Jag sitter här och tvivlar på att det skall bli vår igen? Snön som kommit är av den sorten som vi kallar diarresnö i mina hoods. Helt värdelöst med andra ord...

Anledningen att det inte har kommit så mycket från mig, Snuvan och resten av pesten så beror detta på att det går åt så mycket energi att skriva och jag hushåller med min energi just nu. Vilket inte Snuvan gör...

Snuvan tycker detta är helt fel men det är bara att gilla läget... Det är ju inte så att jag har något val.

Jag behöver något att blicka framåt mot. Med andra ord så skulle det vara pricken över iet att ge sig ut på äventyr... Ett äventyr i hästarnas tecken. En plan börjar ta form. Skall bara bli frisk nog så att det går att genomföra den. Mer om detta i ett senare kapitel. Behöver inte packa resväskan än på ett tag.

Satt och lyssnade på hästpodden Utbilda till svår hoppning med Helena Persson Kan varmt rekommendera denna om ni inte har lyssnat på den ännu. Sättet hon gör detta är grymt! De finns inga genvägar. Utbildning och hållbar träning som sker långsiktigt över tid.

Det skall gå så satans fort allting idag. För den som har tid är annars Dag Nätterqvist skriverier intressanta men vassa. Här hittar ni länken http://www.jakobslund.se/dadde/

Sen har Svt play en serie i arkivet från 70-talet Till häst som är väldigt intressant att jämföra med dagens hästar som syns i sociala medier.

Så fort jag blir bättre skall jag dra igång Snuvan. Längtar verkligen efter att få komma igång igen. Har massor med planer för oss om upplägg med träning, utbildning mm.

Men fram tills alla planer sätts i verket så tänker jag be till vädergudarna att våren gärna får skynda sig lite och fram tills vårens ankomst skall jag och Snuvan vila oss i form.








Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Skall man vara helt ärlig så går det inte så bra just nu... Har tagit några dagar att skriva ihop detta inlägget. Min hjärna har sagt upp sig och det krävs mycket energi för att jag skall klara av att göra något just nu över lag....

Efter att förra måndagen vaknat och varit helt död så valde jag att sova mestadels av måndagen. Tisdag skulle jag åka till jobbet så vilade så mycket jag kunde för jag skulle ha energi till på tisdagen.

Drömde att jag hade huvudvärk från helvetet natten till tisdagen. På morgonen på tisdagen så vaknade jag upp med huvudvärk på höger sida av mitt huvud. Känslan var ungefär som någon hade dragit en ishacka i huvudet på mig. Upptäckte att jag hade synrubbningar på höger öga och när jag vinglade ut för att ta ut hästarna fick jag stanna med Snuvan på väg till hagen pga våldsamma kräkningar. När jag satt på huk och kräktes och det bara snurrar så känner jag Snuvans varma andedräkt på min nacke. Tog stöd mot henne den sista biten till hagen innan jag släppte henne där.

Förra tisdagen slutade med sjukhus och några dagars övernattningar där med all inclusive så att säga. Div undersökningar och ännu mera frågor som jag inte har fått svar på ännu men det är bara att sitta stilla i båten.

Vad skall man annars säga liksom? Det går inte så bra för mig just nu..... Men det finns säkert någon där ute som gläds av detta. Vad vet jag?

Dock fick jag mig en överraskning härom dagen. Blommor och ett krya på dig kort som var jätte fint från mitt jobb.

Jag får hjälp med att rida Grållan och Loppan nu då dagens övning består av att hålla mig vaken och fokuserad en kortare perioder. Hästarna går bra och det är ju alltid roligt. Nu skall jag bara vara lite mer närvarande...

Snuvan får lite borstning varje dag och lite pyssel. Jag har lyckats bestämma mig och bytt klubb. Det blev en klubb med många "seriösa" tävlande ryttare. Jag har anmält mig och Snuvan till lag för Bohuscupen och har en bra känsla inför detta. Det har inte gått jättebra resultatmässigt förra året men jag vet att Snuvan har fattat vad det hela går ut på nu så jag hyser ingen oro inför årets tävlingsdebut när den väl kommer...

Nu finns också Snuvan och hennes gäng på instagram @Snuvansmatte


Ta vara på er alla där ute. Man vet aldrig vad som händer i morgon. Det kan ju snöa........





Likes

Comments

Idag var dagen D. Det stod besiktning med stora bokstäver i min kalender och det är aldrig en trevlig upplevelse. Man vet ju aldrig hur det kommer gå med Svarta Faran? Jag bestämde mig för att om fanskapet inte går igenom besiktningen så kommer jag göra processen kort!

Sparkade på den Svarta innan vi begav oss in mot besiktningen och hotade med att sälja utomlands om inte besiktningen skulle vara UA! Eller ännu värre ifall det är så illa så att den blir utdömd. Vi kom fram till besiktningen och min Svarta Faran travar igenom besiktningen UA!

Så nu rullar min älskade bil ett år till. Besiktningsmannen på bilprovningen sa att den var i fint skick. Bilen fick mycket beröm på hemvägen och väl hemma gick jag och dog i soffan. Problemet när man lider av hjärnhinneinflammation går att jämföra med ett trasigt batteri. Tänk dig en mobil där batteriet aldrig blir laddat fullt. Efter en natt på laddning så finns det 15% att disponera och för att klara en normal dag så behövs det 60% till 70%.

Det kommer finnas mer procent framöver men just nu orkar jag vara aktiv ca 1 1/2 timme åt gången och sova typ 4 timmar efter det.

Det är ytterst frustrerande då jag vill komma igång med hästarna. Var för första gången häromdagen i ridhuset med Loppan. Vi longerade och red några varv efter detta. Hon var på hugget om vi säger så... Grållan är lite mer igång då hon är en snäll häst som sköter sig...

Nedanför finns filmen från första gången i ridhuset i år med Loppan och Grållan är med lite också... Jag vet att jag är stel men balanssinnet är inte jättebra och det känns som att vara ute på havet när jag sitter på en häst just nu.

Dock väldigt glad att jag har påbörjat årets igångsättning av 2 av 3 hästar. Jag kommer även i år satsa lite mer på min mammas häst. Detta genom att träna hoppning för tränare med Essi också. Vill ni ha ett inlägg om henne så hojta eller om det är något annat ni undrar över;-)



Snuvan får vänta då det inte finns energi över till henne just nu men jag längtar verkligen efter att få komma igång med henne. Min monsterhäst.

Likes

Comments

Just nu sitter många ryttare med sin planering inför vårens träningar och tävlingar. Jag kan fortfarande inte ens komma överens med mig själv om vilken ridklubb jag skall tävla för i år....

Skyller dock på hjärnhinneinflammationen och vet att det löser sig på ett eller annat sätt.

Jag har gjort en del förändringar och kommer göra ännu fler under våren. Jag tillhör den kategorin av människa som inte ändrar på saker som fungerar men ibland blir man hemmablind till den grad att man missar att se vad som har slutat fungera. Förändringarna som kommer göras är tränings upplägg med mera.

Förändringar kräver att vi är modiga, förändringar händer vare sig vi vill eller inte. Man måste tillåta en förändring för att kunna se vad den bär med sig. Det hela började häromdagen när jag beklagade mig över den dysfunktionella skäcken skräcken som just nu är en idiot. Detta sa jag till en kompis på telefon. Jag menade att det kanske skulle vara lättar om jag köpte mig en riktig häst istället då jag börjar bli för gammal för Snuvanhästar och deras upptåg. Min kompis påminner mig lite sarkastiskt att jag faktiskt har en alldeles levande hopphäst som har gått 130cm i stallet.

Där kom den där fördröjningen igen där jag fick tänka efter innan jag kommer på att det är Grållan hon menar.

Jag har snart varit Grållans ägare i ett år. Tiden går sjukt snabbt och jag kan motvilligt erkänna att jag har väl inte riktigt gett Grållan och mig konceptet en ärlig chans ännu. Det vart snart 1 år sedan det stannade en lastbil utanför stallet och ur lastbilen kom Grållan.

Ett stort grått sto med meriter upp till 130cm. Dessutom gudasnäll och super i ridningen. En livs levande drömhäst som dessutom var min. Trodde att det skulle flyga ut änglar genom näsan på mig innan jag skulle kunna köpa mig en sådan fin häst.

I år skall jag och drömhästen vara lite mer seriösa ihop. Vi skall träna och tävla och se vart vi slutar på för nivå. Det viktigaste just nu är att det finns en motivation som inte fanns för ett år sedan. Det finns en underbar känsla att man hör ihop med den där hästen nu.

Så nej det var inte kärlek vid första ögonkastet mellan Grållan och mig men nu trivs vi ihop och det är nog det viktigaste.

Mål under vårkanten är att rida några bra rundor i hoppningen och LA dressyr. Vi skall träna för både hopp och dressyrtränare regelbundet.



Grållans vintervila är nu officiellt slut och vi var borta idag i ridhuset för första gången i år.

Allt som har en god fortsättning har ett bra slut!


Likes

Comments

En vän till mig sa igår något väldigt insiktsfullt. Man måste vara väldigt frisk för att kunna vara sjuk och klara sig igenom den svenska sjukvårdsadministrationen idag. Under hösten har jag varit extremt nersatt och sjuk i omgångar. Jag har testat det mesta i vitaminväg mm utan framgångar. Började misstänka att sommarens sviter av borrelia kanske låg till grund till att jag aldrig lyckades ladda batterierna fullt. Jag sökte läkarvård i omgångar men ingen lyssnade på mig och avfärdade mina misstankar. December har varit svår och nu reagerade min familj över min trötthet. Två dagar innan nyårsafton blev jag grymt dålig och på nyårsafton åkte vi in till akuten då jag hade feber, spydde som en gris och hade huvudvärk som jag inte önskar någon harmlös människa. På vägen in till akuten sa jag till min sambo att detta är hjärnhinneinflammation 200%.

Träffa läkaren och jag försökte halvt medvetslöst berätta att jag har huvudvärk, ont i nacken och domningar i ansiktet.

Får till svar att jag inte har symtom för hjärnhinneinflammation och blir hemskickad med ordinationen ta en Alvedon.

Detta är det sista jag kommer ihåg av 2017.

Efter några dagar i koma hemma så blir det ambulans och besök på ett annat sjukhus. Hade blivit förlamad i halva ansiktet och försvagad i samma sida. Får göra en MR för att kolla så jag inte har fått en stroke, detta innan läkaren har stuckit en lång spruta in i ryggraden och konstaterat att jag har fått hjärnhinneinflammation av borrelia. Det är inte alltid tillfredsställande att ha rätt.

Kan det bli mer dramatiskt än så att påbörja det nya året? Jag en lång väg tillbaka och har beslutat mig att skicka Snuvan på lösdrift i 2 månader så jag får vila upp mig rejält. Meningslöst att hon står kvar hemma när hon ändå inte skall göra något. Hon är extremt muppig just nu ändå. De andra två nötterna ska jag rida igång så fort jag klarar att vara vaken i mer en två timmar i sträck.

Visst börjar år 2018 i en rejäl uppförsbacke och saker och ting blir inte som jag hade planerat. Men jag är helt ärligt för trött för att vara frustrerad och besviken. Dessutom har jag planer och mål uppsatta så det finns inte tid eller utrymme att vara bitter.

Det var länge sedan jag var så här klarsynt över vad jag vill göra, vilka mål jag har och vilken väg jag skall ta för att nå dit jag vill.





Likes

Comments

Idag är det den mörkaste dagen på året. Vintersolståndet är äntligen här! Folk hatar mig på midsommar när jag lite käckt förstör stämningen på med att tydligt berätta vad vi firar. Nämligen att nu blir det bara mörkare ute... Fattar inte att folk har så svårt att höra den sanningen...

Tänkte att jag dagen till ära skull bege mig ut på tur med Häxan Surtant. Tog in ett troll som har letat upp den värsta platsen i hagen och rullat sig hejdlöst. Jag tror jag borstade minst en halvtimme med ett halvtaskigt resultat. Ville komma iväg innan solen och ljuset försvann.

Loppan var otålig och hade bråttom iväg. Hade inte hunnit skritta mer än 10 min på vägen innan hon började se saker som ingen annan såg... Hon snorklade och hade svansföring som en arabhäst. Med välvd hals i passage tog vi oss vidare på asfaltsvägen och telefonen ringde irriterat i jackan som att det inte var nog. Äntligen skulle vi svänga av in mot ridvägarna i skogen. Det blev tvärstopp på grusparkeringen som ledde till skogen. Det slog slint för Loppan där och hon stegrade, slog bakut och kastade sig mot vägen där det så lägligt kom en stor lastbil.

Lastbilen körde förbi och det hade stannat en bil ute på stora vägen som blev vittne till Loppans break down.

Ur bilen kliver en herre som går fram till mig och frågar ifall han skall leda Loppan en bit? Jag tackar jag till erbjudandet och han tar tag i Loppan och leder henne en bit medans hon ger ifrån sig sitt snorklande ljud och känns som en tickande bomb.

Där sitter jag med gummistövlar, en skitig jacka och mössa under en gammal ridhjälm. Loppan ser ut som en highland cattle ko i sin långa vinterpäls med lera på öronen. Jag blir ledd av en känd hästprofil vars son tävlar på högsta nivån i hoppning ut i skogen som jag aldrig har träffat innan.

För man vill ju göra ett bra intryck på folk och kände inte riktigt att det var detta jag och Loppan gjorde just då......

Situationen är något pinsam och jag säger detta också. Får världens skönaste svar från manen som leder Loppan att detta kan hända alla.

Jag kan inte vara mer tacksam för hjälpen idag.

Dagens ros går till manen som stannade sin bil för att hjälpa ryttaren med den tossiga hästen på väg ut i skogen.

Väl inne i skogen efter att tackat för hjälpen släppte bromsen och Loppan travade vidare i uppförsbackarna nöjd över att få ta i och utlopp för sin energi. Sista backen tog vi en galopp och Loppan var två meter upp i luften och galoppen kändes mer som vi hoppade studs än galopp.

Vi har ett spännande år framför oss.

Hemma ringde jag upp min kompis som ringde när Loppan gick i passage. Hon ville bara tala om att hon såg mig rida iväg och när hon något senare såg en stor lastbil köra mitt håll så hon ville bara förvarna vad som var på väg.


Genom att hjälpa andra kan vi tillsammans kan vi gör stor skillnad.



Likes

Comments

Året är nästan slut och jag har redan smygstartat igångsättningen och uppbyggnaden inför nästa säsong med Loppan och Grållan. Idiot Snuvan tar jag tag i någon gång i slutet av januari då det är helt meningslöst att närma sig problemet nu.

Loppan och jag var igår ute själva när det var på väg att bli mörkt. Vi red igenom dalen och i mitten är man tvungen att passera över ett dike som är två meter brett över en gräsbro. När vi kom fram dit så var gräsbron under vatten och diket inte synligt pga vattennivån som gick en bra bit ut på åkern. Det var väl ca 3m från där vattnet började till andra sidan där bron egentligen skulle vara. Min fantastiska drake ger ifrån sig en snorklande ljud och sänker den välvda nacken och inspekterar vattendraget framför henne. Jag lägger försiktigt på ben och ber henne gå framåt. Utan att tveka går hon rakt ut i bäcken och traskar vidare över vattenfyllda bron.. Lite längre fram så rider vi på kanten av en leråker och terrängen är ojämn. Loppan skrittar vidare oberörd i den knaggliga terrängen. Sen går vägen in på en liten skogsstig som ringlar sig upp och ner och för att mynna ut på en ännu smalare stig mellan två buskars där det är ca 2 m av stigen som står under vatten. Loppan traskar vidare obehindrat. Vi kommer ut på en plan grusväg och travar några min. Loppan frustar nöjt och det är nu nästan helt mörkt. Naturen är tyst och den lilla snön som har kommit dämpar bakgrundsbruset. Det ända som hörs är Loppans hovar som sätts ner i marken och våra andetag. Jag kommer så väl ihåg när jag precis hade köpt Loppan och det var med livet som insats red på minsta lilla ojämna underlag och mer eller mindre trillade ner i nerförsbackarna i skogen. Hennes koordinationsförmåga fanns inte och det var nära att vi stod på näsan många gånger. Nu för tiden är det något helt annat.

Loppans år 2017 har varit fantastiskt och här kommer det i bilder...

Vi började ge oss ut på tur i slutet på februari efter gröt ljus från vet efter att ha stått i flera månader.

Bild nr 4 är första gången hon hoppar i år och är i slutet på maj. Detta var utan tvekan det bästa i år. När vi var på tävling i juli så "lyckades" hon med att stånga mig så att jag bröt ett ben i handen men hoppade första klassen ändå.

​Man skall ha en häst som är rolig att rida varje dag säger dom och det är sant. Fast att ha en häst som är rolig att umgås varje dag med i alla väder tycker jag är snäppet bättre. 

Likes

Comments

Det var länge sedan jag har känt mig så hemma på hästryggen som igår. Det var det roligaste jag har gjort på länge. Så mycket glädje, frihet och bara så oss.

Efter att ha läst lite olika krönikor hos erkänt duktiga människor så har jag klurat ett tag på vad är en bra hopphäst? Utgångsläget är ju lite vad för kriterier man har. Tänker man tävlingsmässigt skall hästen gå nolla och gärna snabbast utan fel. Den skall ha erkänt bra pappa och mamma. Man tittar på löshoppning och ser hästar hoppa spektakulärt. Det sprattlar både bak och fram Detta gärna med god marginal till hindret. Sen spelar det roll vem man köper den av. Ju finare efternamn på ägaren ju bättre häst liksom.

Tittar man på hästannonser finns det en uppsjö av fina hästar ute på marknaden men vad är det som gör skillnad mellan en häst som hoppar bra och den med stort DET?

För några år var jag ytligt bekant med en tjej som investerade i en väldigt fin häst som hade kapacitet över det normala. Den var vacker som en tavla, fina föräldrar och en prislapp därefter. Problemet med denna hästen var att med alla förutsättningar i världen så blev inte resultatet så bra. Jag ställde mig frågan varför när jag mycket förvånad träffade hen på en tävling på gräsrotsnivå ( min div). Ryttaren är betydligt duktigare än så och hästen löshoppade sjukt bra. Jag var bara tvungen att titta när ekipaget gick in på banan men fick svaret där och då. Den fina hästen med enorm kapacitet ville inte hoppa. Den hade andra intressen i livet.

Sen har jag en nära vän som några år sedan köpte en travhäst och red nationellt 120cm. Den hästen älskade att hoppa och hade många vinster och placeringar.

Så om dessa två omnämnda hästar startar i samma klass. Vilken häst hade ni satsat er pengar på?

Ser jag till mig själv så är de bästa hästarna jag har fått hoppa på genom åren varit de (utan att tveka) som har skallen för hoppning. Stenhårt psyke som älskar det de gör. Sen har de andra förutsättningarna som jag skrev om innan spelat mindre roll. Nu rider jag bara på gräsrotsnivå men detta är min uppfattning.

Därför gör det inte så mycket att Snuvan inte är så korrekt och passar in i bilden som hopphäst.

Vi var igår på våran tredje seriösa hoppträning någonsin. Innan har vi mest hoppat i skogen och varit ute på pay and jump mm. Snuvan var otålig när hon fick vänta på sin tur och förvånade mig att räcka fram på rätt distanser. Jag satt mest och garvade för hon var så engagerad i uppgifterna och svansen gick som en propeller.

Ser fram emot nästa vår då skall vi ut och hoppa på tävlingsbanan. Fick faktisk en positiv kommentar av ett annat ekipage som var med att Snuvan hade en härlig energi. Normalt sätt springer folk åt andra hållet när Snuvan är närvarande......

Jag kan inte vara mer nöjd med Snuvan under hoppträningen. Snuvan är så långt borta från att vara min once in a lifetime horse om man tänker på mina ambitioner men ändå känns det bara så rätt.


Likes

Comments

Innan förra tävlingen ville jag kräkas på Snuvan och hennes upptåg. Nu den senaste tiden vill jag mer eller mindre krama om henne. Hon har skött sig långt över förväntan. Vi har haft två ridpass på banan utan diskussioner. Hon har gjort vad jag har bett henne om och jobbat på. Ni läste rätt... Snuvan har mer eller mindre fungerat som en normal ridhäst.

Nu är det inte så att jag tar ut någon seger i förskott men har lärt mig den hårda vägen hur viktigt det är att njuta för stunden. Just nu är det bra och då är det bäst att låta det vara så.

Idag fick jag sällskap och vi tog Snuvan och Grållan på tur. Det blev många skratt, härliga galopper och glädjen gick inte att ta miste på från både ryttare och hästar. Vädret var fantastiskt och solen värmde när det blev vindstilla. Vad mer kan man begära en helt vanlig tisdag?



Sen har jag varit och hälsat på Magic. Snuvans son och jag fick en chock. Det är ingen liten söt 1 åring som jag möttes av. Det var en gigantisk mulna! Fick en liten klump i halsen och hade svårt att svälja. Hyser starka misstankar att det kommer bli ett gigantiskt slagskepp när det är klart. Men det ligger långt fram i framtiden. Den närmaste veckan har jag och Snuvan bokat in hoppträning och jag har inte en susning hur det kommer att sluta. Den som lever får se... 

Likes

Comments

Förra veckan med Snuvan gick mellan toppar högre än K2 och dalar djupare än Marianergraven. Vi var i början av veckan borta i ridhuset. Snuvan gick bättre en någonsin. Fattade galopp när jag ville och i form i skritt och trav. När hon går rätt så är känslan att sitta på henne så jäkla bra. Jag svävade fram på små moln fram tills att jag hoppade av... När jag skulle sätta på transportskydden hör jag hur hon ger ifrån sig sitt säregna pip och springer rakt över mig. Jag tappar henne i ridhuset och hon galopperar runt ekipaget som står stilla i mitten. Jag höjer rösten och skriker SNUVAN!!!!!!! Hon kommer efter någon minut gåendes emot mig. Sen när vi går tillbaka ner till där transportskydden ligger så kör hon samma sak en gång till men denna gången är jag beredd på vad som komma skall... Denna gången lyckas jag hålla kvar. Kom hem och var faktiskt ganska så frustrerad på monstret. Har ett stort blåmärke på mitt ben efter att hon trampade på mig. Dock glad att min protes klarade sig utan större skador. Sen skötte hon sig fram till lördagen.

Jag skulle longera henne lite innan jag hoppade upp och red på ridbanan. Då jag såg tendenser på att hon höjde sin rygg efter sadling och knep med svansen. Tecken på att ett sadeltvång var på väg att utbryta. Kommer ner på ridbanan och hon drar i väg skjuten ur en kanon. Spring då tänkte jag och i samma ögonblick denna tanken passerar i mitt huvud tvärvänder Snuvan och sätter kurs mot mig som står i mitten. Hon studsar som en känguru med skutt som är minst 1m upp i luften rakt mot mig. Jag kastar mig åt sidan i sista sekund. Jag åker med i linan några meter innan jag tappar henne. Hon försvinner iväg bort från ridbanan. Sen ser jag henne komma i i galopp ute på fältet. Får till sist fångat in henne och genomför det som var planerat att göra. Lördags kväll slutade med att jag kraftiga smärtor i armen. Satt och lurade på hur morrondagen skulle gå. Snuvan och jag skulle iväg och hoppa.

Fick mentalt intala mig själv att det kommer gåååå sååå bra under morgondagen jag har inte ont i min kropp!

Söndag morgon och det var en taktande Snuvan som trippade på transporten. Man riktigt såg hur förväntansfull hon var. Kom till tävlingsplatsen och Snuvan skötte sig som ett ljus. Hon svarade direkt på allt jag bad henne om inne på framhoppningen. Väl inne på banan gjorde hon vad jag bad henne om och var mkt mindre spänd en senast vi var ute. Hon rev två men det är inte hela världen då det inte är det resultatet som räknas för oss just nu.

När vi kom ut från banan så var Snuvan väldigt nöjd med sin insats. Min mamma sa att mitt leende gick inte att ta miste på. Jag tycker det är ganska intressant hur Snuvan kan påverka mitt känsloläge på det sättet hon gör.

För mig är det viktigaste de små framstegen som vi gör ihop hon och jag. Det finns så mycket outforskat att göra inom alla discipliner. Vi skall sakta men "säkert" se vad vi lyckas med. Det är ganska lätt att hamna i fällan att bli frustrerad på Snuvan så som hon har betett sig denna veckan. Men efter lite självrannsakan drog jag slutsatsen att det är jag som har haft för höga förväntningar. Med rätt verktyg och tid kommer hennes dåliga beteende minska men hon kommer aldrig bli en annan häst. Det var detta som jag skrev under på när våran resa började. Det är lätt att glömma ibland.

När man påbörjar en relation med en häst så har man alltid en förhoppning om hur framtiden skall bli. Många gånger krossas visionen av den brutala verkligheten. Så när man läser om framgångar är det viktigt att använda sig av rätt mått. Vad är det som står i mellan att man ger upp eller fortsätter? Vilken syn har andra på det man gör och vems åsikt är det som räknas?

Man får helt enkelt sätta på sig ögonbindeln och slänga sig handlöst ut i det okända. Lita på sin egen förmåga och skratta sig lycklig att man är tillräckligt galen att man vågar försöka sig på något som verkar helt omöjligt.

Likes

Comments