Header

Sorgprocessen

Ibland känns det tungt att berätta om livets svåra sidor. Att man plötsligt befinner sig i ett svart hål. Att det är så himla svårt att hitta vägen ut ur mörkret. Att varje dag, varje timma, varje minut, varje sekund är förändrad för all framtid. Jag pratar inte om depressioner. Eller om hopplöshet. Jag pratar om förlusten av en älskad människa.

Vi pratar om nästan allt i livet, men inte om smärtsamma upplevelser. Många av oss väljer att tysta. Vi är rädda för att säga något fel som gör saken värre. Men hur kan man göra något värre, när det värsta redan har inträffat? Den här rädslan hindrar oss från att prata öppet om förlusten.

Jag har själv upplevt hur svårt det är att berätta öppet om min brors självmord. Om min sorg. Om mina känslor. Jag försöker oftast att trycka undan mina känslor, eftersom det känns att jag inte har rätten att berätta hur jag mår. Min största farhåga var och är att belasta andra med de här tankarna.

Det är också svårt att hitta ord för att uttrycka hur svårt det var att hitta tillbaka till livsglädjen. När min bror dog förlorade jag fotfästet. Jag kunde inte föreställa mig hur jag ska fortsätta leva utan honom. Vi var som ler och långhalm även om han var 13 år äldre än jag. Han var min förebild. Min hjälte. Mitt liv. Mitt allt.

Varför lämnade du mig ensam kvar? Varför ville du inte längre vara en del av mitt liv? Jag ställde honom frågorna igen och igen. Att jag kunde förlora någon självmord- Det fanns inte i min värld. Det hände så oväntat. Utan förvarning. Från den dagen var ingenting som det var. Min familj förändrade sig, allt förändrade sig. Det tog många år innan vi kunde bryta tystnaden och prata med varandra om denna traumatiska händelse. Det var ett viktigt steg för oss att dela sorgen och sätta ord på våra känslor. I efterhand kan jag säga att det var det enda sättet att hantera sorgen och hitta tillbaka till varandra.

Sorgeprocessen lärde mig så mycket om vad som är viktigt och värdefullt i livet. Och jag vet nu hur viktigt det är att prata med min familj om förlusten även om minnet är smärtsamt. Jag har bara ett enda liv och det vill jag inte kasta bort.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Likes

Comments

Om mig

Hej och varmt välkommen till min nya blogg Småblommor!

Barbara skriver här. På svenska. Även om jag har tyska som modersmål och mina rötter i Österrike. För tillfället bor jag i Finland och studerar svenska. Här kan du följa min vardag som utbytesstudent. Nej jag borde skriver såhär: Här kan du följa min vardag som icke nordbo. Egentligen är jag ingen riktig utbytesstudent. Jag bor här sedan 4 år och har inga planer att fara hemma inom en nära framtid. Jag trivs i Finland som blev mitt andra hemland. :)

Jag kommer också skriva om upplevelser från livets svåra sida. Om förlusten av min bror och dess bearbetning. Jag var bara 7 år gammal när mitt liv förändrades för alltid. Min storebror tog plötsligt och oväntat sitt liv. Efter förlusten har jag haft mycket problem med depression och ångest vilket påverkar mitt liv fortfarande. Jag tror att det är en kamp jag kommer få utkämpa resten av mitt liv... Ett väldigt tungt tema. Men jag tycker att det är viktigt att prata högt om ett sådant tema. Jag vill att tabun kring depression försvinner. Och jag vill också visa att jag lever, trots depression, ett normalt liv. Kanske bara lite annorlunda.

Jag valde Småblommor som bloggnamn, eftersom blommor ger mycket glädje men också tröst i svåra stunder. Även små händelser kan ha stor betydelse och fyller livet med solsken: Nordiska studier, frivilligarbete, studentkören Pedavoces, resor, Alperna och mina nära och kära. - Små blommor som är medicin för själen.

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Likes

Comments