• Instagram
  • Nouw

Uppe i trädkronorna

Noveller

Det våta håret dansade på hennes späda axlar och man såg beslutsamheten i hennes ögon, ta på dig varmt Livia det är regnigt ute. Hennes mammas ord ekade i huvudet men allt hon hörde var klafset från hennes solgula stövlar när hon sprang genom den leriga skogsstigen och löven klistrades irriterat fast mot stövlarna. Hon hade endast en tunn sommarklänning på sig men det valet var hennes eget.

Äntligen skymtade hon trädet, hennes och Jens speciella kärleksträd, sommarregnet hade gjort trädet vackrare och Livia tyckte bladen på träden glittrade som kristaller. Gömd uppe i träden satt en pojke med isblå ögon och bångstyrigt hår pojkens namn var Jens. När hon började klättra uppåt tänkte hon på Jens,sin Jens vars pappa skrev dikter och rökte pipa bara för att det luktade gott. Vart ditt hjärta än leder dig dit ska du gå, poesin ledde mig hit och nu är jag här sa hans pappa alltid och rufsade till hennes kopparfärgadehår hoppas ni stannar länge sa hon hoppfullt och tittade djupt in i Jens snälla isblåa ögon, hans pappa suckade då och förklarade att livet de nu lever styr de inte själva utan poesin och fantasin styr framtidens val.

Du är fortfarande här log Livia till Jens som nickade tyst hon satte upp fötterna så han skulle se hennes solgula stövlar,stövlarna hon tog på sig utan lov men den tanken sköt och genast bort. Min pappa har blivit sån igen, tyst och fundersam sa Jens och Livia tyckte hans ögon började tåras jag kanske inte är här imorgon fortsatte han och en tår trillade nedför Livias kind, hon tittade på trädstammen där de ristat in L+J= evighet där kommer de vara för alltid, hon önskade att deras vänskap var likadant oförstörbar, oföränderlig.

Så småningom klättrade de ned och gick åt varsitt håll, hennes klänning hade blivit skrynklig och stövlarna var inte längre gula som solen utan svarta som natten, Jens hade inte sagt något om stövlarna men hon hade inte heller frågat, de hade satt tysta efter han hade sagt orden som gjorde att hennes hjärta brustit, när hon började springa dansade hennes hår mot hennes späda axlar men nu kunde alla se sorgen i hennes ögon,förtvivlan hon bar inom sig. Sommarregnet hade slutat falla för längesen men världen var inte sig lik, så förändrat men ändå likadan som innan.

Livia slängde sig i armarna på hennes mamma som luktade god parfym, hon sa inget om att stövlarna inte längre var solgula eller att hennes klänning var skrynklig. Kan vi gå till Jens sen ,vi kan baka bullar och sitta i deras hammock började Livia och hon kände att mammans grepp blev hårdare om henne Jens och hans pappa har redan rest, du missade dem precis.
Tårarna brände på hennes redan svullna ögonlock och hon klamrade sig fast i hennes mammas famn, hon hulkade och snyftade varför var livet så orättvist. Hon undrade om Jens var lika ledsen som hon, klamrade han sig fast i hans pappas famn och klagade på livets orättvisor. Medan hennes mamma bar in henne mot huset började hon inse den sorgsna sanningen, hon skulle aldrig få en likadan vän som Jens, hennes Jens eller kunde hon fortfarande kalla honom det??

  • Noveller
  • 61 visningar

Gillar

Kommentarer