• Instagram
  • Nouw

Kapitel 7

Förbjuden Zon

Alex perspektiv

Jag stod vid fönstret och såg ut allt annat runt mig var mörkt ingen såg in men jag kunde se allt, jag blev glad för det jag såg du och Gustav satt och pratade och jag hoppades han kunde övertyga dig om hur mycket jag ville ha dig i mitt liv jag sträckte mig mot lampknappen och hela rummet lös upp jag log och såg hur du vände huvudet upp och såg rakt på mig, som en idiot började jag knacka på fönstret jag vinkade hejdlöst i hopp om att du skulle se mig och fatta vinken istället sänkte du blicken och började långsamt gå bort från lägenheten.


”Nej Amanda vänta! jag måste få…” började jag men insåg att jag stod och gormade för mig själv jag var tvungen att göra något innan det var försent. Jag sprang nedför trapporna så fort att jag trodde jag skulle snubbla och bryta fötterna, jag slet upp dörren och sprang ut ”Amanda!! snälla stanna, jag måste.. snälla Amanda.. ge inte upp om oss” jag stod hukad och försökte få andningen någorlunda normal då hörde jag fnitter och när jag tittade upp så skrattade du ”Jag pratar gärna med dig…fast först måste du ta på dig skor” jag såg ner och upptäckte att jag hade sprungit ut barfota i allt detta elände kunde jag inte hålla mig för skratt, vi skrattade ut all den ångest vi hade haft de senaste månaderna, vi skrattade för att vi insåg båda där och då att inget var försent. ”Alex.. förlåt såklart vill jag vara med dig, Alex jag älskar ju dig” det jag hade trott hela tiden sades äntligen från dig jag log mot dig och jag såg hur dina ögon glittrade det var längesen jag hade sett dem glittra så starkt ”Jag ska sluta ljuga för mig själv, för dig och alla andra” du tog min hand i din och vi började gå, jag visste inte vart du vi skulle gå eller vad som skulle hända men det jag visste var att vi äntligen hade fattat samma beslut, ingen skulle få knäcka oss.


”Hur känner du för Tindra nu?Är du fortfarande rädd för henne?” jag såg med oroliga ögon på dig var det någon som skulle sabotera bandet emellan oss så var det Tindra, jag såg hur du ryckte på axlarna och tittade drömskt upp på de färgade löven ”Jag är orolig och har förstått att Tindra är en aning förälskad i dig men jag kan inte låta henne stoppa mig, ge inte upp om oss hade du sagt och jag har bestämt mig att det ska jag inte göra heller” vi hade närmat oss skolan och jag förstod inte riktigt varför du hade tagit mig hit men när jag såg de andra elevernas chockade blickar förstod jag varför ”Jag vill inte heller gömma mig längre” viskade jag och vi log mot varandra, men när vi såg Klas komma åt vårt håll drog jag dig bort från skolbyggnaden och bort mot matsalen ”Glöm inte att vi är sjuka och ska vara borta veckan ut” jag blinkade åt dig och du fnissade ”Det är nog kört nu”


”Vi samlar alla i klassen och så säger vi bara som det är” vi var påväg hem och du hade börjat bli orolig för hur vi skulle säga allt, när vi nu skulle lägga alla korten på bordet ville jag att det skulle ske på ett snyggt sätt ” du bet dig i underläppen som en signal att du var en aning tveksam till mitt förslag och jag blev en aning irriterad vi hade ju lovat varandra att det var dags att sluta ljuga för alla, ”Kom igen Amanda det är nu eller aldrig, gör vi det inte nu kommer vi för alltid att ångra det” du tittade fortfarande med skeptiska ögon på mig och jag försökte mig på att ge dig ett leende tyvärr fick jag inget tillbaka, jag hoppades det var pågrund av nervositeten. Vi stod utanför min lägenhet nu måste vi var tvungna att skiljas åt ”Hejdå Amanda tänk på det jag sagt” jag pussade dig på kinden och jag såg ett lurigt leende sprida sig på dina läppar ”Hejdå Alex” jag såg dig gå bort mot ditt område. När jag la mig i sängen den kvällen visste jag varken ut eller inte var jag och Amanda på samma plan när det gällde att yppa sanningen till alla i vår närhet eller levde du fortfarande i förnekelse.Ovissheten vaggade mig till sängs den natten.


Amandas perspektiv

Nästa morgon var det dagen med stort D och jag vill helst bara krypa ner i sängen och aldrig mera gå upp, när vi bestämde att vi skulle säga sanningen till alla våra klasskamrater dagen innan kände jag mig så stark och sanningen skulle väl inte vara så svår att berätta, både jag och Alex visste ju precis vad som hade hänt innan bonussyskon-tiden och egentligen visste Tindra sanningen också men såklart valde hon att inte säga den. När jag stod i trappuppgången tog jag snabbt upp mobilen och hörlurarna och dränkte ångesten med högljudd musik, när jag gick mot skolan kände jag mig panikslagen och benen kändes som asplöv, när jag och Alex hade mött elevernas blickar hade jag inte brytt mig mycket, då hade jag känt mig nästan lite stöddig men nu vågade jag inte möta någons blick, jag drog upp volymen så det nästan gjorde ont i öronen men allt var bättre än att höra de andras hån och elaka kommentarer, jag såg dig lite längre bort men var osäker på om jag skulle gå fram eller inte, när vi var ensamma var allt så enkelt men nu när vi var i skolan blev allt mycket krångligare minsta närmanden skulle bli heta diskussioner bland våra klasskamrater. När jag kom till salen hade Klas inte kommit ännu men alla i klassen hade gjort det, Alex stod lite längre bort och log ett charmigt leende när han såg mig det började tisslas och tasslas när jag styrde stegen mot dig och det kändes som om alla i klassen gick närmare oss bara för att vilja höra vad det var vi pratade om. ”Nu gäller det, du är med mig va??” viskade du till mig och jag nickade men inombords var jag panikslagen, alla tystnade tvärt när vi såg Klas kom gående mot salen hurtig som vanligt, vi lät våra klasskamrater gå före in i salen för vi ville gå in tillsammans det kändes bättre på något sätt att möta deras blickar tillsammans.Du hade gått över tröskeln och jag var påväg då jag såg en person gå genom korridoren och mot salen, ”Tindra!” jag stelnade till och drog lite lätt i dig och försökte peka diskret mot Tindra du såg med bestämda ögon på mig ”Skit i henne nu gör vi detta” Klas hade börjat packa upp sina arbetsböcker och Alex gick rakt mot katedern och allas blickar var på honom ”Jag måste berätta något…eller vi måste berätta något” du vinkade fram mig och jag gick med tveksamma steg och precis då kände jag hur Tindras hästsvans snärtade till mig på kinden och då bestämde jag mig vi skulle inte låta Tindra vinna. ”Amanda och Alex nu måste ni sätta er”

Klas pekade mot två tomma stolar men båda jag och du stod kvar ”Vi måste säga något” jag tittade på dig och du nickade ”Är ni ihop så spyr vi!” sa Elliott spydigt och fick medhåll från vissa medan andra fnissade nervöst ”Jag är medveten om att Alex och min hemlighet har läckt” började jag och tittade på Tindra som blängde surt på mig ”Men nu vill vi berätta sanningen” en del i klassen tittade förvirrat på varandra och Linnea tittade frågande på mig och mimade vaddå sanningen och jag log belåtet nu skulle väl alla tystas ned ”När jag, Amanda och Tindra gick i sexan gick vi i samma skola jag och Amanda gick i parallellklasser och Tindra och Amanda var bästa kompisar” jag såg hur du tog en paus kanske blev du nervös inför det som skulle säga, jag log ett vänligt leende och uppmanade dig att fortsätta ”Jag och Amanda fattade tycke för varandra men vi var för blyga och hoppades att den andra skulle ta första steget” du log mot mig och jag fortsatte ”Båda våra föräldrar var skilda så vi spenderade mer tid med varandra för att slippa vara hemma, det var bara Alex som pratade öppet om hans föräldrars skilsmässa, jag pratade aldrig om det men nu i efterhand skulle jag sagt som det var trots allt var det inte vårt fel” jag tittade hela tiden utöver klassen och jag såg hur Tindra blev mer och mer osäker och det viskades mer än någonsin nu ”En kväll efter en lyckad match var vi plötsligt ensamma ingen som distraherade oss” jag blev osäker och vände mig mot dig och du nickade ”Snart stod vi i buskarna och vi var nära att kyssas då vi såg något som förändrade allt, vi såg Amandas pappa och min mamma kyssas och vi förstod genast att de var ett par sen hände allt så fort Amandas familj flyttade in till min och känslorna vi hade för varandra förträngde vi för hur kunde vi leva ut dem när vi nu levde under samma tak” nu gapade många i klassen och de vände sig mot Tindra som envist tittade ned och pillade på mobilen men jag såg att hennes händer darrade ”Vi blev alltså tvingade att leva som bonussyskon pågrund av våra föråldras val men Tindra som alltid varit lite förtjust i Alex vände och vred på sanningen så det skulle framstå som det vi gjorde var något äckligt” jag blängde ilsket på Tindra men hon fortsatte pilla på mobilen ”Var det inte så Tindra” nu tittade alla på Tindra som långsamt höjde blicken och såg ut över alla i klassen jag höjde på ögonbrynen och gick närmare Alex ”Ni är ju sjuka alla tre, jag vet inte vad ni tycker men jag drar nu” Elliot reste på sig och så gjorde resten av innergänget, några av tjejerna följde efter och kollade med äcklande blickar på både mig, Alex och Tindra de som nu satt kvar var några från mitt lag och några elever som kallades för mössen i klassen pågrund av hur lite de märktes av. ”Fy vad ruttet Tindra hur kunde du??” fräste Linnea och flyttade sig längre från Tindra ”Ja välj någon annan kille är du desperat eller, riktigt ruttet att inte berätta sanningen från början” sa Steff och nu blängde alla på Tindra, hon reste sig upp slängde med hästsvansen inte lika säker som förut och började gå mot utgången ”Alex..?” det var nästan sorgligt hur Tindra försökte snärja dig även fast alla visste hur det egentligen låg till, när inte du svarade sprang Tindra ut och tände genast en cigarett


Gillar

Kommentarer