Godmorgon alla fina!
Eftersom det finns så mycket fördomar om psykiskt ohälsa och man får ofta elaka kommentarer av folk så tänkte jag idag ta upp några punkter som jag har upplevt att folk har sagt till mig. Jag vill dela med mig av detta för jag tycker att det är viktigt att sånt här tas upp så dom som har fördomar ser på oss som har psykisk ohälsa på ett annat sätt.

1.Jag är tydligen väldigt lat som inte gör som alla andra! Svaret på den kommentaren är att jag önskar varje dag att jag kunde hålla igång som alla andra, att jag hade orken till att göra allt jag egentligen vill göra. Det är inte lätt att ha orken till att hålla sig flytande och ”vara” som alla andra samtidigt.
2.Det enda du gör är att tycka synd om dig själv! Nej jag tycker inte synd om mig själv. Jag uttrycker hur jag mår, jag är en människa precis som dig och jag är ledsen om jag vågar vara rak och ärlig hur jag mår.
3.Har fått höra många gånger att jag typ aldrig är social! Jag gör mitt bästa till att vara social men att vara social i endast några timmar gör att jag blir helt slut i både kropp och själ.
4. Har fått höra många gånger att jag ser ut att må bra eftersom jag ler så mycket! Då kan jag säga såhär, jag har lärt mig att bära en mask. Visst är jag glad också men absolut inte alla gånger jag ler.
5.Du mår ju mycket sämre av att bara sitta hemma och inte jobba! Om jag hade haft energin till att jobba som alla andra hade jag fixat jobb redan idag. Jag önskade inget hellre än att jag kunde jobba men hur ska jag orka det när jag blir helt slut av att bara vara på gymmet 1 timme.

Godmorgon alla fina!
När jag tittar på mig själv så ser jag oftast en tjej som är väldigt målmedveten, glad, stark i sig själv och van att gå min egen väg ensam.
Den andra sidan är min psykiska ohälsa där känner jag rädsla, hopplöshet, ensamhet och svaghet.
Oftast handskar jag min psykisk ohälsa relativt bra men ibland tar demonen över och då får jag kämpa för mitt liv.
Just nu är jag i en period där jag får slåss för mitt liv, demonen försöker ta över min kropp, mitt liv och mina drömmar men den ska inte lyckas med det för jag har en hand att hålla i numera.
Att både jag och min själsfrände har psykisk ohälsa är jag både ledsen för men ändå tacksam för eftersom vi har tack vare det växt ihop till en.
Men fast jag är tacksam så är jag rädd, rädd för hjälpen som finns för såna som har psykisk ohälsa.
Jag tänker ofta att om jag faller ihop för att jag har för mycket i bagaget, vem ska hjälpa mig då?
Det är det som skrämmer mig allra mest med min psykiska ohälsa, hamnar jag någonsin så långt ner som jag gjorde förra året igen så vet jag inte vem som ska kunna hjälpa mig upp för förra gången var jag ensam med min sambo som mår lika som mig.
När jag har såna här dippar i mitt liv så skriver jag, jag bara skriver och låter alla tankar komma ut i ord och detta kom på papperet för någon dag sedan.

Jag har kommit till ett vägskäl, ett vägskäl som bokstavligt talat skrämmer livet av mig.
Det är så mycket känslor och tankar som tar över hela min kropp.
Jag kan inte längre styra över den för känslorna har makten. Vad är det som händer?
Varför kan jag inte längre kontrollera min kropp till att göra och känna.
Jag är så trött på att leva i en bergochdalbana som går i 1000 km och där jag inte hinner med i livet.
Jag vill inte åka bergochdalbanan längre, jag vill gå på en hyfsad jämn mark.
Jag känner att min karusell börjar gå på sista refräng och när jag ber någon om hjälp så finns ingen där.
När min andra halva sätter sig i den osäkra karusellen och inte ha full koll på sitt eget mående så rasar karusellen.
Vi är inte starka nog att laga den ensamma, vi ber om hjälp men får ingen hand mot oss.
Människor tittar på vårat hjälp men ingen ser oss.
Varför kan ingen hjälpa oss innan det är försent?
Varför måste karusellen vara helt paj innan någon ser?
Varför måste man ha hamnat i skiten igen innan man får en hjälpande hand?
Varför blir man lämnad kvar i den sönderslitna karusellen om man inte lyckas ta sig upp så snabbt som man borde?
Vi vill inte må dåligt längre
Vi vill inte förlora dyrbara saker pga vårt mående
Vi vill inte behöva kämpa varje dag för att ens vilja gå upp och möta en ny dag
Vi vill inte gå runt och vara rädd för att hamna på backen ännu en gång.
Vi vill ha hjälp för att må bättre
Vi vill kunna ha kvar dyrbara saker i våra liv
Vi vill känna glädje att gå upp varje morgon
Vi vill kunna gå på backen rakryggade och må bra
Vi vill komma ur vår psykiska ohälsa och det är det enda vi begär
Men vi vet inte I vilken ände vi ska börja!

Vi vet att vi inte är ensamma om att ha psykisk ohälsa och att känna så som vi gör så därför är det så viktigt att sprida mer om psykisk ohälsa eftersom det pratas för lite om.
Personer som inte tar denna sjukdom på allvar måste börjar göra det
Personer som inte tror att psykisk ohälsa finns måste läsa mer om just det
Personer som inte förstår hur en enda dag för oss med psykisk ohälsa är borde få det berättat för sig
Personer som inte tror att vi vill ha ett fungerande liv borde få leva vårat liv en dag
Personer som inte tror att vi vill må bättre utan bara tycka synd om oss själva borde få se hur mycket vi gör för att må bättre
Personer som inte tror att vi vill komma ur detta pga lathet borde veta att vi kämpar varje dag för att komma ur detta elände

Godmorgon alla fina!
Igår vaknade jag upp till en chock för det hade nämligen snöat och det hade jag inte riktigt räknat med haha.
Visst så kan det gärna få vara lite snö till jul och nyår men sen får den gärna försvinna heh..
Har det snöat hos dig?
Gårdagen var en dag som mina känslor trasslade in sig i varandra för mina känslor gick som en bergochdalbana.
ena stunden mådde jag bra och spelade in videos och jag kände mig så peppad på livet.
Andra stunden så kände jag för att lägga ner allt för ångesten höll på att ta över min kropp. Jag vet inte varför men mitt mående går väldigt mycket upp och ner just nu och gårdagen var en sån där ångestdag igen. Jag känner mig alltid rädd när jag mår sämre för det känns som att jag inte kan styra mitt mående och det ger mig panik. Jag vill alltid vara den där starka människan som klarar mig själv för jag har varit väldigt ensam i mitt liv så jag har tvingats att jämt vara stark. Nu när jag har en axel att luta mig emot så låser sig allt för jag är inte van att dela med mig av mina känslor eller tankar. Jag vill lära mig att öppna upp mig men även att finnas där som en stark stöttepelare. Jag vet inte varför jag har såna dagar då jag har sån ångest, ångest över att ingen förstår vad jag tampas med, ångest över att jag inte är en bra människa i andras sällskap osv. Jag vet att jag måste acceptera alla dessa känslor som tar över min kropp men det är svårt, det är svårt att acceptera att även jag är känslosam ibland för jag är van att köra på som en ångvält utan att känna efter ett dugg. Det har varit mitt sätt att överleva.
Jag vet att en dag så kommer jag inte längre vara rädd för mina egna känslor, det gäller bara att ta tjuren vid hornen och våga må dåligt ibland.
Är ni också rädda för att må dåligt?