Livet som en film.

Det är så svårt ibland att förstå andras syn på livet.


Vi lever ju enbart i vårt egna huvud, vi är huvudrollen i vårt egna liv. Jag är huvudrollen i mitt liv, det är mig kameran följer non stop. Det är mig alla "tittare" får bakgrundsinformation om, det är mig de följer med när jag får för mig att göra dumma saker, det är mig de följer när jag gråter på toaletten och det är mina tankar som är vocieovern som förklarar filmens händelser och förlopp.

Mina vänner och familj är mina biroller, ni vet dem som hänger med huvudrollen som "tittarna" får en liten inblick av, inte lika djup analys som huvudrollen men man får följa med dem ibland när de är ensamma, man får se deras familj med mera för att det breddar den komplexa bilden av filmen som är mitt liv.

Det är så galet att tänka så men det är ju faktiskt så det är. Det är som att man tittar på sitt egna liv samtidigt som man lever det. Därför kan man inte vara objektiv, hela filmen blir ur mitt perspektiv med mina värderingar och mitt sett att se på världen. Inte konstigt att människor har svårt att förstå varandra. Vi är ju alltid fast i att följa huvudrollen och birollerna till viss del, för som "tittare" är man slav under att följa regissörens beslut.

Det som verkligen får min hjärna att överhetta är att tänka att så är det för ALLA.

Alla där ute är huvudrollerna i sitt egna liv, med sina egna perspektiv och biroller.

Det vill säga att helt plötsligt ska vi lägga ett pussel och måste ta hänsyn till hur alla ser de olika rollerna i filmen för att kunna göra en analys och objektiv bedömning om hur en viss person i fråga är.

Alla orkar inte göra det, alla orkar inte försöka pussla ihop allt och det är okej men då kan man inte heller vara säker på att det du känner faktiskt stämmer överens med verkligheten.

Ni som sett Liftarens guide till galaxen kanske vet att svaret på den yttersta frågan om livet, universum och allting är 42 men att ingen lyckats ställa den rätta frågan. Tänk om den rätta frågan är att vi måste försöka samla 42 människor i vår omgivning, följa deras film och utifrån det få en någorlunda objektiv och analys över vem man själv är i deras ögon?


För är det inte det alla undrar i tid och otid, vem är jag?

Den jag är, är en produkt av vad andra människor uppfattar mig, antar jag? För jag kan ju såklart inte vara objektiv kring vem jag är. Inte ens mina närmsta vänner kan vara objektiva när de beskriver mig för de låter deras relation och känslor komma i vägen för dem den bedömningen.

När vi väl vet vem man är så kanske man kan gå ut i världen och jag vet inte, ge livet en tydlig mening?


Kanske lite random inlägg men det är sådana här tankar som snurrar runt i mitt huvud ibland och jag får huvudvärk, blir överlycklig och blir ledsen när jag grubblar på detta. Jag får huvudvärk för att det är ALLDELES för mycket att tänka på, jag blir överlycklig för jag kanske är något på spåren och ledsen för jag kommer aldrig få veta.

  • texter

Gillar

Kommentarer

Gud vilken tankeställare du gav mig! Du har så rätt i det du skriver, men har aldrig riktigt tänkt så tidigare. Kan nog bli liggande och grubbla över detta haha... Kram ♡
www.marjuanneli.com/
snabbacykler
snabbacykler,
Haha, visst är det sjukt?!
nouw.com/snabbacykler