Varför jag skriver & berättar allt

Jag vet att jag skriver mycket som många anser som väldigt personligt.
Många upplever det även som känslosamt.
Många tror att jag gör det för uppmärksamheten.
Andra har även mått dåligt av att läsa mina inlägg.

Men nu ska jag förklara hur det ligger till.

Jag vet själv att jag redan som 12-åring gick igenom mycket en sån ung tjej inte skulle behöva.
Jag vet att det förstör mig än idag.
Och jag vet även att jag inte är själv.

Det som händer och sker bakom stängda dörrar SKA INTE vara tabubelagt, vi måste våga prata om det, och det är just exakt det jag gör.
Jag tycker inte att jag ska behöva skämmas över vad jag egentligen gått igenom.
Jag vill inte att människor ska tycka att jag är äcklig, när säkert någon utav deras närmsta också gått igenom samma sak fast ingen vet om det.

Jag tycker helt ärligt att Sverige måste ta och vakna och inte vad som egentligen sker.
Sak samma vad Trump säger om vårt lilla land.
Inget sånt spelar någon roll om ni inte väljer att öppna era jävla ögon.

På riktigt så blir jag förbannad på såna som är så naiva och även väljer att se bort.
Jag förstår verkligen inte hur ni klarar av att bara se förbi...

Så fort jag ser något som skulle kunna leda till bråk eller att någon skulle råka illa ut, så kan jag inte fortsätta gå. Jag sitter som fastlåst.

Det har hänt flera gånger att jag gått emellan i ett bråk, spelar ingen roll hur, var eller vem. Jag kan bara inte bara stå och se på. Och jag berättar inte detta bara för att människor ska tycka bra om mig eller så.
Det enda jag vill få ut av det, är att - kan jag så kan alla -

För liksom, jag är en tjej på 18 år (om några dagar), jag är inte ens 170cm lång, jag är inte stark, jag är inte modig, jag är inget sånt. Jag är en helt enkelt vanlig människa som alla andra. Men jag går in med ett mål - att se till att ingen skadas. Och jag ger inte upp förrän allt är lugnt.

Så snälla,
Använd era ögon och sluta vara så jävla naiva.

Gillar

Kommentarer