• Instagram
  • Nouw

Ta min hand så springer vi (fortsättningen på novellen Uppe i trädkronorna)

Noveller

"Min pappa har blivit såndär igen", "Jag kanske inte kommer vara här imorgon"

Livia stod ännu en gång framför Kärleksträdet, Jens ord ekade i hennes huvud. Det var sex år sen han uttalade de hemska orden som förändrade deras liv för alltid. Hon hade varit här nästan varenda dag, som en besatt hade hon vandrat samma stig för att stå framför "deras" träd timme ut och timme in.

Plötsligt hördes fotsteg på stigen och Livia började klättra uppför trädet, eftersom hon inte klättrat i träd på sex år hade hon utvecklat höjdskräck och hon klämrade sig hjälplöst fast i varje gren hon fick tag i. Nu satt hon här igen, på samma plats och blickade upp på samma himmel som Jens gjorde den dagen. En ensam Domherre satt inte långt från hennes plats och hon blev tårögd "du och jag är likadana, lika ensamma, det är vi mot världen" just då flög en annan Domherre ned och gjorde den ensamma Domherren sällskap. Livia såg hur de spred sina vingar och flög tillsammans bort mot  en annan del av skogen. Hon förbannade alla sortes varelse som hade någon de höll kär, "Livia kom ned därifrån genast" Livia tittade ned och fick se hennes mammas oroliga ögon "Du är ju höjdrädd älskling,så kom ned nu" fortsatte hennes mamma och viftade med armarna som om Livia inte alls kunde se henne. Egentligen ville hon inte klättra ned men hennes mage gjorde henne påmind med ett irriterat kurrande som absolut inte ville sluta.

När hon nätt och jämnt hade klättrat ned och kollat att hon inte rivit upp något varse sig sina kläder eller sin kropp fick hon en bamsekram av sin mamma. "Tänkte du på Jens igen?" hon var fortfarande i sin mammas grepp så allt hon kunde göra var att nicka. När hon slingrats sig ur kramen såg hon på sin mamma hon ville så gärna berätta hur ledsen hon var, att hon inte alls hade kompisar i skolan utan spenderade rasterna själv, att hon ville att de skulle hälsa på Jens men när hon såg upp i hennes mammas trötta, oroliga ögon tvekade hon. "Kan vi inte äta Köttfärssås och Spaghetti idag??" sa hon istället hon försökte med ett leende, hennes mammas skrattade och nickade glatt. Livia vred på huvudet och såg på "deras" träd en sista gång....i alla fall för den här gången.

Livia satte alltid klockan på sex varje morgon så hon kunde smyga ut till Kärleksträdet utan att hennes mamma upptäckte det. När klockan ringde den morgonen var hon seg och trött, klättringen igår hade gett ut sin rätt och hela hennes kropp bultade. Bara sova lite till intalade hon sig själv och stängde av alarmet och återigen föll hon i drömmens värld. När hon vaknade igen hade solens strålar letat sig igenom rummet och lös rakt på henne,hon gnugga ögonen och tycktes höra antydan av fågelkvitter. "NEJ KLOCKAN ÄR TIO" hon flög upp i panik och försökte så snabbt som möjligt sätta på sig kläderna vilket naturligtvis inte alls gick bra.

Hon sprang nedför trappen och snubblade på sista trappsteget. Hennes mamma sprang utfrån köket och hjälpte henne upp. "Nej mamma..jag måste" började hon men hennes mamma hyssade henne "Vart ska du dit och göra, du blir bara förtvivlad" Livia tänkte på vad hennes mamma precis sagt och hon undrade faktisk också varför hon tvingade sig själv att gå till trädet som gav henne all denna smärtan och sorgen. "Älskling tror du inte jag vet att du smyger ut och står där och plågar dig själv, kom nu äter vi lite frukost"

Efter frukosten bestämde de sig för att åka på en utflykt, hennes mamma började packa en picknick korg med olika godsaker. Livia var för trött för att protestera och gick ut för att ta en nypa frisk luft. Det stod en bil längs med gatan och en annan var parkerad på uppfarten till ett hus...Jens hus. Livia blev förvirrad, om Jens hade kommit tillbaka skulle han väl berätta det för henne eller ville han att det skulle bli en överaskning. Hon smög sig närmare huset men hennes hopp skönk när en flicka gick ut från huset, hur kunde någon flytta in där, Jens bor ju där.

"Hej varför gömmer du dig. leker du?" flickan såg rakt på henne och viftade vilt med händerna, Livia försökte göra sig ännu mindre men flickan titta fortfarande på henne så hon reste sig. "Men kom då, stå inte där och ser lustig ut" flickan fnissade och vinkade fram henne. Jisses vad hon var påflugen tänkte Livia när hon långsamt gick mot huset där hon så många gånger varit.

"Bor du här eller?" Livia stod med händerna i byxfickorna och tittade halvt på flickan och halvt på huset, flickan nickade "Varför?" Livia kom på sig själv att bli argare än hon faktisk va men flickan uppfattade inte det utan brast ut i skratt "För att vi flyttat hit med vårt pick och pack, vart heter du?" "Livia" sa Livia och tittade för första gången på flickan, hon hade svart halvlångt hår som blivit uppsatt i två flätor, hennes ögon var nötbruna och hon kunde urkilja små fräknar på hennes toppiga nästa. "Jag heter Olivia, Livia och Olivia...vi är som systrar" Olivia klappade sina händer av förtjusning men Livia var inte lika uppåt, hur kan man vara syster till någon man knappt känner, väldigt löjligt.

"Olivia nu ska vi äta, kom snabbt" hennes föräldrar ropade från huset och Olivia ursäktade sig och ville prompt att de skulle träffas igen, Livia sa inte så mycket utan sa ett tyst hejdå och började långsamt gå tillbaka till sitt eget hus.

Hela utflykten tänkte Livia på Olivia, löjligt att hon kallade henne för syster hon behövde inga vänner hon hade ju redan en. "Mamma visste du att en knasfamilj har flyttat in i Jens hus" hennes mamma stelnade till på vilket sätt skulle hon svara så hennes dotter inte skulle bli ännu mera ledsen. "Ja Granlund heter dom om jag minns rätt, deras dotter är lika gammal som du" Livia nickade och berättade om hur hon träffat Olivia, hennes mamma skrattade hon frågade försiktigt om hon ville ha henne som kompis. Livia skakade vilt på huvudet "Jag har redan Jens vet du väl, undra vad han ska bo när de kommer tillbaka?" hennes mamma var tyst, vad hon än skulle gett för svar till sin dotter skulle hon inte nöja sig med det, så hon mumsade i tysnad på sin prickekorvmacka.

"Har du alla böcker med dig?" ropade hennes mamma från köket, det var måndag morgon vilket betydde början på en lång och ensam skolvecka. "Jadå vi syns i eftermiddag" ropade hon efter sig innan hon stängde dörren, plöstligt krockade hon in i något. Olivia knuggade sin nästa och sken upp "Hej ska vi ta sällskap?" Livia tittade uttrycktlöst på henne "Jag är inte mycket till sällskap" sa hon och började gå, Oliva sprang ifatt henne "Det gör inget vi kan gå i tysnad" Men tysnad var det sista hon fick uppleva den där promenaden till skolan, Olivia pratade på i ett, om hur hon flyttat från Dalarna, att hon saknade alla förutom renarna och den långa eviga vintern. Hon hade alltid nära till skratt och Livia tyckte skrattet var rätt underhållande, i smyg drog hon lite  lätt på smilbanden.

"Det är en person som jag saknar så otroligt mycket" Olivia blev genast allvarlig, Livia började granska henne noggrant. "Jag lämnade min allra käraste vän där uppe...min morfar Gösta" Livia kände ett sting av sorg och skulle just ta sats och berätta om "hennes" Jens när hon såg att de bara va några meter från skolan "Jag är ledsen Oliva" började hon men blev avbruten av Olivia "Jag vet att jag kommer se min morfar igen, jag får inte sluta hoppas, tänk på det Livia sluta aldrig hoppas" Olivia sträckte ut sin hand mot Livia "Ta min hand så springer vi bort, bort från smärtan, bort från förtvilan"

Livia tittade osäker på hennes hand, hon ville ta hennes hand men samtidigt genom att ta hennes hand accepterade hon hennes vänskap vilket kändes som att hon svek Jens. "Vi har lektion nu" sa hon och gick förbi Olivia hon hoppades att hon skulle springa efter men i ögonvrån såg hon att hon stod kvar, Livia kände tårarna välla fram.

Efter skoldagen sprang hon det fortaste hon kunde, hon hade inte sett Oliva på hela dagen, efter lunchen  trodde Livia  att hon hade sett henne  bakom skolmatsalen men när hon kom fram var hon borta.

Hon bankade vilt på dörren där det stod Grandlund på och Oliva öppnade "Hej..förlåt att jag inte tog din hand men jag ville inte svika min Jens. Jens var min allra allra bästa vän men han har flyttat och när jag såg bilen trodde jag att han hade kommit tillbaka med det vara bara du" Livia flåsade fortfarade från att ha sprungit, det kändes som hon stod framför Olivia i flera timmar när det nog bara hade gått fem minuter.

"Jag förstår dig,men vi kanske kan underhålla varandra tills min morfar och din Jens kommer tillbaka?" Livia gav Oliva sitt första uppriktiga leende och de tog tag i varandras händer och sprang bort, bort från all smärta de bar på, bort från all förtvilan och sprang mot hoppet och  glädjen. De skrattade och skrek när de sprang fortare än de egentligen vågade. Deras hår flög i vinden och blåste i deras ansikten. Livia tittade på Olivia kanske var de systrar i alla fall.




  • Noveller
  • 37 visningar

Gillar

Kommentarer