• Instagram
  • Nouw

Kapitel 6

Förbjuden Zon

Alex perspektiv

Jag stod i badrummet och masserade in kylbalsam på min ömma kind det brände och jag tvingade bort några tårar som långsamt rullade ned för kinden aldrig att jag skulle gråta för något Tindra hade gjort, jag tänkte på hur konfrontationen hade gått den eftermiddagen och omedvetet såg jag Tindras svullna, tårfyllda ögon framför mig och tillsammans med den utsmetade kajalen hade hon sett fullkomligt galen ut, rökgänget hon hade varit med hade gett varandra oroliga ögonkast och hade gått därifrån men deras blickar lämnade inte Tindra ”Vilket psykfall va!”, ”Nu får vi välja ett nytt ställe att röka på” viskade dem jag hade hört vad de sagt och kanske hade Tindra gjort det också men verkade som om det enda hon koncentrerade sig på vad mig. Jag dunsade ned på sängen som gav ifrån sig ett litet gnissel varför var Tindra så besatt av mig egentligen men konstaterade att den frågan ville jag verkligen inte få reda på så jag tittade mot fönstret lampan lös irriterat, med mycket möda reste jag mig upp och sträckte mig mot lampknappen då fick jag se en gestalt stå nedanför lägenheten, jag behövde inte titta två gånger för jag visste redan vem det var,det var Amanda. Hon verkade frysa när hon stod därnere men jag kunde inte bestämma vilka känslor jag hade för henne, skulle jag börja vinka hej vilt så hon förstod att jag var hemma eller skulle jag ignorera henne totalt då hon tydligen började göra detsamma, utan att jag tänkte släckte jag lampan nu var det så svart att ingen kunde se in i lägenheten men jag kunde se allt, jag såg hur några tjejer attackerade dig men jag orkade inte stå kvar jag visste redan vad de sa till dig. ”Alex sover du? Vill du ha lite mat?” jag ryckte till av att höra Louises pipiga röst och orkade inte att hon hela tiden skulle bry sig så förbannat mycket om mig ”Jag har redan ätit, försvinn!” fotstegen fortsatte utanför dörren kanske skulle hon gå till Lines rum och fråga samma sak, allt jag ville göra var att sitta i mörkret och tänka återigen var jag placerad i sängen och nu kunde jag inte hejda tårarna från att komma jag grät som ett litet barn som precis fått reda på att tomten inte fanns, ”Jag älskar dig också Alex” det hade du sagt med så mycket glädje i rösten att jag verkligen hade trott på dig men nu var du tillbaka till den du varit innan och jag undrade om jag någonsin kunde lita på dig längre. ”Jag går inte till skolan imorgon” viskade jag och försökte övertala mig att det var det bästa beslutet jag kunde göra när jag visste att hela min skolgång stod på spel för ett ynka beslut jag tagit i ett labilt tillstånd.

När klockan ringde nästa morgon kändes det som jag tittade på mig själv utifrån, jag såg en sliten kille med bångstyrigt svart hår och med så många påsar under ögonen att man skulle kunna tro att han var flera år äldre än vad han egentligen var, den killen hade stora kärleksproblem som ingen i hela världen kunde lösa tjejen som kanske hatade honom för alltid skulle han alltid älska för alltid vad som helst kom emellan dom, jag såg mig i spegeln den där killen var inte någon annan utan det var jag i allra högsta grad. Jag hade ringt till Klas och ljugit ihop någon historia om att jag hade fått magsjuka av att ha ätit grekiskt kvällen innan och skulle vara borta hela veckan, Klas tyckte ändå jag skulle komma förbi och få veckans uppgifter med ett kluckande skratt hade han sagt ”Du kan plugga mellan kräkningarna” på ett artigt sätt hade jag skrattat åt hans skämt, ett torrt skratt men jag var imponerad att jag hade fått fram ett skratt över huvud taget. Ute hade det blåst upp ordentligt och jag tackade Louise för att hon hade lagt fram en tjockare jacka åt mig, jag lyfte upp huvan över huvudet och låtsades vara osynlig men när jag hörde elevernas kommentarerna och såg deras äcklade blickar förstod jag att osynlig var något jag inte längre kunde vara, när jag trädde in i klassrummet kände jag en ofrivillig värmde sprida sig i kroppen där stod Amanda och väntade. ”Vad bra du är här Alex, Amanda är tyvärr också sjuk och jag skulle precis ge henne de sista exemplaren av veckans uppgifter men om du har tid att vänta ska jag kopiera ett ex till dig också” utan ett svar från mig skyndade sig Klas ut till kopieringsrummet nu var det bara Amanda och jag i klassrummet. Vi tittade inte på varandra och vi försökte inte heller söka varandra blickar, det var som om vi var främlingar för varandra jag såg hur du noggrant och fint började häfta ihop alla uppgifterna, desperat försökte jag komma på något att säga innan det var försent jag hörde klockan ticka oroväckande nu hade alla uppgifter häftats ihop och de var påväg in i din ryggsäck, du gick förbi mig och jag kände hur gott ditt hår luktade ”Varför är du så rädd?? Du älskade mig sa du det är något du inte kan ta tillbaka, det verkar som om du har svårt att sluta ljuga för mig men kan du sluta ljuga för dig själv” jag stirrade tills du tvingades lyfta blicken och se på mig, dina läppar började darra och du särade lätt på läpparna men stängde dem lika snabbt igen, du såg på mig men jag kunde inte avgöra i vilken sinnesstämning du var i, desperationen började ta överhand och jag visste snart inte vad jag skulle göra för att få dig att reagera, jag minns att jag rafsade till mig uppgifterna från Klas och tackade för hjälpen, jag gick hack i häl med dig och struntade i allas blickar nu kändes det som att du gled ur mina händer och jag försökte göra allt i min makt för att förhindra det.


Jag hann ifatt dig på skolgården och drog mig till dig, jag nästan tvingade dig att se mig i ögonen och lyckligtvis rodnade du, då hade du någon sorts känsla för mig i alla fall, våra kroppar trycktes emot varandra och jag kände din puls öka ”Snälla Amanda ge inte upp oss innerst inne vet du att vi hör ihop” jag släppte greppet om dig och hörde ett besviket suckande från dig, med ett litet leende gick jag förbi dig kanske hade jag äntligen fått den reaktionen av dig som om jag väntat på, förhoppningsvis var det inte försent.


Amandas perspektiv

Kinderna hettade fortfarande från att våra kroppar trycktes hårt mot varandra, jag ville skrika att allt du sagt var en lögn att jag inte alls ljög för mig själv och jag inte längre älskade dig, läpparna började darra och jag förberedde mig på ett till lip-attack men allt jag kunde få fram var ett fjuttigt hulkande så jag slutade hur kunde Alex ha en sådan inverkan på mig egentligen och jag förbannade honom för att han hade rätt, jag skulle aldrig kunna komma över honom och när vi stått så tätt ihop undrade jag om det var det jag verkligen ville.

Jag började gå hemåt jag ville gå den vägen du gick men ville inte riskera blickarna vi skulle få men jag slogs av en tanke ville du verkligen att jag skulle följt efter dig, ”Förlåt Alex jag älskar dig” medan meningen matades som ett mantra i hjärnan byte jag färdkurs och gick samma steg som du hade gått bara några minuter sen jag rodnade lätt då jag trodde mig känna din parfym eller var det bara inbillning, även om det var inbillning eller ej sög jag in parfymen i näsan och njöt av hur din närvaro påverkade mig. Jag fick fortfarande äcklande blickar men just nu var det dig jag tänkte på och jag började inse viljestyrkan du hade visat, var för sig skulle vi slitas i stycken men tillsammans skulle vi regera jag smålog när jag närmade mig lägenheten nu skulle jag inte visa någon rädsla,inte längre ljuga för mig själv men den jag mötte gjorde att jag tappade fattningen ”Gustav!” med en ölflaska i handen låg han mitt på den lilla gräsplätten som var det enda gräsmattan lägenheten hade han log ett brett finurligt leende mot mig och klappade på gräset och bad mig sitta ner, lite orolig över vad som skulle hända satte jag mig tveksamt ned ”När vi först fick veta att vi skulle bli en bonusfamilj tyckte jag du var helt off alltid elak, alltid sur över nånting men när jag tillät mig lära känna dig började jag tycka du var rätt okej..” jag tittade storögt på Gustav vad kom allt det här djupa ifrån jag intalade mig att det var för ölen han hade i handen jag blev rörd men skämdes alla elaka saker jag hade tänkt om honom ”Men jag såg något i Alex blick när han såg på dig och trots din kyliga blick försökte han alltid hitta något positivt i dig, det var då jag förstod han älskade dig.. han älskar dig fortfarande” jag var mållös hur kunde Gustav veta allt detta jag som trodde att vi hade dolt allt så bra ”Jag har inte varit så sjyst…inget kommer någonsin bli bra igen” Gustav tittade på mig och jag tittade tillbaka, vi satt där en stund men det var ingen pinsam tystnad utan en sån tystnad som uppstod mellan väldigt goda vänner. Gustav började röra på sig och jag märkte av att han började känna sig otålig och han reste sig långsamt upp ”Som sagt Amanda, Alex har alltid sett det positiva i dig.. du kommer nog på något” Gustav gav mig ett leende och jag såg honom gå bort till skolan.


Mitt starka självförtroende jag haft innan Gustav satte griller i huvudet på mig började sänkas, om det nu Gustav hade sagt var sant att du älskade mig och fortfarande gjorde det var den stora frågan hade jag insett det försent.


  • 28 visningar

Gillar