I början av 90-talet föddes jag i en ganska stor stad i mellansverige. Som liten var jag feg, ensam och osäker. Jag var rätt lång som liten och lite knubbigare än andra barn så jag kände mig rätt ofta utanför, men de största minerna från min barndom är inte den där känslan av ensamhet utan alla minnen från vad jag har ätit. Jag minns när jag var runt 5-6 år när man gick i lekis (som det hette på den tiden) kommer hem och det första jag gör är att jag äter upp ett paket med russin. Jag minns att jag gillade att stoppa in så många russin jag kunde i munnen och sedan tugga alla samtidigt för att få ur maximal sötma.

När jag blev lite äldre kanske 11-12 år så minns jag att jag smög åt kakor från frysen när ingen var hemma. Min mamma gillade att baka mycket och vi hade ofta kakor, bullar eller glass i frysen. Jag ville gärna ha minst två glassar varje gång jag fick ta, men jag passade på att ta en glass innan föräldrarna kom hem, knuggla glasspappret och lindande hushållspapper runt så ingen skulle se i sopporna vad jag har ätit medans de var borta. Jag minns även att rostade mackor de var livet, att äta de till frukost var lycks. Jag kunde trycka i mig 6 stycken till frukost som 12 åring utan problem, hade kunnat ätit fler om jag hade fått.

I min släkt var/är det mycket fika, varje gång vi ska samlas så är det ett stort lass med fikabröd och jag minns att jag hade koll på när varje släktning fyllde år för att då visste jag att då får jag äta massa gott. Det bästa var när någon fyllde år inom familjen och massa gosaker fanns kvar när gästerna hade gått för då visste jag att då kan jag fika en gång till idag och kanske imorgon?

Redan som 12 åring vägde jag för mycket, jag var knubbigare än andra. Jag var inte tjock men jag var mullig och det fick jag höra i skolan också. Sedan när jag började sjuan bytte jag skola och hamnade på en idrottsskola och fick träna fyra gånger i veckan, detta var bra för mig. För efter de tre åren på den skolan hade jag hamnat i normal kroppsstorlek för min längd och hade byggt upp ett bra självförtroende under de där åren jämfört med hur de har sett ut tidigare i livet. Men detta vände såklart, jag började på gymnasiet och den skolan låg bussavstånd hemifrån. Jag kom ifrån mina gamla kompisar och skulle gå i en ny klass med nya klasskamrater och jag började känna mig ensam igen. Skolmaten under gymnasiet var katastrof oftast åt man inget, ibland levde på knäckebröd och i värsta fall om man hade pengar så gick man och köpte godis i närliggande konsumbutik. Favoriten var såna där dubbelstyckegodisar som kostade ungefär 4 stycken för 30 kronor. Detta tyckte jag var så bra för då kunde man äta två till lunch i skolan samt smyga med de andra två hemma på sitt rum. Jag minns också att jag ibland bakade chokladbollar när vi inte hade något hemma bara för att få i mig något sött och gott. Jag bakade oftast på dagen om jag var själv hemma och hann äta upp det, diska undan allt innan någon kom hem. Såhär pågick det i stort sett hela gymnasiet fram tills januari 2011, sista terminen på gymnasiet. Jag skulle börja med viktväktarna, och jag började och var så hungrig de första två veckorna. ”Detta är normalt när man börjar med viktväktarna, magen ska bara vänja sig” fick jag höra. Idag tycker jag det är absurt, skulle aldrig vilja gå hungrig för då blir jag ju bara sötsugen. I alla fall jag gick ner 5 kilo på en månad, men där tog det stopp. Min pappa fick diagnosen cancer i mars månad och gick bort i maj samma år, en månad innan min student. Tiden var tuff och jag åt på mina känslor precis som jag gjort innan, men jag var ju arton nu också, jag kan ju gå ut och fest. Jag festade massor den sommaren för att bita ihop, inte visa mig svag för vänner och bekanta. Jag ska vara som vanligt tänkte jag. På min student kommer jag ihåg att jag stod där och inte var ett dugg glad eller stolt för att jag var klar i skolan, för att jag hade fått ett jobb utan jag kände mig bara ensam.

Den sommaren gick, jag tryckte undan minna känslor med jobb, alkohol och mat tills hösten kom. Då kom känslorna ikapp mig och jag slutade umgås med folk, jag valde att stanna hemma och äta något gott och tycka synd om mig själv. Jag fortsatte att jobba och levde i någon slags bubbla och hade sedan många år tillbaks en dimhjärna. Jag vet att på gymnasiet gick jag förbi kompisar på stan för jag såg dem inte, allt var i dimma för mig och detta eskalerade under denna tid efter studenten. Jag isolerade mig själv, jag bara umgicks med mamma som jag bodde med, medans min bror hade flyttat hemifrån. I cirka två år levde jag så, jag träffade vänner ibland, men det var inte kul för jag ville bara hem och gömma mig.

Sommaren 2013 köpte jag en lägenhet, jag skulle äntligen flytta hemifrån, mer tid för att smygäta tänkte jag. Jag flyttade hösten 2013 och började leva själv och de var nog då som maten eskalerade som mest för mig, jag minns att jag åt ofta yoghurt och macka till middag för jag ”orkade” inte laga mat, medans andra månader räknade jag kalorier för att gå ner i vikt. Det var inte fören sommaren 2014 som jag började gå ner i vikt och det var inte tack varje någon diet eller träning utan det var för jag hade i stort sett diarré varje dag hela sommaren, jag behöll ingen näring. Jag hade då bytt jobb för de förra hade lagt ner och på det nya jobbet trivdes jag inte alls och vad gjorde jag då? Jo jag åt på mina känslor och var så sönderstressad så kroppen klarade inte av att behålla det som jag stoppade i mig.

Hösten 2014 bytte jag jobb igen och då vände min självkänsla lite åt det bättre och stressen trappades ner, men småätande ökade. Jag jobbade deltid tidigt på morgonen och gick till jobbet varje dag, var ungefär 2,5 km till jobbet. När jag hade jobbat klart gick jag hem men först stannade jag på någon av de tre närliggande butiker på vägen hem för att köpa mig bröd, godis, läsk eller chips. Man valde olika butiker för varje dag för att inte skämmas över hur mycket man handlade. Sedan när jag kom hem bytte jag om och gick och gymma för att sedan komma hem och äta en grotesk stor lunch innan jag deckade i soffan och sov till fyra på eftermiddagen. Då vaknade jag och tittade på tv och käkade oftast godis eller mackor och klockan nio var jag så trött i huvudet av all mat så jag gick och la mig. Under denna period gick jag ner 10 kg på grund av all träning och blev delvis gladare, mer självsäker och dimhjärnan försvann en tid, men jag kunde fortfarande inte hantera hur jag åt.

2015 träffade jag min kille som jag lever ihop med idag, då när vi träffades var jag smal och kände mig snygg. Jag hade då gått ner 17 kg. Jag minns att jag hade svårt att äta inför honom i början för jag var rädd att han skulle tycka att jag åt för mycket. Förhållandet flöt på och vi började även gymma ihop så ingen av oss hade dåligt samvete om vi åt chips och dipp på en fredagskväll. Men jag bodde fortfarande själv på den tiden och kunde fortfarande smygäta för ingen såg vad jag gjorde hemma hos mig.

Januari 2016 flyttade vi ihop och vi fortsatte att leva som vi gjort innan och min vikt höll sig faktiskt fram tills hösten 2016 då började kilona att läggas på. Det var nog på grund av att jag började jobba med annat och röra på mig mindre, mina promenader blev aldrig av och gymmandet minskade. För ätandet det hade inte direkt förändrats sen den där hösten 2014, jag hade väll minskat en del för att nu bodde jag inte själv. Men dipp och chips gick lätt i på en torsdagskväll. I december 2016 bestämde vi oss båda att såhär kan vi inte leva, då hade han gått upp kanske 10 kilo och jag 20 kilo på cirka 6 månader. Då hittade jag Paleo och vi både tyckte att det här låter bra, vi kör det som ett nyårslöfte och börjar med det den andra januari, första går inte för då är vi bakis! Men först tänkte jag i mellandagarna att nu måste jag ju äta allt jag inte får äta nästa år. Så dom få dagarna åt jag och åt tills jag mådde illa och sedan åt jag lite till. Jag kommer ihåg hur jag kände mig på nyårsafton, jag kände mig så full i magen, så tjock och äcklig så jag nästan hatade mig själv och den jag hade blivit.

Januari kom och vi började med Paleo, tror vi åt det i kanske 1 månad sedan gav vi båda upp. Det var inget för oss! Och så var vi tillbaks på ruta ett, vi började äta som vi hade gjort innan såklart, med chips på torsdagar och godis på fredagen. Jag minns även att vi provade ätardagar, varje lördagar skulle vi få äta allt gott och i veckorna är det låga kalorier och mycket kvarg som gäller. De där fungerade inte för mig för åt jag choklad på lördagen drömde jag fortfarande om den på onsdagen och tillslut blev det så att jag åt godis när vi ville, medans min kille kunde ha bättre koll på det.

I februari-mars 2016 började jag googla runt för att jag ville gå ner i vikt, de var mitt mål! Men som tur var fastnade jag på Kostdoktorns hemsida om LCHF och började läsa och tänkte, ja de här är typ som Paleo men jag får äta alla goda såser och smör. Jag började googla mer och mer om LCHF och kom in på LCHFingenjören.se och fick upp ordet sockerberoende, då fick jag en tanke ”är jag sockerberoende?”. Jag började googla om de och kände igen mig mer och mer, fick tips om att läsa Sockerbomben 3,0 av Bitten Jonsson och då beställde jag den på en gång. Jag läste boken och fick för första gången i mitt liv klarhet i vad som är ”fel” på mig, varför jag inte kan hantera mat, medans andra kan det? Så tack vare Kostdoktorn, LCHFingenjören.se och Bitten Jonssons bok började jag med LCHF den 2 maj 2017.

Har sedan dess och fram tills idag ätit LCHF, har haft några felsteg under tidens gång. Jag känsloåt godis en kväll hos några vänner i somras på fyllan, men jag fick bara lärdom av de misstag jag gjort. Men sötningsmedel har jag druckit i form av Cola Zero fram tills årsskiftet, men nu är det också slut med det.

Så idag äter jag LCHF, inget sötningsmedel, inget socker, inget gluten och mår toppen. Jag har fått och får mycket lärdom av min resa. Jag klandrar inte min förälder för att ha gjort fel med maten för mig, för att de kunde ju inte förstå att light produkter inte var bra för någon som mig. För under min barndom levde vi under en ”light produkt trend”. Mamma åt viktväktarna några gånger och vi hade oftast allt som var lite fett i hemma. De kunskaper som finns idag om LCHF fanns inte då så jag förstår att de var svårt för dem att förstå då vad som var rätt mat för mig. Annars förutom min destruktiva relation till mat och min känsla av ensamhet som maten gav mig har jag haft ett bra liv med underbara föräldrar. Idag vet jag att det var sockret som fick mig känslan av att jag var ensam.

Idag är min dimhjärna borta, min självkänsla är starkare än nånsin, min ensamhetskänsla är borta och jag kan faktiskt känna mig snygg och bra för en gång skull. Detta är mycket tack vare att inte äta socker. Jag trivs även med att äta LCHF och är ännu roligare att min sambo trivs med det också. Jag har i dagsläget gått ner 17 kg och min sambo 9 kg. Han är inte sockerberoende, men har valt att äta LCHF ändå för har mår också bättre. Nu längtar jag bara efter att få fortsätta med LCHF och se vad som händer härnäst i livet.

Detta var en ganska lång berättelse om mitt förhållande till mat från min barndom fram tills idag. Hoppas ni gillade läsningen och om ni har några frågor får ni jättegärna kontakta mig här på bloggen eller på min instagram @sockerfria_livet.

Puss & kram

Likes

Comments

Hej alla!

Spännande att skriva sitt allra första inlägg här på bloggen. Tänkte använda första inlägget till att beskriva vad bloggen kommer att handla om och en kort presentation av mig samt vad som kommer att komma inom den närmaste tiden.

Bloggen har jag skapat för att dela med mig av tips och idéer till andra som är sockerberoende precis som jag. Kommer dela med mig av LCHF recept, träningstips och tips på att klara av både praktiska och mentala delar i en process att bli sockerfri samt hålla sig sockerfri.

Vem är jag då? Jo Sandra heter jag och är en 25-årig tjej som äntligen har hittat balans i livet. Jag konstaterade att jag är sockerberoende i mars i år och har nu sedan maj varit sockerfri tack vare LCHF kost. Jag kommer i senare inlägg att berätta min story till hur jag kom på att jag är sockerberoende samt berätta om min resa som sockerfri. Kommer självklart i senare inlägg berätta om vad jag gör idag för att hålla mig fri från socker.



Likes

Comments