Mina vänner i böckerna

Tankarna snurrar fortfarande. Tankarna kommer in hur jag som tretton åring flyttade från en förort utanför Stockholm 30 mil norröver till en liten ort med drygt 12 000 invånare. Eftersom höst terminen i årskurs sju redan hade pågått i ca två månader innan jag kom som ny i både skola och på orten, så kände jag inte en enda människa. Gängen på skolan hade redan bildats och mina nya klasskamrater kände varandra sedan förr, många av dom sen dom var riktigt små.

Jag vågade inte ta kontakt med någon, mycket på grund av att jag redan då var blyg. Det var inte heller någon som tog kontakt med mig, de få som försökte ta kontakt med mig vågade jag inte pga att jag var för blyg. Det resulterade i att jag gick ensam hela högstadiet. För att slippa känna mig så ensam så spenderade jag väldigt mycket tid i biblioteket och läste väldigt mycket och försvann in i böckernas värld, drömde mig bort in i fantasins värld. I böckernas värld fick jag mina vänner.

Jag mådde inge bra i skolan, hände vid ett flertal gånger att jag stannade hemma för att jag ville inte gå till skolan. Hade ofta ont i huvudet, hade ofta svår huvudvärk tidigare, hade även migrän sen jag var liten. Så att det blev att jag ibland skyllde på att jag hade huvudvärk, fast jag inte hade det, bara för att slippa gå till skolan.

När jag började på gymnasiet så fann jag en tjej som jag började umgås med, nån som jag vågade lita på. Men tyvärr så gick hon inte samma linje som mig, så att jag satt ensam på lektionerna även på gymnasiet.

När det var grupparbeten i både högstadiet och gymnasiet hoppades jag alltid på att läraren skulle bilda grupperna, för att jag skulle slippa behöva vänta på att någon skulle fråga mig som sällan inträffade. Blev alltid vald i sista hand.

Mina ensamma år i skolan har satt sina spår. Min blyghet som jag redan hade i skolan, har blivit värre. Idag så vet jag inte hur jag ska bete mig bland folk, jag drar ofta undan mig i vissa situationer för att jag känner att jag inte klarar av att bli vald i sista hand ännu en gång.

När barnen var små, gick jag ibland till öppna förskolan för att träffa folk och försöka lära känna folk. Visst jag träffade folk, satt ibland och prata med de som var där, men så mycket mer än så blev det aldrig. De mammor och de få pappor som var där kände varandra och satt och prata med sinsemellan, så att det blev som i skolan även där på öppna förskolan. Så att slippa känna mig åsidosatt ännu en gång så valde jag att sluta att gå dit. Hellre hemma ensam, än att känna sig ensam bland folk.

Folk har kommit in i mitt liv, vissa har funnits där korta stunder andra har funnits där längre. Men ensamheten som jag bär på, som jag inte kan sätta ord på hur det känns, har funnits där i över 20 år. Ibland så känns det som ensamheten håller på att äta upp mig innifrån. Ensamheten har gjort att jag har svårt att lita på andra människor. Ensamheten har gjort så att jag känner mig annorlunda, på ett negativt sätt. Jag har försökt att ta mig ur, har försökt ensam utan att lyckats. Har försökt med proffisionell hjälp, utan att lyckats. Så att just nu så känns det lite hopplöst, har i stort sett gett upp om att må bra, att bli kvitt ensamheten. Kan nästan säga att jag har accepterat hur mitt liv ser ut. Mycket på grund av att jag inte har någon ork att ta tag i det och att jag inte vet hur och vart jag ska ta kontakt med människor.

#ensam #ensamvarg #blyg #folkskygg #fantasi

  • 0 visningar

Gillar

Kommentarer

esmeraldasjogren
esmeraldasjogren,
Jag tror på dig fina du <3nouw.com/esmeraldasjogren
SnabelA
SnabelA,
Tack för de fina ordennouw.com/snabela
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229