Alltid varit mobbad i skolan pågrund utav min vikt vilket har satt sina spår!

Godmorgon alla fina!
Jag önskar att jag enbart kunna visa upp denna baddräkt, berätta varför jag har köpt den och känna glädje men riktigt så ligger det inte till..
Idag tänkte jag skriva ett inlägg som är väldigt känsligt för mig, det är något jag aldrig har vågat prata om innan och jag tycker det är så jobbigt att hålla detta för mig själv.
Eftersom jag vet att jag kan prata med er om allt så känner jag att jag kan lätta på mitt hjärta här inne på bloggen för att förhoppningsvis få bort lite ångest.
Det jag tänkte skriva om är min kropp!
Om jag tänker på min kropp så känner jag bergochdalbana deluxe både kroppsmässigt men även psykiskt.
När jag var liten så var jag mullig, det var inget som störde mig när jag var riktigt liten utan jag var hur glad som helst över mig själv.
Jag kan inte säga att jag var framåt, tvärtom faktiskt, jag var ett väldigt blygt barn men det var inte heller något som var ett problem för mig.
Problemen började när jag började bli mobbad i skolan för olika saker, det kunde vara saker som...
min vikt
mitt utseende
min personlighet
mina kläder
eller vilka kompisar jag hade...
Det som gjorde mest ont var att bli mobbad över vikten för det var ingenting jag kunde göra åt.
Jag började redan som barn hata min kropp och fick sjuka tankar..
Jag började gå på ridskola för att jag skulle gå ner i vikt
Jag började äta nyttiga saker, som havregrynsgröt trots att jag höll på att kräkas av det
Jag försökte röra på mig allt mer och mer
Till slut spårade det ur när jag en dag bestämde mig för att vara utan godis i 1 år.
Inte var det för min egen skull, det var enbart för andras skull jag gjorde det för jag ville känna mig "duktig"
Åren gick och jag blev tonåring och samma mobbningskarusell skulle ta fart ännu en gång.
Jag var redan en mycket osäker och blyg människa eftersom jag hade blivit så nertryckt tidigare.
Jag led både av socialfobi, ångest, även självmordstankar och jag hatade min kropp.
Denna gång var det ännu grövre ord och handlingar än när jag var barn.
Jag minns vissa saker som igår, dom där..
Blickarna
Sneglingar
orden
Det tog så pass hårt på mig att jag började självskada, ha koll på maten så pass att jag fick ångest om jag åt något onyttigt, började röra på mig överdrivet mycket.
Det gick helt enkelt ur styr när jag allt för många gånger kollade mig i spegeln och kände mig riktigt tjock.
Det sorgliga var att vid denna tidpunkt hatade jag min kropp och det enda jag ville var att vara smal för då trodde jag att jag inte skulle bli mobbad längre.
Tiden gick och jag hade fyllt 18 år, på gränsen till vuxen och tonåring..
Egentligen borde jag känna mig fri, lycklig och glad över att få gå över det sträcket men jag kände precis tvärsom, vet ni varför?
För att även fast jag nu var vuxen så fortsatte mobbningen i skolan trots att jag gick på en helt ny skola.
Vid det här laget så hade jag helt tappat tron om mig själv, andra människor och jag hade nästan blivit van med att vara mobbad.
Det var som att jag förväntade mig redan från början innan jag ens hade börjat att jag skulle bli mobbad och så blev det.
Fast jag hade köpt nya kläder, ny parfym, jobbat på min självkänsla och viktigast av allt enligt mig gått ner i vikt så blev jag mobbad.
Jag minns att jag kände många gånger och frågade mig själv att står det i min panna att folk ska mobba mig när..
blickarna kom
garvandet eskalerade
utfrysningen blev kallare
nedlåtande frågor blev fler och grövre
"vännerna" försvann
Denna mobbningen gjorde att jag tänkte helt tokigt och jag började träna väldigt intensivt för i mitt huvud så var jag säker på att jag blev mobbad för att jag var för tjock helt enkelt.
Det sorgliga var att det var inte orsaken men det trodde jag verkligen då...
Jag hade så mycket känslor på samma gång så en dag när jag kände mig nedpissad, självmordsbenägen, ångest, oälskad, äcklig, värdelös, ful så hoppade jag av skolan.
Stressen av att hela tiden känna att jag måste gå ner i vikt och samtidigt vara mobbad tog kål på mig så jag hoppade av.
Sen dess har jag inte satt min fot i skolan sen jag var 18 år..
Även fast det var så många år sedan så finns såren kvar!
Jag vågar helt enkelt inte plugga mer
jag vågar inte utsätta mig för saker som visar min kropp
jag vågar inte ligga på stranden och njuta som andra gör
jag vågar inte känna mig stolt över min kropp när jag går ut
jag vågar inte älska mig kropp helt enkelt
När jag läser dessa punkter så blir jag riktigt ledsen, ledsen över att mitt förflutna har fått mig att känna såhär.
Ställer mig ofta frågan att, hade jag aldrig blivit mobbad hade jag älskat eller iaf accepterat min kropp nu då?
Det vet jag faktiskt inte!
Men en sak jag vet så är det att jag är trött på att..
känna dessa känslor
vilja ständigt gå ner i vikt
få ångest om jag äter något onyttigt
inte känna mig fin i det jag har på mig
inte våga visa min kropp med mindre kläder
Jag vet inte hur jag ska göra för att börja älska min kropp..
Det enda jag vet är att jag vill kunna göra det.
Jag vet att jag kan bara jag börjar i rätt ände och det är tankarna.
Mitt mål är att jag en dag ska kunna älska min kropp eller iallafall acceptera den så pass att jag stolt kan visa upp den i mindre kläder, i baddräkt, i mer kläder, you name it!
Jag vill kunna älska den!
Jag vet bara inte hur och var jag ska börja så har en fråga till er..
Hur gjorde ni för att älska/acceptera eran kropp?
Varför jag kände att jag behövde få skriva av mig om just detta är för att jag har sån ångest över att jag inom snar framtid kommer visa mig i baddräkt.
Det är något jag inte har gjort på flera år och det skrämmer mig något oerhört.
Jag vet inte hur jag ska hantera denna situation alls och just nu känner jag bara för att fly denna underbara upplevelse jag ska få göra.
Jag är helt enkelt så rädd och osäker på min kropp att jag inte vet vad jag ska göra!
Jag skulle aldrig någonsin låta min rädslor/demoner vinna över mitt liv så därför så har jag köpt en baddräkt till denna upplevelse.
Men som sagt enda ordet jag får fram är att jag är så rädd och osäker!
Jag vet att det kommer bli underbart när jag väl har utmanat denna stora rädsla men just nu så har jag så ont i magen.
Tänk positivt Sofia, tänk positivt, detta kommer bli bra, eller hur?
Kommentarer