Idag gästbloggar Kirsi hos mig

Gästbloggar

Godmorgon alla fina!

Idag ska fina Kirsi gästblogga på min blogg och ni hittar henne här
Om någon är intresserad av att gästblogga är det bara att skriva till mig då jag tycker att det är fruktansvärt kul att gästblogga.


Någonstans måste man bara bestämma sig för att köra rakt igenom alla

hinder. Eller åtminstone vända om och gå en annan väg, om det visar sig
att hindret är ogenomträngligt. Det fungerar inte att stånga sig blodig
mot något orubbligt.

Nere på botten känns det ofta som att livet inte består av annat än
hinder.

Här går jag i godan ro, spatserandes på livets väg med ryggsäcken full
av dåtidens demoner. Trots tyngden, och det eviga morrandet från
ryggsäcken, pulserar hjärtat med stark hoppfullhet åt den till synes
ljusa och klara vägen framåt.

Tills hindret dyker upp ur ingenstans. Bara hasar på plats med det där
kusliga metalliska ljudet som alltid hörs i rymdfilmer.

Det händer ofta att dessa hinder - som nästan alltid ser ut som väggar
av olika material, tjocklek och storlek - växer upp ur marken och
blockerar vägen. Hur väggarna bäst hanteras beror helt på i vilket skick
ryggsäcken är - hur hårt demonerna härjar och bråkar och hur många de
är.

En av mina demoner heter Missbruk. En annan heter Medberoende. Där finns
också Ensamhet, Värdelöshet, Ångest, Depression, Misshandel, Självhat
och Oduglig. Det finns en drös av olika med namn som innehåller ‘fobi’
eller ‘rädsla’. Det finns några som jag inte ens vet namnet på, men
känner väl igen dem. Ofta hittar de extra kompisar längs vägen som också
ska få skjuts i den ryggsäck jag bär.

Det finns tillfällen då precis varenda demon sover. De är så lätta att
bära på, så jag undrar när de senast blev matade. Då kan jag enkelt
klättra över höga, tjocka murar med taggtråd på toppen. Jag har gjort
det många, många gånger.

Andra hinder är bara ett litet staket, någon decimeter hög, men
ryggsäcken är så tung och jag har gått så långt att det inte går att
lyfta benet över det. Det har jag också gjort många gånger.

Ibland hänger offerkoftorna på rad. Och det är så lätt att bara klä sig
i ett, två, tre av dem. För de är varma och det känns bra att sitta där
på marken och blänga ilsket på det där jäkla hindret. Det är då jag
gärna försöker mig på det där blodiga stångandet. För min väg ska
minsann inte rubbas en centimeter.

Det går att använda demonerna som ammunition ibland. Bara hiva dem på
hindret, en efter en. Använda dem som styrkor istället för tyngande
svagheter. Katapulta iväg dem mot väggen bara. Träplank fälls lätt med
en demon eller två.

Ibland släpper jag in dem i ryggsäcken igen. Plockar upp de snurriga
stackarna från platsen där väggen raserades. En akt av vänlighet - utan
dem vore jag inte den jag är idag, trots allt.

Ibland hatar jag dem så mycket att jag lämnar dem för att klara sig
själva. De stannar aldrig, utan följer envist efter, som ett gäng små
ankungar som följer ankmamman.

Betong- och stenmurar brukar kunna hålla kvar demonerna en liten stund,
så att de kan användas som klätterstenar, innan de ramlar av igen.

Det finns alltid sätt att komma vidare, att bara plöja på. Ibland är det
bättre att bara ta ett stadigt tag om axelremmarna, vända och gå åt
höger för att leta efter slutet på hindret. Eller vänster, vänster kan
vara en bra väg att gå.

Ibland känns det hopplöst. För att det kommer upp en ny vägg efter
tre-fyra steg, och ytterligare en ny vägg efter det, och en till och en
till. Det byggs labyrinter av hinder - det är då det känns lite
hopplöst.

Just nu, till exempel, är jag omringad av hinder. Inträngd i ett hörn.
Igen. De val jag har är att vänta på att en helikopter kommer och lyfter
ut mig och mina demoner - som för övrigt börjar bli lite klaustrofobiska
här och klöser på väggarna - eller så kan jag gräva.

Jag borde gräva. Men var har jag lagt min spade?

---

På kirsi.se skriver jag om hur det är att vara “trasig” och hur det är
att läka och bli hel igen. Jag berättar om mina svårigheter och jag
ägnar mycket tid åt att delge sådant som har hjälpt mig på min väg .
Smycken och andlighet är två stora ämnen just nu, men om man läser
inlägg från ett, två eller fem år sedan, så ser det lite annorlunda ut.

Välkommen att besöka https://kirsi.se.

-Kirsi

#NouwAutumnChallenge

Gillar

Kommentarer

AnnaSkarblom
AnnaSkarblom,
Wow, vilket bra inlägg. Så målande beskrivning av hur det verkigen kan kännas! nouw.com/annaskarblom
SofiaLissmyr
SofiaLissmyr,
Hon är grym! jag håller verkligen med dig i det 😊nouw.com/sofialissmyr
IdaLipika
IdaLipika,
wow, så bra inlägg! 😊nouw.com/idalipika
SofiaLissmyr
SofiaLissmyr,
Håller verkligen med 😊nouw.com/sofialissmyr
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229