Sluta aldrig kämpa

Läste en historia på www.newsner.com som berörde mig väldigt mycket som fick mig fundera på vad jag kan göra för andra. Historien går så här:

Jag var på matbutiken nere vid hörnet och köpte några potatisar när jag upptäckte en tunn liten pojke, ovårdad men ren, som hungrigt tittade mot en korg nyplockade gröna ärtor.

Jag betalade för mina potatisar men drogs också till disken med de gröna ärtorna, eftersom jag är svag för ärtor med potatis.

Medan jag begrundade ärtorna kunde jag inte undgå att höra konversationen mellan herr Miller (butikschefen) och den ovårdade pojken bredvid mig.

”Hej Barry, hur mår du i dag?”, sade butikschefen.

”Hej, herr Miller. Jag mår bra, tack. Beundrar bara dina ärtor, de ser jättegoda ut.”

”De är goda, Barry. Hur mår din mamma?”

”Hon mår bra. Blir starkare för varje dag”, svarade pojken.

”Vad bra. Finns det någonting jag kan hjälpa dig med?”

”Nej, herrn. Jag beundrar bara ärtorna.”

”Skulle du vilja ha några att ta med dig hem?” frågade herr Miller.

”Nej, herrn. Jag har inget att betala dem med.”

”Tja, vad har du att ge mig i utbyte mot några av de där ärtorna?”

”Det enda jag har är min marmorkula här”, svarade pojken.

”Är det sant? Låt mig ta en titt”, sade herr Miller.

”Här är hon. Vacker som få.”

”Jag ser det. Hmm, det enda problemet är att den här är blå och jag är mer förtjust i röda. Har du en likadan kula fast röd där hemma?” frågade butikschefen.

”Inte exakt men nästan”, svarade pojken.

”Vi säger så här. Ta den här påsen med ärtor med dig hem och nästa gång du är i krokarna kan du låta mig ta en titt på den där röda kulan”, sade herr Miller till pojken.

”Jag lovar. Tack så mycket, herr Miller”.

Fru Miller, som stod i närheten, kom över för att hjälpa mig. Med ett leende sa hon:

”Det finns två andra pojkar, precis som honom, som bor här i närheten. Alla tre är väldigt fattiga. Jim (butikschefen) bara älskar att förhandla med dem över ärtor, äpplen, tomater eller vad som helst. När de kommer tillbaka med sina röda kulor, och det gör de alltid, så bestämmer han sig för att han inte gillar rött trots allt och så skickar han hem dem med en ny påse produkter, i utbyte mot en grön eller orange kula nästa gång de kommer tillbaka till affären.”

Jag lämnade affären med ett leende, imponerad av butikschefen. Kort därefter flyttade jag till en annan stad, men jag glömde aldrig historien om den här mannen, de fattiga pojkarna och hur de förhandlade om marmorkulorna.

Flera år gick, det ena snabbare än det andra. Men nyligen återvände jag till staden för att besöka några gamla vänner, när jag fick höra att herr Miller hade gått bort. De skulle ha hans begravning senare på kvällen och medveten om att mina vänner ville gå så bestämde jag mig för att följa med.

När vi anlände slöt vi oss till raden av de andra som stod i kö för att möta släktingar av den bortgångne och för att erbjuda de stödjande ord vi kunde.

Framför oss i kön stod tre unga män. En av dem hade militäruniform och de två andra hade vårdade frisyrer, mörka kostymer och vita skjortor – alla var väldigt professionellt klädda. De gick fram till fru Miller, stod tätt ihop och log vid hennes makes kista.

Varje ung man kramade henne, kysste henne på kinden, pratade en kort stund med henne och gick vidare till kistan.

Hennes ögon följde dem medan de, en efter en, stannade till kort och la sina varma händer över den kalla handen i kistan. Varje ung man lämnade platsen med tårar i ögonen.

När det var vår tur att möta fru Miller berättade jag för henne vem jag var och påminde henne om historien från många år sedan och vad hon då hade sagt till mig om hennes makes förhandlingar om kulorna. Med blänkande ögon tog hon min hand och ledde mig till kistan.

”De tre unga männen som nyss lämnade var pojkarna jag berättade om. De förklarade precis hur mycket de uppskattade sakerna som Jim ”bytte” med dem. Nu, till sist, när Jim inte kunde ändra sig angående färg eller storlek på kulorna… så kom de för att betala sin skuld” sade hon och fortsatte:

”Vi har aldrig haft mycket rikedom här i världen, men just nu skulle Jim betrakta sig själv som den rikaste mannen som finns.”

Med kärleksfull mildhet lyfte hon sin makes livlösa fingrar. Vilande under låg tre vackert lysande röda kulor.

En väldigt fin historia tycker jag. Det fick mig att fundera vad jag kan göra för andra. Gör jag det jag kan för andra?

När vi slutar kämpa för varandra det är då vi förlorar vår mänsklighet.

  • Länkar
  • 53 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229