Godmorgon alla fina!
Jag önskar att jag enbart kunna visa upp denna baddräkt, berätta varför jag har köpt den och känna glädje men riktigt så ligger det inte till..
Idag tänkte jag skriva ett inlägg som är väldigt känsligt för mig, det är något jag aldrig har vågat prata om innan och jag tycker det är så jobbigt att hålla detta för mig själv.
Eftersom jag vet att jag kan prata med er om allt så känner jag att jag kan lätta på mitt hjärta här inne på bloggen för att förhoppningsvis få bort lite ångest.
Det jag tänkte skriva om är min kropp!
Om jag tänker på min kropp så känner jag bergochdalbana deluxe både kroppsmässigt men även psykiskt.
När jag var liten så var jag mullig, det var inget som störde mig när jag var riktigt liten utan jag var hur glad som helst över mig själv.
Jag kan inte säga att jag var framåt, tvärtom faktiskt, jag var ett väldigt blygt barn men det var inte heller något som var ett problem för mig.
Problemen började när jag började bli mobbad i skolan för olika saker, det kunde vara saker som...
min vikt
mitt utseende
min personlighet
mina kläder
eller vilka kompisar jag hade...
Det som gjorde mest ont var att bli mobbad över vikten för det var ingenting jag kunde göra åt.
Jag började redan som barn hata min kropp och fick sjuka tankar..
Jag började gå på ridskola för att jag skulle gå ner i vikt
Jag började äta nyttiga saker, som havregrynsgröt trots att jag höll på att kräkas av det
Jag försökte röra på mig allt mer och mer
Till slut spårade det ur när jag en dag bestämde mig för att vara utan godis i 1 år.
Inte var det för min egen skull, det var enbart för andras skull jag gjorde det för jag ville känna mig "duktig"

Åren gick och jag blev tonåring och samma mobbningskarusell skulle ta fart ännu en gång.
Jag var redan en mycket osäker och blyg människa eftersom jag hade blivit så nertryckt tidigare.
Jag led både av socialfobi, ångest, även självmordstankar och jag hatade min kropp.
Denna gång var det ännu grövre ord och handlingar än när jag var barn.
Jag minns vissa saker som igår, dom där..
Blickarna
Sneglingar
orden
Det tog så pass hårt på mig att jag började självskada, ha koll på maten så pass att jag fick ångest om jag åt något onyttigt, började röra på mig överdrivet mycket.
Det gick helt enkelt ur styr när jag allt för många gånger kollade mig i spegeln och kände mig riktigt tjock.
Det sorgliga var att vid denna tidpunkt hatade jag min kropp och det enda jag ville var att vara smal för då trodde jag att jag inte skulle bli mobbad längre.

Tiden gick och jag hade fyllt 18 år, på gränsen till vuxen och tonåring..
Egentligen borde jag känna mig fri, lycklig och glad över att få gå över det sträcket men jag kände precis tvärsom, vet ni varför?
För att även fast jag nu var vuxen så fortsatte mobbningen i skolan trots att jag gick på en helt ny skola.
Vid det här laget så hade jag helt tappat tron om mig själv, andra människor och jag hade nästan blivit van med att vara mobbad.
Det var som att jag förväntade mig redan från början innan jag ens hade börjat att jag skulle bli mobbad och så blev det.
Fast jag hade köpt nya kläder, ny parfym, jobbat på min självkänsla och viktigast av allt enligt mig gått ner i vikt så blev jag mobbad.
Jag minns att jag kände många gånger och frågade mig själv att står det i min panna att folk ska mobba mig när..
blickarna kom
garvandet eskalerade
utfrysningen blev kallare
nedlåtande frågor blev fler och grövre
"vännerna" försvann
Denna mobbningen gjorde att jag tänkte helt tokigt och jag började träna väldigt intensivt för i mitt huvud så var jag säker på att jag blev mobbad för att jag var för tjock helt enkelt.
Det sorgliga var att det var inte orsaken men det trodde jag verkligen då...
Jag hade så mycket känslor på samma gång så en dag när jag kände mig nedpissad, självmordsbenägen, ångest, oälskad, äcklig, värdelös, ful så hoppade jag av skolan.
Stressen av att hela tiden känna att jag måste gå ner i vikt och samtidigt vara mobbad tog kål på mig så jag hoppade av.
Sen dess har jag inte satt min fot i skolan sen jag var 18 år..
Även fast det var så många år sedan så finns såren kvar!
Jag vågar helt enkelt inte plugga mer
jag vågar inte utsätta mig för saker som visar min kropp
jag vågar inte ligga på stranden och njuta som andra gör
jag vågar inte känna mig stolt över min kropp när jag går ut
jag vågar inte älska mig kropp helt enkelt
När jag läser dessa punkter så blir jag riktigt ledsen, ledsen över att mitt förflutna har fått mig att känna såhär.
Ställer mig ofta frågan att, hade jag aldrig blivit mobbad hade jag älskat eller iaf accepterat min kropp nu då?
Det vet jag faktiskt inte!
Men en sak jag vet så är det att jag är trött på att..
känna dessa känslor
vilja ständigt gå ner i vikt
få ångest om jag äter något onyttigt
inte känna mig fin i det jag har på mig
inte våga visa min kropp med mindre kläder
Jag vet inte hur jag ska göra för att börja älska min kropp..
Det enda jag vet är att jag vill kunna göra det.
Jag vet att jag kan bara jag börjar i rätt ände och det är tankarna.
Mitt mål är att jag en dag ska kunna älska min kropp eller iallafall acceptera den så pass att jag stolt kan visa upp den i mindre kläder, i baddräkt, i mer kläder, you name it!
Jag vill kunna älska den!
Jag vet bara inte hur och var jag ska börja så har en fråga till er..
Hur gjorde ni för att älska/acceptera eran kropp?

Varför jag kände att jag behövde få skriva av mig om just detta är för att jag har sån ångest över att jag inom snar framtid kommer visa mig i baddräkt.
Det är något jag inte har gjort på flera år och det skrämmer mig något oerhört.
Jag vet inte hur jag ska hantera denna situation alls och just nu känner jag bara för att fly denna underbara upplevelse jag ska få göra.
Jag är helt enkelt så rädd och osäker på min kropp att jag inte vet vad jag ska göra!
Jag skulle aldrig någonsin låta min rädslor/demoner vinna över mitt liv så därför så har jag köpt en baddräkt till denna upplevelse.
Men som sagt enda ordet jag får fram är att jag är så rädd och osäker!
Jag vet att det kommer bli underbart när jag väl har utmanat denna stora rädsla men just nu så har jag så ont i magen.
Tänk positivt Sofia, tänk positivt, detta kommer bli bra, eller hur?

Godmorgon alla fina!
Jag tror att det finns många som kan känna igen sig i det jag vill skriva om idag.
Jag tänker skriva om hur det är att ha ett självskadebeteende som handlar om sex. Jag vet inte hur andra känner så jag tänker skriva hur jag kände och tänkte bla.
Jag har aldrig känt mig behövd, inte ens av mina föräldrar vilket gjorde att jag försökte söka det jag behövde på andra sätt.
I början var sex något naturligt för mig som för vilken annan människa som helst förutom att jag oftast kände mig arg och obekväm i sängen.
Varför jag kände så har jag faktiskt inget svar på!
Jag började rätt tidigt känna att jag enbart hade sex för att göra killen nöjd och för att jag för någon minut kunna känna mig behövd/älskad.
Självklart så gav inte detta beteende något bra med sig utan jag började istället känna mig äcklig, få ångest och det kändes som att enda gången jag dög var när jag hade sex med någon.
Fast jag kände såhär så fortsatte jag, jag kan inte förklara riktigt varför jag fortsatte men sexet fyllde ett tomrum jag hade i min kropp av för lite kärlek.
Rätt så snart så förstod jag att detta var ett skadebeteende eftersom jag inte kunde sluta med det även fast jag innerst inne önskade att jag kunde det.
Önskan som alltid fanns inom mig var att en enda kille skulle kunna älska mig för den jag var, kunna ge mig den kärlek jag så desperat letade efter men det hände aldrig.
Istället utnyttjades min skörhet till höger och vänster vilket gjorde att jag började må sämre och sämre.
I början kunde jag känna känslor men på slutet så stängde jag bara av och det var då jag fick upp ögonen att det började gå åt helt fel håll.
Jag började gå hos psykolog för att kunna bearbeta allt så pass mycket jag bara kunde så jag kunde ta mig ur mitt självskadeebeteende.
Nu sitter jag här, flera år senare och fri från mitt skadebeteende så tro mig mina fina vänner det går att bli fri från det.
Om jag kan så kan du <3

Godmorgon alla fina!
Idag tänkte jag berätta om något jag aldrig har pratat om förut, något som jag kände sån skam över när det pågick förut.*Varför jag vill skriva om just denna händelse är för att kanske kunna hjälpa någon annan, få någon att känna sig mindre ensam.
Jag vet hur ensam man känner sig där och då och därför vill jag säga till just dig att du är inte ensam, jag finns här <3

När man växer upp på en väldigt skakig mark utan en stadig grund att stå på så blir man en väldigt skör människa.

Under hela min jobbiga uppväxt så skrev jag dikter för att ens överleva, jag bara skrev och skrev för att försöka få ut allt som gjorde ont i mig men det funkade inte.
Allt som hade hänt under mina år och tankarna om att ingen i hela världen älskade mig gjorde så sjukt ont i mig.
Jag började redan som 12 åring att misshandla mig själv på olika sätt och en av dom var att skära mig någon enstaka gång när jag inte kunde hantera alla känslor.
Jag kan inte säga att jag har varit beroende av att skära mig, jag gjorde det enbart några gånger för att få ur min ångest som höll på att äta upp mig.

Jag satt där på sängen och jag hade gråtit så mycket att mina ögon var helt rödsprängda och jag kände att jag inte orkade mer.
Ingen skulle ens bry sig om jag inte fanns, inte ens mina föräldrar för dom sket ju i att jag inte bodde med någon av dom.
Jag satt där med saxen i min hand, la den mot huden men vågade inte göra något.
Tårarna sprutade och jag kände att ångesten tog över mer och mer ju längre jag satt där med den där jävla saxen.
För att dämpa ångesten så drog första sträcket, sen andra och några till men ångesten dämpades inte utan blev värre.
Tankar snurrade i mitt huvud och jag kände sån skam, skam över det jag hade gjort.
Jag tittade ner på min arm och en tår droppade ner sakta på armen.
Jag tänkte att detta får ingen se, nu måste jag gå i tjocktröjor fast det var mitt i sommarn för ingen får veta att jag har gjort detta.
Jag gick ner till kvinnan jag bodde hos med en tjocktröja, jag höll på att svettas ihjäl och såren gjorde så fruktansvärt ont när jag några timmar senare skulle duscha.
Dagen efter skulle jag till skolan och jag var orolig att någon skulle det var jag hade gjort så jag tog på mig en tröja fast solen gassade på.
Jag satt där med mina vänner och helt plötsligt frågar en av vännerna om hon fick rita på min arm.
Utan att tänka så drar jag upp tröjan, hon tittar på mig och jag känner hur jag fryser till is för jag hade dagit upp fel ärm.
Vad har du gjort? Frågade hon
Med all panik och ångest i kroppen sa jag att jag hade blivit riven av våran hund men jag visste att hon inte trodde på det.
Det var dags för lektion och jag gick därifrån och skämdes så sjukt mycket för nu visste hon vad jag hade gjort.
Någon dag senare skulle jag och kvinnan jag bodde hos på semester till Thailand.
Jag tänkte hela resan dit att hur fasen ska jag kunna bada och kunna dölja mina sår som börjat läka.
Väl framme i Thailand gick jag in på hotellrummets toa, la på massa fondation på armen i den mån jag kunde.
Jag försökte tänka på hur jag höll armen för att hon inte skulle se vad jag hade gjort för jag var rädd.
Vi la oss i solstolarna, jag slappnade av och jag tänkte inte hur jag hade armen och frågar helt plötsligt.
Vad har du gjort på armen?
Jag fick samma panikkänsla i kroppen och jag fick komma med samma ursäkt, att våran hund rivit mig.
Jag var säker på att hon inte gick på min lilla lögn men hon sa inget mer vilket var en lättnad för mig.
Trots att jag gjorde det några gånger när ångesten blev allt för tung så är jag glad över att jag inte fastande helt i det.
Idag är det ca 5 år sedan jag gjorde illa mig själv fysiskt på något sätt och jag är så lättnad över att jag har klarat det.