Godmorgon alla fina!
När jag tittar på mig själv så ser jag oftast en tjej som är väldigt målmedveten, glad, stark i sig själv och van att gå min egen väg ensam.
Den andra sidan är min psykiska ohälsa där känner jag rädsla, hopplöshet, ensamhet och svaghet.
Oftast handskar jag min psykisk ohälsa relativt bra men ibland tar demonen över och då får jag kämpa för mitt liv.
Just nu är jag i en period där jag får slåss för mitt liv, demonen försöker ta över min kropp, mitt liv och mina drömmar men den ska inte lyckas med det för jag har en hand att hålla i numera.
Att både jag och min själsfrände har psykisk ohälsa är jag både ledsen för men ändå tacksam för eftersom vi har tack vare det växt ihop till en.
Men fast jag är tacksam så är jag rädd, rädd för hjälpen som finns för såna som har psykisk ohälsa.
Jag tänker ofta att om jag faller ihop för att jag har för mycket i bagaget, vem ska hjälpa mig då?
Det är det som skrämmer mig allra mest med min psykiska ohälsa, hamnar jag någonsin så långt ner som jag gjorde förra året igen så vet jag inte vem som ska kunna hjälpa mig upp för förra gången var jag ensam med min sambo som mår lika som mig.
När jag har såna här dippar i mitt liv så skriver jag, jag bara skriver och låter alla tankar komma ut i ord och detta kom på papperet för någon dag sedan.

Jag har kommit till ett vägskäl, ett vägskäl som bokstavligt talat skrämmer livet av mig.
Det är så mycket känslor och tankar som tar över hela min kropp.
Jag kan inte längre styra över den för känslorna har makten. Vad är det som händer?
Varför kan jag inte längre kontrollera min kropp till att göra och känna.
Jag är så trött på att leva i en bergochdalbana som går i 1000 km och där jag inte hinner med i livet.
Jag vill inte åka bergochdalbanan längre, jag vill gå på en hyfsad jämn mark.
Jag känner att min karusell börjar gå på sista refräng och när jag ber någon om hjälp så finns ingen där.
När min andra halva sätter sig i den osäkra karusellen och inte ha full koll på sitt eget mående så rasar karusellen.
Vi är inte starka nog att laga den ensamma, vi ber om hjälp men får ingen hand mot oss.
Människor tittar på vårat hjälp men ingen ser oss.
Varför kan ingen hjälpa oss innan det är försent?
Varför måste karusellen vara helt paj innan någon ser?
Varför måste man ha hamnat i skiten igen innan man får en hjälpande hand?
Varför blir man lämnad kvar i den sönderslitna karusellen om man inte lyckas ta sig upp så snabbt som man borde?
Vi vill inte må dåligt längre
Vi vill inte förlora dyrbara saker pga vårt mående
Vi vill inte behöva kämpa varje dag för att ens vilja gå upp och möta en ny dag
Vi vill inte gå runt och vara rädd för att hamna på backen ännu en gång.
Vi vill ha hjälp för att må bättre
Vi vill kunna ha kvar dyrbara saker i våra liv
Vi vill känna glädje att gå upp varje morgon
Vi vill kunna gå på backen rakryggade och må bra
Vi vill komma ur vår psykiska ohälsa och det är det enda vi begär
Men vi vet inte I vilken ände vi ska börja!

Vi vet att vi inte är ensamma om att ha psykisk ohälsa och att känna så som vi gör så därför är det så viktigt att sprida mer om psykisk ohälsa eftersom det pratas för lite om.
Personer som inte tar denna sjukdom på allvar måste börjar göra det
Personer som inte tror att psykisk ohälsa finns måste läsa mer om just det
Personer som inte förstår hur en enda dag för oss med psykisk ohälsa är borde få det berättat för sig
Personer som inte tror att vi vill ha ett fungerande liv borde få leva vårat liv en dag
Personer som inte tror att vi vill må bättre utan bara tycka synd om oss själva borde få se hur mycket vi gör för att må bättre
Personer som inte tror att vi vill komma ur detta pga lathet borde veta att vi kämpar varje dag för att komma ur detta elände

Godmorgon alla fina!
Igår vaknade jag upp till en chock för det hade nämligen snöat och det hade jag inte riktigt räknat med haha.
Visst så kan det gärna få vara lite snö till jul och nyår men sen får den gärna försvinna heh..
Har det snöat hos dig?
Gårdagen var en dag som mina känslor trasslade in sig i varandra för mina känslor gick som en bergochdalbana.
ena stunden mådde jag bra och spelade in videos och jag kände mig så peppad på livet.
Andra stunden så kände jag för att lägga ner allt för ångesten höll på att ta över min kropp. Jag vet inte varför men mitt mående går väldigt mycket upp och ner just nu och gårdagen var en sån där ångestdag igen. Jag känner mig alltid rädd när jag mår sämre för det känns som att jag inte kan styra mitt mående och det ger mig panik. Jag vill alltid vara den där starka människan som klarar mig själv för jag har varit väldigt ensam i mitt liv så jag har tvingats att jämt vara stark. Nu när jag har en axel att luta mig emot så låser sig allt för jag är inte van att dela med mig av mina känslor eller tankar. Jag vill lära mig att öppna upp mig men även att finnas där som en stark stöttepelare. Jag vet inte varför jag har såna dagar då jag har sån ångest, ångest över att ingen förstår vad jag tampas med, ångest över att jag inte är en bra människa i andras sällskap osv. Jag vet att jag måste acceptera alla dessa känslor som tar över min kropp men det är svårt, det är svårt att acceptera att även jag är känslosam ibland för jag är van att köra på som en ångvält utan att känna efter ett dugg. Det har varit mitt sätt att överleva.
Jag vet att en dag så kommer jag inte längre vara rädd för mina egna känslor, det gäller bara att ta tjuren vid hornen och våga må dåligt ibland.
Är ni också rädda för att må dåligt?

​Godmorgon alla fina!
Just nu har Nouw startat en tävling som kommer gå ut på att dom ger ut några utmaningar man ska skriva om.
Andra utmaningen är att man ska skriva om vad som är det bästa som har hänt, som inte vore möjligt om det inte vore för bloggen. Denna utmaning passade verkligen så bra eftersom bloggen har gjort så himla mycket för mig!
När man har levt i en mörk, djup grop under en lång tid och inte känt någon som helst livsglädje så blir det en vana tillslut.
Man tappar lite i taget, vardagen, drömmar, sig själv och till sist det lilla hoppet om att allt ska vända till det bättre.
När man sitter där nere helt ensam och inte har ork längre att ta sig upp så blir man rädd, rädd för att stanna kvar där nere men även att göra ett till försök att ta sig upp.
I den där mörka gropen finns varken dörrar eller fönster och den enda vän man har är ångesten som kommer på besök flera gånger per dag.
När den där gropen håller på att släcka det sista ljuset i ens liv så öppnas plötsligt en dörr, en dörr jag aldrig har utforskat förut.
Jag reser mig upp på mina svaga ben, tar tag i handtaget, öppnar dörren och ett ljus kommer in i mitt liv.
Jag tar mod till mig och kliver in i bloggvärlden, en värld jag aldrig har upplevt innan men som jag har hört talas om flertal gånger.
Från den stund jag klev igenom den där dörren så vändes mitt liv åt rätt håll, jag börjar sakta men säkert få tillbaka ljuset i mitt liv.
Från att knappt orka gå upp på morgonen för det kändes helt meningslöst till att gå upp samma tid varje dag för att blogga.
Från att känna mig så otroligt ensam och oälskad varje dag till att känna att folk faktiskt bryr sig om mig och tycker om mig för den jag är.
Från att tänka varje dag att jag inte duger till någonting och att jag var helt värdelös till att faktiskt känna att jag är bra på något.
Från att känna att mina bilder och texter aldrig kommer uppskattas av en enda människa till att kunna visa upp allting och förhoppningsvis kunna hjälpa andra.
Från att inte ha en aning om vad jag ska göra med mitt liv till att få upp ögonen och verkligen känna från hjärtat vad jag brinner för.
Efter jag hittade bloggvärlden så har jag funderat lite på vad som har varit det absolut bästa med att jag började blogga och det var relativt svårt att finna svaret.
För som ni kanske förstår så har min blogg verkligen hjälpt mig på många olika sätt och det är så svårt att sätta fingret på vad som har varit det absolut bästa, jag menar...
Det är ju så fantastiskt att kunna spara alla minnen på ett och samma ställe men att kunna dela sitt liv med andra underbara människor är också fantastiskt.
Jag har nog kommit fram till vad som är det absolut bästa som har hänt mig sedan jag började blogga och det är att jag fick min livslust tillbaka.
Tack vare bloggen och alla underbara människor så ser jag för första gången på flera år ett ljus i tunneln.

#NouwAutumnChallenge