Idag gästbloggar Diana hos mig

Gästbloggar

Godmorgon alla fina!

Idag ska fina Diana gästblogga på min blogg och ni hittar henne här
Om någon är intresserad av att gästblogga är det bara att skriva till mig då jag tycker att det är fruktansvärt kul att gästblogga.

De senaste dagarna har jag funderat på varför och hur situationer blivit som de blivit. Eller varför jag är som jag är. Lite väl djupt kanske men för att få svar och kunna göra saker bättre, ändra beteende, behöver jag gå till botten med allt.

Det har jag förvisso redan gjort. Jag gick i terapi för ca 8-10 år sen. Där fick jag hjälp med att bearbeta all sorg och minnen som påverkat mig. Så varför göra det igen? Jag behöver inte vara så ingående nu, utan det blir mer som påminnelser och förklaringar till varför det är som det är.

Låter det flummigt? Det förstår jag i så fall.

Anledningen till att sådana tankar har tagit fart, beror på att min dotter, snart är så gammal som jag var, när jag blev omhändertagen. Här kommer den korta versionen av själva omhändertagandet. Det är min version och den är jag helt okej med.

"Det var tanterna från socialen som hämtade mig och körde mig till en låst avdelning på BUP. Det hade varit på tapeten en tid men inte blivit av, vet faktiskt inte varför. Socialen hade varit inkopplade under några år men, min situation hade eskalerat, den senaste tiden.

Jag var 13 år. Skulle snart ha sommarlov. Jag levde i ett ångesttillstånd. Det enda som kunde lindra ångesten var alkohol. Ja, jag drack sprit som trettonåring. Det hade jag gjort ganska länge. Rökte gjorde jag med, såklart, det var ju häftigt.

På den skolan jag gick, skulle man ha tillstånd, från föräldrar, om man skulle röka. Det fanns en rökruta där lärarna hade koll på oss rökare. Meningen var att de skulle kontakta föräldrar ifall man tjuvrökte. Min lärare berättade för mig att hon inte tänkte ringa mina föräldrar, då hon misstänkte att mina hemförhållanden inte var så bra.

Det hade hon rätt i.

Jag kan inte sätta finger på när det började men jag hade alltid en känsla av att inte kunna vara hemma för där är jag inte önskad. Jag var bara till besvär. Det fanns inget kärleksfullt hemma hos oss. Jag var ensam i min familj. Kunde inte prata med någon. Därför anförtrodde jag mig till kompisars föräldrar. Jag fick till och med bo hos en av mina klasskompisar, för att komma ifrån. Jag blev placerad i en stödfamilj, en kort period också, för att få lite lugn och ro, men det funkade inte.

Det enda jag ville var att umgås med mina nyfunna, vuxna, vänner. De var myndiga och med dem kunde jag dricka sprit. Det var det enda som var viktigt för mig. Då blev jag lugn.

Därför var det inget konstigt när ett par killar i 18-20 år, frågade ifall jag ville följa med, till den enes lägenhet på fest. Jag var på direkt. Jag visste vilka de var men jag kände dem inte. De hängde också "på byn" som de flesta gjorde. Där hade jag sett dem innan.

Fy fan, vad full jag blev.

Oj, så skönt det var.

Trots att jag kaskadkräktes och däckade, var det en härlig befrielse, att bli näst intill medvetslös. Då känns ingen ångest. Jag kan inte påstå att jag minns så mycket från kvällen. Det är kanske tur.

Det här var en fredag. Jag stannade i den lägenheten hela helgen. Jag vågade inte ta mig hem. Jag var i dåligt skick. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna komma hem, till min familj, smärtfritt.

På måndagen får jag hjälp, av killen som bor i lägenheten, att ringa min socialsekreterare. Det visade sig att han hade samma.

Jag minns inte om de kom och hämtade mig samma dag, eller om det var dagen efter. Tanterna från socialen var inte sena med att hjälpa mig. De gav mig skjuts till en låst avdelning på BUP. Det blev min räddning. Det blev en av många räddningar.

Där satt jag och visste varken vad som skulle hända eller hur länge det skulle pågå. Det enda jag säkert visste var att jag skulle vara inlåst, på en avdelning, med andra patienter och personal, utan chans att komma ut. Jag som behövde röka och dricka sprit. Jag klarade inte av min ångest.

Det här var början på en lång process. Min familj ville inte att jag skulle flytta hem igen. De ville knappt ha hem mig på permissioner. Det var förmodligen bäst så.

Jag var tretton år, skulle sluta sjunde klass, kunde inte gå på skolavslutningen för jag var inlåst. Jag hade ingen framtidstro eller livslust. Nu hade jag blivit bortvald och lämnad av båda mina föräldrar. Mamma föredrog droger och försvann när jag var i ca 7 år. Nu hade även pappa valt att inte ha mig kvar som familjemedlem."

Jag kommer att skriva mer om det här. Det är inte någon rolig läsning kanske. Du väljer själv om du vill läsa eller inte. Jag ska skona er från de värsta detaljerna, om det inte är så att ni vill veta, jag har inget att dölja.

Det finns inga namn nämnda men ingen är glömd.

<3

Gillar

Kommentarer

Kirsi
Kirsi,
Otroligt gripande. Tack för att du publicerar denna gästblogg. kirsi.se
Sandra
Sandra,
Så otroligt gripande att läsa 💕 Du är otroligt stark!nouw.se/sandrachorsell
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229