Nu har det gått sådär lång tid igen sedan jag bloggade senast, men så är det ibland helt enkelt.

Eftersom det behövdes så tog Dennis ut pappaledighet över jullovet och var därför ledig från den 20e till den 5e.
Det känns helt underbart att han är hemma just nu och att vi hinner spendera lite mer tid med varandra, man hinner ju inte träffas så mycket när han jobbar.. Vardagarna när han jobbar består mest av att han kommer hem, vi lagar mat, äter, nattar barn och sedan pratar lite medan vi tittar på tv eller spelar för att sedan gå och sova. Vi har ju i alla fall turen att vi har samma intressen så att vi kan göra någonting så som att spela tillsammans på kvällarna.
Men nu ska jag i alla fall berätta lite om vad som hänt den senaste tiden.

Vi var i december på bio med några av grabbarna från vårt klan vi brukar spelar med, då såg vi den nya Star wars filmen och den var verkligen riktigt bra. Såklart var det mysigt att få komma ut lite också!

Den 18e åkte vi på Sabaton Cruise med mamma, pappa och Jacob. Det var pappas födelsedagspresent från oss och mina syskon och den blev helt klart lyckad! Jag var så glad att vi kunde ge pappa biljetten att åka, då han velat åka i flera år!
Vi hade även riktigt roligt medan vi var där! Dock hade jag riktigt ont och blev tvungen att sitta på en stol under hela konserten. Jag hittade dock en plats där jag kunde se någorlunda bra och det jag inte kunde se (det var en stolpe/balk mitt i mitt synfält) det såg jag på en tv-skärm som var tvärs över rummet, så jag missade ju egentligen ingenting.
Det tråkiga med att sitta var ju att man inte kunde hoppa med i musiken osv, dessutom hade jag någon bakom mig som försökte putta omkull stolen varje chans hon fick, en annan vid höger sida som om och om igen satte upp sitt arsle i mitt ansikte så att jag till slut blev tvungen att sitta snett för att slippa det och när jag äntligen blivit kvitt henne kände jag hur tjejen som stod bakom mig sakta hällde öl över min rygg, och inte en gång heller.. Trots att hon blev tillsagt så hände det igen. Det var kanske inte så uppskattat att jag satt där, men å andra sidan hade jag inte så mycket till val om jag ville se något då jag verkligen inte klarade av att stå.
Men men, allt som allt var det riktigt roligt faktiskt.

Men så kommer vi till det faktum att ju mer jag försöker "hålla igång" desto mer ont får jag, så lagom till julhelgen hade jag skapligt ont.

Julaftonen började inte alls så bra som jag hoppats på, först vaknade jag med en väldig smärta vilket gjorde det svårt för mig att ta mig upp ur sängen, när jag väl tog mig ur sängen mådde jag inte så bra då smärtan fortfarande var väldigt hög.. Efter att ha ätit frukost (dopp i grytan såklart finns ingen annan frukost för mig på jul) och tagit mina smärtstillande så var jag på tok för utmattad och blev tvungen att lägga mig ner en stund för att vila mig. (Det är nämligen så att när smärtan är som värst så blir jag så extremt trött och det läskiga är att det bara slår till, jag blir så trött att jag skulle kunna somna ståendes, mina ben och armar blir så utmattade att de känns som spagetti, jag skakar och fryser oftast också och som om inte det vore nog så har jag även smärtan att handskas med. I de lägena finns det inte mycket jag kan göra förutom att lägga mig ner och vila en stund).
När jag vilat i ca 30 minuter så fick jag lov att försöka ta mig upp för att sedan göra mig redo att åka på julfirande, men pga smärtan och utmattningen så tog det lite längre tid än vad det var tänkt och vi kom därför iväg lite senare än vi tänkt.
Men till slut kom vi i alla fall iväg (bättre sent än aldrig), då åkte vi för att lämna lite julklappar till mina systerdöttrar och efter det bar det iväg hem till mina svärföräldrar där vi skulle fira julen.
Väl hemma hos Maarit och Fredrik möts man av Dennis släkt, ett kök fyllt av olika goda maträtter och alla dess dofter, ett superfint dukat bord och en riktigt mysig känsla.
Jag kunde äntligen försöka lugna ner mig lite i hopp om att smärtan kanske skulle lägga sig lite, vilket den tyvärr inte gjorde. Vi åt riktigt god mat, öppnade paket och fikade lite senare på kvällen. Sedan åkte jag och Linnea hem till min mamma och pappa för att lämna lussebullar som jag bakat och pepparkakor som Maarit bakat, det vär nämligen tänkt att de skulle ha kommit hem till Maarit och Fredrik på julafton, men då de blev sjuka så kunde de inte komma. En snäll dotter som jag är, så kände jag att de inte kunde sitta ensamma på jul utan hembakade lussebullar och en god jul kram så därför åkte vi dit en snabbis.
I helhet var det en supermysig jul, trots att smärtan ställer till det så mycket för mig.

Juldagen spenderade vi hemma med barnen, vi försökte hinna med att fixa lite saker som jag inte klarar av att göra pga smärtan, men då jag fick en hel del hjälp av Dennis eftersom han är hemma, så passade jag på.
Sedan kom Marcus och Linnea över en stund, Marcus skulle hjälpa Dennis med Dennis Impreza och Linnea hjälpte Tove att experimentera lite med en av Toves nya julklappar (slime factory).

Annan dag jul var även det en riktigt dålig dag när det kom till smärtan även det var en sådan dag då jag hade extremt svårt att ta mig ur sängen, väl ur sängen ställde jag mig i duschen... Ja man kan ju tänka att "åh vad skönt med en varm dusch när man har ont", det gjorde i alla fall jag innan jag ställde mig i duschen. Först kom jag in i duschen satte igång varmt vatten och tänkte att det skulle bli skönt, men det tycktes inte spela någon roll ifall jag vred upp värmen för jag frös bara ändå.. Smärtan var så illa att jag blev tvungen att sätta mig på golvet i duschen och sitta där ett tag, jag försökte i alla fall göra så mycket jag kunde när jag satt där på golvet även om det inte var mycket.
När jag väl tagit mig ur duschen och fått på mig kläder så fick Dennis hjälpa mig att föna och borsta mitt hår. Sedan bar det iväg för att åka på minijul hos min mormor.
Trots smärtan och trots att jag kanske inte mår 100% i själen just nu så tog vi oss dit, det var i alla fall jättetrevligt. Dessutom hade vi bestämt att vi skulle sova där en natt så det var skönt att inte behöva stressa och att inte behöva sätta sig i bilen en gång till den dagen.

Igår var smärtan inte fullt så lika illa när jag vaknade, men under dagens gång blev den värre och jag blev återigen tvungen att lägga mig för att vila en stund. Tur var att det var dags för Freja att sova middag så vi sov i två timmar tillsammans. Sedan var vi kvar hos mormor mfl till kvällen så att vi åt middag där.
Sedan bar det iväg hem igen.. Väl hemma nattade vi barnen och sedan satte vi oss vid datorn en stund för att spela, sedan gick vi och la oss i soffan och myste där en stund innan vi sedan gick upp för att sova i vår säng istället.


Idag har smärtan varit stor, men jag har i alla fall försökt få lite städning gjord (vilket jag dyrt får sota för nu, då min smärta just nu är fruktansvärt svår)..
Sedan på eftermiddagen kom Marie och Carro hit för att säga god jul till Tove, så vi bjöd på lite julmat och fika. Det var riktigt trevligt. Tove fick fina presenter bla lite nya välbehövda kläder! Sedan fick Freja ett litet paket av oss så att hon inte skulle behöva stå helt ensam utan paket.
Nu sover i alla fall barnen medan jag och Dennis sitter vid varsin dator (våra datorer är precis bredvid varandra så att man kan vända sig och ge varandra en puss eller två mitt i allt skrivande/spelande osv).

Men nu får det vara nog skrivet för ikväll, nu ska jag gå och lägga mig i soffan en stund då smärtan trappas upp mer och mer desto mer jag sitter upp.

Xoxo

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Nu är det dags att uppdatera er på läget om hur det står till och vad som hänt den senaste tiden.

Jag var för ett tag sedan i Nyköping tillsammans med min Svärmor Maarit, vi var där och fixade naglarna, handlade lite saker och bara umgicks. Det var verkligen en av de bästa dagarna jag haft på länge! Hon är verkligen helt underbar.

Sen var det fest eftersom Dennis fyllde år, så för att skoja till det lite så hade vi en maskeradfest. Pga magsjuka var det tyvärr några som inte kunde komma dock, men det gjorde kanske inte jättemycket då jag tyckte att kvällen vart helt perfekt ändå och det var många som kom i alla fall, (dessutom så kom Rickard på festen och stannade hela helgen) alla verkade ha roligt och det hade jag och Dennis med.
I födelsedagspresent fick Dennis en surfplatta utav mig och barnen, han har tjatat om att han velat ha en ett tag nu, så beslutet var inte svårt, det var självklart att han skulle få precis det han ville ha!
Och det fick han också, för han ville även att jag skulle göra min köttfärslimpa till middag och det gjorde jag såklart.
Så till middagen kom även Dennis föräldrar hit och åt med oss och så Rickard såklart (han hade varit hemma hos oss sedan fredagen). Maten vi åt var, Baconlindad köttfärslimpa med rökig smak, vitvinssås och potatis.. allt gjort av mig såklart! Det enda jag fick hjälp med var typ att hacka lök och att mosa ihop smeten och riktigt god blev maten också, jag måste ju säga att jag är himla duktig i köket för det mesta. ;)

Livet med smärtan är något som varierar väldigt mycket och det kan komma perioder som nu när inläggen inte kommer lika ofta då smärtan gör att jag får för svårt att sitta vid datorn, det är knappt att jag orkar ta upp telefonen när det är för illa.
En av de sämsta perioderna hittills hade jag den senaste tiden då smärtan blev extrem, jag tvingades efter några dagar att söka mig till jouren på kvinnokliniken, där såg de att det kommit en ny cysta på höger äggstock då var den ca 2.5 cm stor så de sa att den kan dra sig tillbaka av sig själv. Anledningen till att jag fått en är enligt läkaren mest troligt pga att jag i oktober fick en infektion efter min operation, jag tvingades då äta antibiotika vilket tydligen kan slå ut preventivmedlet och detta har i sin tur gjort att jag fått ägglossning och på så sätt fått en cysta.
Smärtan var i början som vanligt, men så började den trappa upp sig och var dag blev allt svårare att ta sig igenom pga smärtan.. till sist fanns det inte mer än smärta i min vardag.
Jag kunde knappt gå och Dennis fick stötta upp mig och leda mig dit jag skulle gå, han fick lov att hjälpa mig att sätta mig ner, lägga mig ner, ställa mig upp osv..
Min standardposition under tiden med smärtan var i soffan halvliggandes med en stor kudde i knävecken då det gjorde för ont att ha raka ben och jag inte klarade av att hålla upp benen av egen vilja.
De värsta dagarna sov jag mest, eller tittade på serier och några enstaka gånger tog jag upp telefonen.

Då jag knappt klarade av att gå på plan mark trots att Dennis hjälpte mig så var trappan upp och ner helt omöjlig för mig att gå i. Vi bor ju i ett hus med två våningar, på övervåningen är våra sovrum och toaletten, på nedervåningen har vi vårat spelrum med datorerna, vardagsrummet och köket.. så att jag behövde ta mig upp och ner i trappan varje dag är ju ganska självklart då jag inte kunde välja att antingen inte få mat eller inte få gå på toa, inget av alternativen lät särskilt lockande..

Så nu tänker jag berätta om hur underbar min man är!!
Då Dennis inte heller tyckte att jag skulle behöva välja så såg han till att jag fick både komma upp och komma ner när jag kände att jag ville och behövde det. Trots att han själv var sjuk, jättetrött, hade feber, ont i halsen och hosta så bar han mig upp och ner för trappan varje dag flera gånger om dagen fram tills dess att jag klarade av att börja gå själv med hjälp utav stöd för då gick han vid mig och stöttade upp mig så att det skulle bli lättare för mig att gå och till slut kunde jag gå upp helt själv även om jag fortfarande behöver stötta mig mot väggen många gånger.
Jag menar hur underbar kan man vara!?
Att Dennis oftast gör det mesta hemma är något jag uppskattar enorm, han tar han om mig och barnen på ett sånt fint sätt. Han skulle verkligen göra allt för mig och jag för honom.
Jag har aldrig i hela mitt liv träffat en så generös, omtänksam, ärlig, uppriktig, snäll och älskande människa som han.
Jag är så otroligt glad att jag har honom, han är verkligen allt jag någonsin drömt om och så sjukt mycket mer än det.
Han är kärleken i mitt liv, min man, mitt hjärta, min andra hälft och min själsfrände. Aldrig någonsin kommer jag att släppa honom för jag är världens lyckligaste som får vara med honom och han gör mig hel.
Han är den som får även de värsta dagarna och den mest intensiva smärtan att bli så mycket lättare att genomlida, han ger mig mod, styrka och ork att kämpa vidare när kroppen egentligen inte orkar mer.
I våra förlovning/vigselringar står det: i min står det "För evigt" och i han står det "För alltid" och det är verkligen så det ska vara, vi ska hålla ihop för evigt och för alltid!
Jag älskar dig för evigt Dennis <3

“Doubt thou the stars are fire;
Doubt that the sun doth move;
Doubt truth to be a liar;
But never doubt I love.”
― William Shakespeare

Idag har jag varit hos frisören, mamma fick köra mig dit eftersom jag inte kunde ta mig dit själv. Jag fick i alla fall föra att jag passar riktigt riktigt bra i rött hår, vilket glädjer mig eftersom jag trivs så bra i rött hår.
Jag färgade det i början på November, då jag saknade att ha rött hår (jag hade alltid rött hår förut).
Sedan kom jag hem, åkte med Dennis och barnen till affären för att handla lussefika som vi skulle äta tillsammans med barnen och hämta ut mitt nya körkort med mitt nya efternamn på, eftersom jag inte längre heter Sjelin utan nu mer har namnet Högberg.
Väl hemma igen så kom smärtan tillbaka och jag känner att ju mer jag sitter upp desto ondare får jag, så jag ska ta och runda av inlägget här tänkte jag.

xoxo

Likes

Comments

I helgen var det tänkt att vi skulle åka till min mormor och hälsa på en sväng, något som vi alla såg fram emot.. Men så kom fredagen och Tove kom hem tidigt från fritids med magsjuka, så någon tripp till mormor blev det inte istället blev vi alla hemma. Det var i och för sig inte helt fel det heller med tanke på att det är första helgen på en evighet som vi inte har haft saker inplanerade, så vi passade på att mysa ner oss i soffan i lördags och tittade på film.


I söndags var det fars dag, en dag för att hylla alla underbara pappor!
Av barnen fick Dennis en ny subarumössa då han tappat sin gamla och två nyckelringar med subaruemblemet på.
Han är en fantastisk pappa till våra två helt underbara barn och jag är så glad att han valde att vara med mig!
De dagar då jag känner att jag inte mår bra och kanske inte är mamma till hundra procent pga smärtan, då finns han där och är en pappa och mamma på samma gång. Att kärleken till barnen är obeskrivlig är inget man kan tveka på, då man ser det i ögonen på honom när han ser på dem de kunde verkligen inte ha en bättre och mer älskande pappa än honom.
Tänk att det är tre och ett halvt år sedan han kom in och tog både mig och Tove med storm, att redan efter första gången Tove träffade honom så var han hennes. Det dröjde inte heller allt för länge innan hon själv valde att säga pappa till honom istället för Dennis och så har det varit sedan dess. Hon är tydlig med att hon har två pappor och ingen kommer att kunna ändra på det även om det finns de som har försökt, men både Tove och Dennis är överens... Han är hennes pappa och hon hans dotter precis lika mycket som Freja även om de inte delar samma blod, för varför skulle lite blod få ändra på en så viktig och underbar relation!? Kärlek är helt klart starkare än något blodsband!<3


Pga magsjukan kunde vi dock inte åka iväg i år, annars åker jag alltid och säger grattis på fars dag till min fantastiska pappa men nu gick ju inte det tyvärr, vilket grämer mig lite eftersom jag så gärna ville gratta honom.
Han är verkligen en helt perfekt pappa, under den svåraste och mörkaste tiden i mitt liv så var det han och ingen annan som fick mig att skatta och han som fick mig att fortsätta kämpa vidare för ett bättre liv.
Han var den som hjälpte mig att vända ryggen och gå i en annan riktning när livet höll på att falla samman båda gångerna, han var den som kom åt mitt inre genom att säga "Du är inte lycklig Anneli, någonting är fel. Du måste göra något åt det."
Han är min hjälte!
Mannen som gav mig liv, gav mig styrka och gav mig en utsträckt hand när jag behövde det som mest, mannen vars envishet gick i arv och det tackar jag för.. För utan envisheten hade jag aldrig klarat av smärtan och allt vad den innebär.
För är det han lärt mig här i livet så är det att oavsett hur illa det än blir, så hittar man ett sätt att kämpa förbi det jobbiga för allt blir bättre bara man har envishet och tålamod.
Kärleken till min pappa är enorm och det finns inte en sekund då jag tvekar på den.
Jag har ett minne från när jag var ca 13-14 år då jag sa till min pappa att jag älskar honom och han enkelt svarade "Jag vet och jag älskar dig med, men jag ska inte behöva säga det för du ska veta att jag älskar dig oavsett vad" och precis så är det.
Jag älskar min pappa och han älskar mig och mina syskon villkorslöst.
Min pappa är den jag går till när jag behöver hjälp, när jag undrar något och när jag vill skratta. För vem är väl bättre på att få en att skratta än min pappa!? Han är rolig, snäll, hjälpsam, hans skratt och leende kan få vem som helst glad även i de mörkaste tider i livet. Det finns verkligen ingenting med honom som jag skulle ändra på då han är den perfekta pappan!- min pappa <3

Igår var vi hemma och tog det lugnt eftersom barnen inte kunde gå till skola och dagis pga magsjukan som varit och hälsat på. Men så mycket mer än det hände inte.

Idag åkte barnen till skola och dagis igen, ända tills dagis ringde Dennis för att meddela att Freja fått feber och var hängig. Då var det bara för Dennis att åka hem från jobbet, hämta Freja och senare hämta Tove.

I övrigt har jag fortfarande en dålig period då smärtan är väldigt illa och jag känner hur jag får svårt att stå och gå, att hålla mig uppe är inte så lätt. Men jag försöker i alla fall och jag kämpar på som bara den och försöker mitt bästa även om krafterna inte räcker till helt och även om tålamodet inte är det bästa just nu.
Men jag försöker tänka positiva tankar och bara positiva tankar!

xoxo

Likes

Comments

Första blogginlägget på nya bloggen, de som känt mig länge vet att jag tidigare bloggat men att jag slutade för ett tag sedan. Den är bloggen startade jag då jag behöver få skriva eller prata om det jag går igenom, vissa inlägg kommer att vara mer deprimerande och andra kommer att handla om glada saker, jag kommer precis som i min förra blogg skriva precis så som det faller mig in.

Så varför inte börja skriva när man är på botten!?

Idag är en sån där riktigt usel dag då jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen, det gör ont när jag sitter, när jag ligger och när jag står. Idag rör sig tarmen mer än vanligt vilket orsakar en smärta som gör att jag viker mig dubbelt jag måste ta mer opiater än jag normalt gör för att kunna hantera den någorlunda, men trots alla mediciner får jag så otroligt ont.
Ibland undrar jag om det här är framtiden jag har, om det aldrig kommer att bli bättre för trots alla de operationer jag genomgått som skulle ha tagit bort smärtan eller minskat den så blir smärtan bara värre.
Finns det ens en framtid i mitt liv eller kommer jag må såhär dåligt resten av mitt liv!?
När jag blickar framåt i tiden så är jag skeptisk samtidigt som jag aldrig ger upp hoppet, envisheten i mig säger att jag ska klara detta på ett eller annat sätt, jag SKA klara av att bli normal.

Igår ansökte jag för första gången om aktivitetsersättning, en ersättning som kanske kan hjälpa mig en bit på vägen då jag inte har något SGI, det är nämligen omöjligt att få ett SGI om man inte kan jobba heltid om man inte har förmågan att vara på arbetet, när man inte kan få ett fast jobb pga smärtan som är oförutsägbar och begränsar mig.
Min mamma hjälpte mig i förra veckan att prata med min doktor om ett intyg då jag inte ens klarar av att prata om det utan att bryta ihop längre. Då man inte kan ansöka utan att ha ett läkarutlåtande så var jag ju tvungen att prata om det, turen är att jag har en så underbar mamma som kunde följa med och föra min talan åt mig när min röst brast.

Ett intyg fixade min doktor på en gång, ett intyg om att jag på sex år inte hade kunnat arbeta problemfritt och att jag inte heller kommer kunna jobba inom de närmsta månaderna.
På besöket bestämdes också en ny plan för att försöka bli av med smärtan eller åtminstone förminska den i framtiden.
Tanken är att man ska operera mig igen, denna gång är det dock en specialist som ska göra det. De ska börja med att göra en koloskopi, en undersökning i tarmen för att se hur trångt det är där tarmen sitter fast i livmodern. Sedan ska en remiss skickas till kirurgen som ska operera mig, en operation som mest troligt kommer att innebära att de kortar ner min tjocktarm. De kommer troligen att kapa bort den del som sitter fast i livmodern och sedan sätta ihop tarmstumparna med varandra och beroende på hur det går till så har jag fått veta att jag kanske måste ha stomi ett litet tag för att tarmen ska kunna rena sig och läka ordentligt.
Min doktor tror att det är så det kommer gå till, men det är inte säkert utan mer information får jag när de gjort koloskopin.

Tills dess får jag ta det lugnt, försöka att hitta sätt som hjälper mig att minska smärtan eller förhindrar den delen av smärtan som kommer och går ifrån att komma så ofta. Och jag har kommit på ett sätt som har både för och nackdelar.
Men det gör i alla fall att tarmen inte rör på sig så mycket och det sättet är att jag slutat dricka kaffe, jag dricker istället te.
Hade det dock inte varit för min pappa så hade jag inte druckit te, men han introducerade vagnhärads honung för mig.. Jag som normalt hatar honung och smaken av det jag älskar denna honung och har den i mitt te varje dag.
Inte nog med att det är gott så har det även hjälpt mig otroligt mycket från att bli riktigt förkyld vilket också underlättar när man har ont i magen då det verkligen inte är roligt att behöva nysa eller snyta sig med magont.

Att leva med en smärta som aldrig går över är svårt och jag ska göra mitt bästa för att beskriva hur det är när man lever så som jag gör, när man lever med en kropp fullproppad av mediciner för att ens kunna ta sig ur sängen.
Smärtan är komplicerad och känns inte bara på ett sätt, den är extrem och den tar i dagens läge över mitt liv, det är alltså den som avgör om jag kommer kunna göra någon typ av hushållssyssla, om jag kommer att klara av att ens gå ut och hämta posten, det är den som bestämmer om jag kommer att vara glad eller ledsen, om jag kommer att kunna hålla mina barn eller om jag kommer att bli liggandes förstörd i sängen eller i soffan hela dagen.

Jag ska försöka förklara lite kortfattat vad som orsakar min smärta även om det inte är helt lätt.
För sex år sedan föddes min äldsta dotter med ett omedelbart kejsarsnitt, i och med att de inte hinner göra kroppen steril vid ett omedelbart kejsarsnitt och det faktum att min dotter drog med sig bakterier in i livmodern när hon åkte ut med huvudet och sugklockan släppte så att hon åkte in igen, så fick jag en infektion och en abscess i fossa douglasi som sedan tömdes, detta skapade en hel del sammanväxningar och en tarmslinga som ligger bakom livmodern växte då fast i livmodern vilket begränsar passagen av avföringen i tarmen. Detta i sin tur skapar kraftiga smärtor, kronisk förstoppning och varje gång tarmen rör sig så känns det som om någon kör in en elvisp med gafflar i magen på mig då tarmen sliter i livmodern. Inte nog med det så har jag en smärta som är konstant, en smärta som även den är extrem den kommer och går inte utan den är hela tiden, de "bra" dagarna så är den "mildare" men fortfarande inte mild nog att jag kan leva normalt.
Smärtan begränsar mig hela tiden, jag kan nästan aldrig köra bil längre, jag kan inte vara aktiv, inte heller ta mig utanför dörren alla dagar. Att behöva be om hjälp med skjuts till sjukhuset titt som tätt är ett måste då jag inte heller klarar av att ta bussen, sträckorna mellan bussen och sjukhuset är för långa och det är inte säkert att jag klarar av att gå så långt.
För vad händer om smärtan en "bra" dag helt plötsligt trappas upp (vilket den ofta gör) då blir jag sittandes någonstans och kan inte ta mig hem.

Jag är otroligt lycklig att jag har så många runt omkring mig som bryr sig, som hjälper när de kan och som underlättar när jag behöver hjälp. Jag kan aldrig tacka dem nog!
Jag har en helt fantastiskt underbar man som tar hand om barn, mig, hemmet och allt annat som behöver göras, han tar på sig allt ansvar för hemmet och hjälper mig igenom alla dagar då jag känner att hoppet sviker.
Våra helt och hållet underbara döttrar som kan få en att bli alldeles varm i bröstet genom att bara skratta eller le, att ha en sexåring hemma som kommer och bäddar in en med en filt, pussar en på pannan, klappar en på huvudet och säger "jag älskar dig mamma", det är en känsla som det inte går att sätta ord på.
En otroligt fantastisk familj och släkt (både den jag är född i och den jag är ingift i) som stöttar och finns där, som hjälper oss när min kropp sviker, när vi behöver hjälp med alla olika saker som behöver göras.
Sist men absolut inte minst så har vi så underbara vänner som hjälper och stöttar, som finns när man vill prata eller hjälper till när hjälpen behövs.
Att ha så många människor runt sig som hjälper till, stöttar, kämpar vid ens sida, som aldrig ger upp och inte heller vänder ryggen till när det blir jobbigt... Det är det som får mig att kämpa! Ett skyddsnät är vad de kallar det.
Det är den viktigaste biten när man inte är frisk, för skyddsnätet är de som räddar en från att falla ner i jorden och försvinna, det är de som får en att kämpa på även om man egentligen inte orkar.
Kärleken som alla runt mig sprider får mig att kämpa på så mycket det bara går, den får mig att orka även de värsta dagarna. Även en bild på de man håller nära sig kan få en att må bättre. 

Det var nog allt för idag. 
xoxo

Likes

Comments