Idag gästbloggar Linn hos mig

Gästbloggar

Godmorgon alla fina!
Idag ska fina Linn gästblogga på min blogg och ni hittar henne här
Om någon är intresserad av att gästblogga är det bara att skriva till mig då jag tycker att det är fruktansvärt kul att gästblogga.


I was afraid to make a single sound Afraid I would never find a way out Afraid I'd never be found I don't want to go another round An angry man's power will shut you up Trip wires fill this house with tip toed love Run out of excuses for everyone So here I am and I will not run Guts over fear (the time is near) Guts over fear (I shed a tear) For all the times I let you push me round And let you keep me down Now I got guts over fear, guts over fear - Guts over Fear, Sia & Eminem

Det här kommer att bli lite av en uppföljare till mitt första inlägg "Jag levde med en sociopat" som jag skrev för några månader sedan, då jag tog mitt livs viktigaste beslut. Det var ett beslut som skulle förändra hela mitt liv och min framtid. Jag hade aldrig överlevt det förhållandet jag levde i och det känns overkligt att tänka tillbaks på hur sjuk jag tillslut blev. Det blev tillslut livshotande. Vad är egentligen en sociopat? En sociopat är inte riktigt en psykopat, det finns vissa saker som skiljer sociopaten från psykopaten trots att de till grunden går under samma diagnos, dyssocial personlighetsstörning. Vad som kännetecknar denna typ av personlighetsstörning är bland annat den bristande förmågan på empati och bristande impulskontroll.

En sociopat är även väldigt manipulativ och oberäknelig, har vanligtvis ingen familj och har svårt att knyta an till andra människor. De kan lätt bli arga och upprörda vilket kan resultera i våldsutbrott. De ljuger och bedrar, utan ansträngning. De bryter eller tänjer ofta på lagen och sociala normer. De är ansvarslösa, saknar konsvekvenstänk och är likgiltiga inför andras säkerhet. De är även oansvariga gällande ekonomi och kan inte fullfölja ekonomiska åtaganden. Framförallt känner dom ingen skuld, skam eller ånger och det gör dom väldigt farliga. Jag hade aldrig stött på en sådan här människa förut, inte på det här sättet.

Han var en varg i fårdräkt. Så charmig och en naturbegåvning på lögner och manipulation. Han kunde spela sina känslor in i minsta detalj. Han visste när han skulle spela ut en känsla men det var aldrig genuint. Han fick alltid precis det han ville genom sina spel. Det var en lek för honom, att testa gränser och se hur den ena människan efter den andra föll för hans lögner. Jag tror att han rent utsagt hade roligt åt det. Jag var ett lätt offer för honom, ung och naiv, lite kantstött och med ett mörker som bubblade inom mig. Han hade mig snart precis där han ville. Min magkänsla sa redan från början att det är något som inte riktigt stämmer till 100%, allt var för bra för att vara sant. Jag kommer aldrig att tvivla på min egen magkänsla igen, aldrig tvivla på mig själv efter den här resan. Tyvärr såg jag bort just den gången och det skulle ge mig konsekvenser jag inte ens hade kunnat föreställa mig.

Det är fascinerande ändå, hur en människa kan lyckas hålla reda på alla sina lögner och upprätthålla en fasad så pass länge (i mitt fall blev det två år, men jag var inte den första och förmodligen inte den sista heller). Han ljög om sitt arbete, sin ekonomi, sina ägodelar, sin livssituation och sina ex. Ja, i princip om hela sitt liv. Jag som var så förblindad av kärlek trodde blint på honom. I början uppvaktade han mig ofta med blommor och annat som jag tog emot med förtjusning, men det blev betydligt mindre av det när vi efter 3 månader flyttade ihop. Han visade snart sin svartsjuka sida, bestämde vilka jag fick och inte fick prata med eller träffa. Jag lät han bestämma det, för enligt honom berodde det på att han inte litade på mig, att det var mitt fel och att jag inte kunde bete mig lämpligt kring andra killar. Jag trodde att han hade rätt och det var början till ett enda stort maktspel från hans sida. Snart skulle han kontrollera allt jag gjorde.

Jag befann mig i en psykisk tortyr som nästan kostade mig livet. Sociopater är parasiter som hela tiden söker nya värddjur att försörja sig på. Dom gör ingenting som inte på något sätt innefattar någon sorts egen vinning och dom är definitivt inte kapabla att älska någon annan än sig själva. Det är inte möjligt att förändra en sociopat till det bättre. Dom går inte att fixa. Det var där jag misstog mig för andra gången. Jag hade börjat märka av att han hade problem med att kontrollera sin ilska och han kunde bli riktigt elak. Han hade även ett djupt ingrott missbruk som bara förvärrade hans dåliga sidor ännu mer, speciellt den oförutsägbara och ilskna sidan hos honom. Jag såg honom aldrig som trasig, han var min oslipade diamant. Där hade jag fel ännu en gång, han var aldrig min att ha. För honom var det inte bara otrohet, utan för honom var det ännu en lek. Han var inte jättenoga med att gömma sina affärer, men när jag väl konfronterade honom blånekade han och fick det till att jag var helt dum i huvudet som ens kunde tro något sådant. Han sa att jag var paranoid och att det var jag som var bedrog honom, inte tvärtom.

Han blev själv väldigt lätt stött och så fort något inte gick som han ville spydde han en lång ramsa av trakasserier och jag blev mindre och mindre för varje gång. Att jag höll på att drunkna i skulder han drog över oss bekom honom inte det minsta. Jag jobbade och slet nästan ihjäl mig för att vi skulle klara oss utan att gå i personlig konkurs och han gjorde ingenting förutom att fortsätta spendera ännu mer av mina pengar. Han körde vårdslöst och krockade bilar på löpande band, varav 2 av mina leasingbilar. Det blev ingen billig historia. Trots att det fanns flertalet vittnen som sett honom krocka bilen vägrade han att berätta hur det egentligen gick till. Han skyllde alltid ifrån sig, det var aldrig hans fel och jag ville verkligen tro honom, även när allt annat sa emot det han sa. Den psykiska misshandeln övergick successivt även till fysisk misshandel och jag tippade på tå av rädslan för att allt helt plötsligt skulle explodera. Det hjälpte inte, han hittade alltid något att göra sig upprörd över. Jag blev liten och nedtryckt, nästan obefintlig. Jag utvecklade svåra ptsd-symptom och det enda jag kunde fokusera på var att försöka överleva dag för dag.

Jag var helt säker på att jag snart skulle dö, om inte han personligen skulle döda mig skulle jag ta mitt eget liv. Det var den enda utvägen jag såg just då, döden. Jag hade en fruktansvärd konstant dödsångest samtidigt som jag hade en dödslängtan. Jag var kluven mitt itu och det var som att jag levde i en hypnos. Min flykinstinkt tog över vid varje diskussion vi hade, för jag visste hur det skulle etablera sig. En gång när det var riktigt illa försökte jag hoppa från balkongen. En annan gång när det var minst lika illa lyckades jag åtminstone ta mig ut i trapphuset, halvnaken och blottad och ringde efter hjälp. Jag låste ofta in mig på toaletten och dom gångerna jag hann ta min telefon innan han tog den ringde jag till min mamma eller till polisen för att ha någon att prata med. Jag visste att han inte skulle göra illa mig så länge någon kunde se eller höra. Han var smart på det viset, gjorde aldrig illa mig så att det lätt kunde synas på kroppen och inte så att det märktes inför andra människor. Han var helt perfekt utåt, en riktig svärmorsdröm.

Att kärlek gör ont är ingen tvekan om, men det ska inte göra ont på det här viset. Det jag kände var inte kärlek, det var fruktan. Jag har lärt mig att gränsen mellan dessa kan vara diffus. Det jag fick tillbaka var inte kärlek, det var ett enda stort maktspel. Han hade mig så hårt lindad kring sitt lillfinger att om han sa hoppa, så hoppade jag. Han tyckte att jag behövde hjälp för min ångest och min depression, mina självskadehandlingar och mina självmordstankar. Ironiskt va? Det han ansåg var "hjälp" innefattade bland annat mängder av starka narkotikaklassade läkemedel, som varken han eller jag hade på recept. Det var där mitt missbruk började. Jag blev flertalet gånger så pass dålig att jag hamnade på akuten och tillslut åkte jag på egen begäran in till akutpsyk. Jag är ren idag, sedan 7 månader tillbaka. Ren från mitt självskadebeteende, från drogerna och från honom. Jag kämpar fortfarande med tankarna av att ibland bara vilja ta den "lätta" vägen ut från hela den känsloorkan som stormar inombords, men jag gör det inte. Jag vet att jag är starkare än så och jag påminner mig själv genom att minnas känslan av abstinens och avtändning. Jag gjorde valet att gå ifrån honom, trots att jag inte hade någon ork att ta mig därifrån. Hopplösheten jag kände inför livet och framtiden gjorde att inget spelade någon roll. Men jag gjorde ändå det valet och dom som älskar mig hjälpte mig att orka hela vägen. För det är jag oändligt tacksam. Hur lät jag någon ta över mitt liv på det där viset? Hur hade jag inte mer självrespekt att säga ifrån när han började behandla mig illa? Jo, precis som jag så många gånger tidigare har försvarat hans handlingar och ageranden med; Han sa ju att han älskade mig.

Gillar

Kommentarer

Yela
Yela,
Åh så starkt och bra skrivit, känner igen mig i så mycket! <3 nouw.com/yela
SofiaLissmyr
SofiaLissmyr,
Håller verkligen med dig <3nouw.com/sofialissmyr
AngelicaElversson
AngelicaElversson,
Mycket starkt skrivit! <3 nouw.com/angelicaelversson
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229