Fröken hör här

Hittade en text på Friends sida på fb som handlar om mobbing, en text som berörde mig. Så här är är texten:

"Fröken, hör här...
De äldre barnen i klassen är dumma mot mig. De släpper inte in mig på morgonen. Min mamma sa åt dem en gång. Det hjälpte inte. Jag blir jätteledsen. Och rädd. Några killar slänger alla mina kläder på det smutsiga golvet och gömmer mina skor. Jag blir ledsen när min nya jacka är smutsig och blöt och rädd för vad mamma ska säga. Det är någon som håller för dörren när jag försöker komma ut från toaletten, jag blir rädd då.

Det är ett gäng grabbar i en annan klass som sparkar leriga fotbollar på mig. Jag fick en i ryggen på rasten, trots att jag sprang därifrån så fort jag kunde. Det gjorde jätteont, jag höll på att ramla omkull. Jag skämdes, jag blev rädd, jag blev ledsen. Och jackan blev såklart smutsig igen.

Samma grabbar slog mig hårt över ryggen med en stor trädgren under en rast. De kom bakifrån och jag hann inte se någonting. Mina kompisar såg allting, men de gjorde ingenting. Det gjorde jätteont, jag tappade luften och blev så rädd och sen blev jag jätteledsen. De bara skrattade. Jag vet inte varför de slår mig. En vuxen på fritids sa att "det är nog för att de är lite förtjusta i dig". Men man slår väl inte någon som man är förtjust i?

Mina jämnåriga klasskamrater retar mig för att jag är bättre än dem på att läsa, skriva och stava. De kallar mig för plugghäst och säger att jag inte ska tro att jag är speciell. När du, fröken, läser upp mina fantasifulla sagor och berättelser för hela klassen - då blir allting värre efteråt. Jag vill att du slutar med det, eller säger åt de andra att det inte är okej att retas!

Och när du säger till alla att "Lotta kan redan stava så bra, så hon får vara med de som är två år äldre istället", då blir det jättehemskt på rasterna sen! Jag gör hellre ALLAS läxor än att du berättar för alla att jag är bra på stavning. Snälla säg ingenting mer! Jag önskar att du, fröken, slutade göra rättstavningen till en tävling. Det är inte roligt för de andra att aldrig få vinna och det är inte roligt för mig att alltid vinna. De andra slutar anstränga sig, för de vet att "Lotta vinner ändå jämt!". Och jag gör fel med flit, för att någon annan ska få chansen. Det är inte okej. Jag önskar att jag slapp läsa högt inför alla, bara för att jag läser så bra. Det är inte mitt jobb att ha högläsning för mina klasskamrater och alla retar mig ännu mer efteråt. Ser du inte att jag läser med tårar i ögonen?! Jag vet ju vad som väntar mig när det är dags för rast. Helvetet.

Och den där postlådan vi har i klassrummet, där man kan skicka brev till varandra som du delar ut på fredagarnas roliga timme - jag önskar att du kollade vad som ligger i den innan du delar ut breven. Jag har fått så många elaka brev där det står att jag är dum, ful, tjock, en plugghäst och att jag borde dö, att jag ska passa mig på rasten och på hemvägen från skolan. Det är ingen rolig timme för mig. Jag blir ledsen, försöker hålla tillbaka gråten och naturligtvis blir jag jätterädd för att gå ut och gå hem.

Det känns hemskt att sitta och låtsas vara glad samtidigt som jag vet att det sitter någon i klassrummet som vill mig illa. När mina kompisar frågar "vad stod det i ditt brev?", då ljuger jag och säger något som låter bättre än att jag är tjock och borde dö. Jag ler och ljuger. Jag har ont i magen och vill springa hem och gråta. För därinne sitter det någon som vet exakt vad som egentligen står i brevet och när som helst kan den jäveln avslöja mig. Jag har börjat skicka egna brev till mig själv, så att alla ska tro att jag är omtyckt av NÅN åtminstone.

Jag är rädd varenda dag i skolan. Jag har alltid ont i magen och ont i huvudet. Mina föräldrar blir oroliga, så jag berättar inte längre för dem hur jag mår. Jag tycker inte längre att det är roligt att skriva berättelser och min fantasi innehåller mer död och mörker än regnbågar och hundvalpar. Jag vet att du har märkt det, varför frågar du inte hur jag mår, eller hur det står till i klassen? Vad har DU att vara rädd för fröken? Det är inte dig de andra jagar och slår på rasten! Jag är så arg på dig och på alla andra vuxna på skolan!

Jag är nio år gammal och jag vill inte leva längre. Jag har bara berättat det för min nalle och hans tassar får torka mina tårar. Jag vågar inte säga till mina föräldrar vad som händer i skolan, jag vill inte att de ska tycka att jag är dum och konstig och säga att "de retas nog och jagar dig för att de är lite förtjusta i dig!", eller att jag "ska vara glad att fröken tycker att jag är så duktig". Jag är rädd för att de också ska låta bli att hjälpa mig, så jag säger ingenting. Hellre dör jag. Jag är inte tyst för att jag är blyg, jag är tyst för att jag darrar på rösten när tårarna bränner i ögonen, magen gör ont och det bor ett stort skräckmonster i min kropp. Jag vill inte visa mig liten och rädd inför de andra, för då blir helvetet lika stort på utsidan som det är på insidan. 

Jag behöver hjälp fröken. Jag vill att du hjälper mig. Jag vill att du säger till de andra att det inte är okej att behandla en klasskompis på det här viset. Jag vill att du kämpar för min skull, och för alla andra som också blir retade och som inte heller vågar säga någonting. Jag vill att du är en vuxen människa som tar ditt ansvar!

För jag är ett barn. Och jag ska inte behöva längta efter att dö."

Den här starka berättelsen är skriven av Lotta. Idag är Lotta vuxen, men texten är skriven utifrån hennes 9-åriga jag, hur hon mådde och kände sig under sin skolgång. Idag ångrar att hon inte berättade för någon vuxen redan på lågstadiet.

Vi vuxna har ett ansvar att finnas där och fråga, lyssna och agera. Men det är hemskt att mobbningen inte märks i många fall. Många barn vågar inte säga till om att de mobbas.

Fast det är inte bara hos barn det finns mobbing. Det sker även hos vuxna, som borde veta bättre. Vuxna människor som borde emot mobbing, som borde arbeta MOT mobbning. Vuxna människor som som borde visa barnen hur man ska bete sig. För barnen gör som vuxna gör.

  • 51 visningar

Gillar

Kommentarer

Lotta
Lotta,
Men, tack för att du delar min historia ❤ Din egen är lika viktig och jag läser det du delar med dig av. Vi gick i samma skola ett tag. Kände igen min blick i ditt ansiktsuttryck, förstod att du led lika som jag. Då var jag för trasig för att ens våga lyfta blicken och ba säga "Hej", men även om jag aldrig gjorde det så ska du veta att jag har hejat på dig mentalt hela tiden, för jag såg också i samma ansiktsuttryck att det finns massor av häftiga och kloka grejer inuti som jag hoppades skulle få chans att blomma ut, när det skulle bli "våran tur i livet". Jag tycker att du har skapat dig en ordentlig röst och pondus och jag tänker varje gång jag ser dig att "Jävlar ja, det är våran tur nu!" och känner mig varm av att se hur du tar för dig, att du lyft blicken från marken, att din röst hörs nu och det är så jäkla skönt att veta att även om vi bara är skuggfigurer i varandras liv så kämpar vi på samma sida för samma sak. Kram påre! Du är jävligt bra Terese!
SnabelA
SnabelA,
Tack för de stärkande orden. Jag minns dig från skolan, vela ha kontakt, men modet att ta kontakt fanns inte. Modet att ta kontakt med andra finns inte fullt ut ännu, men det har blivit lite, ytterst lite, bättre nu. Vissa dagar finns det inget mod alls, mycket pga hur mitt mående är för tillfället.nouw.com/snabela
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229