kunde ta mig ur igen. Inte en smärta kroppsligt, men själsligt. Innan jag var 10 år minns jag ingenting, men från att jag blev 10 år minns jag alldeles för mycket. Mitt hjärta gjorde ont, hela min själ skrek, men ingen såg... eller så blundade man. På nätterna i mörkret då kom trycket, trycket över bröstet och när jag låg där så bara bad jag gud att komma och hämta mig, men på morgonen fanns jag fortfarande där, lämnad åt det som för mig var ett helvete.

Jag var som mina dåvarande klasskompisar skulle säga, ”retad i skolan”, men själv kallar jag det mobbad, enda upp till nian höll det på. När jag kom hem så fanns där alltid något jag gjort för att reta upp pappa, straffet var glåpord som idiot, jävla dumhuvud, du är ju sjuk i huvudet.

Jag hade nog föredragit slag istället för det psykiska både på skolan och hemma, blåmärken hade kanske någon sett och reagerat på.

Jag var oftast på mitt rum med neddragna persienner, stängd dörr, med stereon som min vän. Jag skrev dikter och fantiserade upp min egna värld. När de andra tjejerna fick pojkvänner, då fantiserade jag ihop en. Patrik hette han, var 2 år yngre och bodde i Kristinehamn, men bara på somrarna, för då öppnade de upp deras sommarkiosk. Min värld fanns aldrig på riktigt. Min mamma kallade mig ett mörkt barn, mina släktingar var rädda för mig, för att jag var så arg hela tiden. Alla tecken på depression fanns där, men ingen gjorde något.

1998, när jag gick ut i mitt första jobb som undersköterska började kroppen strejka, det visade sig många år senare att jag har fibromyalgi, kronisk värk i hela kroppen. Många som varit med om just trasig barndom får denna diagnos till slut. En trasig barndom sätter sig i varje del av kroppen och inte bara i huvudet tyvärr.

Min depression är nog ärftligt, min mamma kunde väcka mig på nätterna och säga att nu skulle vi flytta ifrån pappa, hade jag nu inte bråkat så ofta med pappa så hade mamma sluppit ta mig i försvar och då hade allt varit lugnare menade hon på. Sen gick hon, där låg jag ensam och övergiven och funderade på hur allt skulle bli och vad jag orsakat.

I vuxen ålder tog jag upp detta med min mamma, men hon minns det inte så. De bråkade väl inte mycket, medans jag tyckte det var bråk ofta. Två skilda berättelser, två skilda verkligheter, en vuxens och ett barn. Barnet fick dock aldrig känna sig trygg, inte någonstans. I dag inser jag att vi har samma ångest mamma och jag, enda skillnaden är att jag ALDRIG visar det för mina barn. Depressionen skulle sedan följa mig genom åren och i dag 30 år senare går jag fortfarande på medicin och jag kommer få äta det hela livet. Tack vare två människor som inte visste vad de gjorde när de skaffade barn. De kände inte varandra tillräckligt väl för att uppfostra två barn. Jag kan dock förlåta min mamma, som idag inte lever längre, för hon visade oss i alla fall kärlek. Min far har jag ingen kontakt med och jag känner mig betydligt mer behaglig till mods utan honom i mitt liv.

I dag lever jag med man och två barn, mina barn känner en enorm trygghet och kärlek ifrån mig och det betyder allt för mig. De är de två viktigaste individerna i mitt liv och sen kommer givetvis min man. Gymmet är min stora passion, där kan jag ta ut min ilska, min ledsamhet och min glädje, för att sedan bli en lugnare person när jag väl är hemma eller på jobbet. Gymmet gör mig stark och tack vare vikterna har jag mindre ont.

Vad vill jag med min blogg, vad är mitt mål?

Att nå ut till människor, kanske till och med ungdomar, att tala om att det finns ett liv bara man orkar kämpa lite till för det. Det är inte lätt det vet jag, men när ljusglimtarna väl kommer så är det helt klart värt all kämpande man är #aldrigensam

Gillar

Kommentarer

Amandizan
Amandizan,
Åh du och jag har ganska lika barndom känner igen mig så mycket i texten min barndom var inte bra och fick höra ord från mamma som var mindre bra ordnouw.com/amandizan
sofialjohansson
sofialjohansson,
Så fint du skriver! Stark berättelse!❤️nouw.com/sofialjohansson
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229