kollega anmäld försvunnen

Usch vilken hemsk dag det har varit. Känslorna har pendlat mellan högt och lågt och jag trodde aldrig jag skulle behöva anmäla en person försvunnen.

För att sammanfatta dagen: En kollega har varit frånvarande på grund av sjukdom sedan i måndags. Vi har som regel att man sjukanmäler sig varje dag. Hon var sjuk några veckor innan och hade ringt och anmält sig sjuk varje dag. Denna måndag fick vi endast ett sms med att hon blir frånvarande pga sjukdom. Vi blev lite fundersamma men lät det vara, dagen efter blev vi lite mer fundersamma när hon inte svarat på de sms som skickats. Onsdagen var likadan, nu började vi prata om det kanske hade hänt något. Hon som är så ordentlig och alltid hör av sig, är plikttrogen som sjutton och väldigt noggrann med att höra av sig. Idag fick jag och ett par andra kollegor nog, magkänslan var inte bra. Jag fick numret till henne och vi sa att svarar hon inte åker vi till hennes lägenhet. Jag funderade mest i huvudet på hur jag skulle ursäkta mig att jag ringt och stört henne när hon var sjuk. Men då kommer det inte ens fram några signaler utan det blir bara telefonsvarare... Jag fick rysningar i hela jävla kroppen. Vi visste att hon precis flyttat in i en lägenhet själv, och all hennes familj bor långt härifrån. Vi har sökt igenom facebook och googlat oss fram uppgifter till hennes anhöriga. Varpå jag kommer i kontakt med en familjemedlem hon inte pratat med på 1,5 år. "Vi saknar T, vi har inte lyckats få tag i henne sen i måndags". Då var vi på väg till hennes lägenhet. Nu börjar vi prata om hur vi skulle skratta åt att vi åkt till hennes lägenhet, hur vi skulle få henne att förstå att vi bara var oroliga för henne. Vi lyckades smita in genom en entrédörr som hamna på glänt när en person gick ut. Vi hittar dörren och tar ett djupt andetag, knackar på... knackar hårdare. Nu skriker vi i brevinkastet. Ser gammal reklam.. ett par tofflor som står prydligt bredvid dörren.. sådär typiskt noggrann som hon är.

Inte ett livstecken kom från lägenheten. Vi knackar på granndörren där en kille öppnar som är så fruktansvärt hög med rödsprängda ögon, han hade inte sett glimten av vår kollega. Vi gick runt i korridoren ett stund och fundera, vad fan gör vi nu. När jag får ett sms från familjemedlemmen: "Mamma har inte pratat med henne på över en vecka. Jag hoppas verkligen att ni hittar henne..." Där brast jag, kunde verkligen inte hejda mina tårar. Vår kollega har inte pratat med sin mamma på över en vecka, den senaste som antagligen hört från henne är vår chef och nu är hon helt okontaktbar och dessutom inte hemma i sin lägenhet. Vi tänkte dom allra värsta tankarna.

Det var då vi gick till polisen och anmälde henne försvunnen. Eftersom att ingen hade hört från henne på så lång tid tog polisen det på stort allvar och satte igång direkt. Mamman ringde upp mig och jag förklarade läget. De bor flera hundra mil härifrån och hennes dotter är den enda i Stockholm, helt ensam. Nu kunde vi bara lämna det åt polisen. Vi åkte tillbaka till jobbet och vi alla på avdelningen har knappt kunnat jobba. Vi har bara diskuterat och funderat, försökt hitta ledtrådar och komma på någonting.

Så kommer samtalet efter lång tids väntan. "Ja hej det är Polisen. Har du fått besked?" Här vill jag lova att jag var redo att kräkas, svimma och dö samtidigt. Jag tror aldrig jag känt att mitt hjärta varit så nära på att hoppa ur kroppen... "Hon ligger på sjukhus och är svårt sjuk, och har varit i kontakt med sin pappa nu". Att få höra att någon är så himla sjuk att hon måste ligga på sjukhus var drömmen. Hon är där någon tar hand om henne och ser efter henne. Jag behövde inte höra när Polisen talade om att hon hittats död när dom bröt sig in i lägenheten, eller att hon inte hittats alls eller att man bara funnit spår av henne. Hon lever, mår fruktansvärt dåligt, men hon lever.

Jag är helt tömd på energi. Att något som i början bara var en annorlunda sjukanmälan blev till en polisanmälan och att känna den oron. Kan inte föreställa mig hur det måste varit för hennes familj när vi hör av oss för att meddela att vi anmält henne försvunnen. Tänk så viktigt det är att höra av sig, att ge minsta lilla svar.

Är glad att jag har mina kollegor, fyfan vad jag kommer sakna dom när jag börjar mitt nya jobb. Vilket team och godhjärtade människor <3

Nu ska jag äta upp min sallad och gosa in näsan i nacken på Wille. Imorgon väntar en dag med nya tag. Då ska vi ut och käka och ta ett par drinkar. Min sista dag med alla underbaringar.

Gillar

Kommentarer

happyM
happyM,
Åhh gud vilken obehaglig händelse!! All cred till dig som tog tag i det, en riktigt viktig medmänniska!
nouw.com/happym
sofiajennifers
sofiajennifers,
Ja det var riktigt hemskt.. Att vara helt ovetandes. Man ska lita på magkänslan och ta hand om varandra <3 tack snälla du!
nouw.com/sofiajennifers