• Instagram
  • Nouw

Gravidberättelse nummer 1: Lennox

Gravidberättelser

Personen som vill dela med sig av sin berättelse heter Emelie och här följer hennes historia berättat rakt från hjärtat.

Jag vart gravid i Januari 2015 med mitt och makens första barn, en efterlängtad liten pojke beräknad i Oktober. Collin föddes den 20 Oktober vilken lycka! Allt flöt på och vi levde i bebisbubblan. Rätt snart (Februari) så började jag misstänka att jag var gravid igen och mycket riktigt. Ett plus på stickan! Fick en ganska tuff graviditet med en rejäl foglossning. Vi gjorde KUB och RUL och allt såg bra ut,vi skulle få en pojke i Oktober igen, inte riktigt planerad men så välkommen. Allt flöt på bra utan konstigheter. Jag får en planerad igångsättning den 28/9 tack vare min foglossning.

Den 23/9 åker vi iväg och ska handla det sista inför lillebrors ankomst. Efter en fullspäckad dag kastar vi ikull oss på soffan på kvällen och ska kolla film, efter ett tag börjar jag fundera mer och mer när jag kände han sparka sist? Börjar smått putta på magen, känna efter rörelser men får inget gensvar. Jag bör allt det där man blir rekommenderad av förlossning för att få igång bebis, men får ingen reaktion.

Jag börjar få smått panik, han har alltid varit VÄLDIGT aktiv om jag jämför med mina två andra graviditeter. Någonstans här börjar jag intala mig själv att jag överreagerar, men vid 22.30 ringer jag in till förlossning som tycker jag ska komma in direkt.Fixar med barnvakt åt dom stora barnen och förbereder sköterskan då vi tar med oss Collin in.

Kommer till Örebro vid 00.30 , har 8 mil enkel resa. Maken sitter kvar i bilen med Collin som har somnat, för jag skulle ju bara in och kolla så allt var bra, var så säker på att jag överreagerade.

Väl inne på förlossnings får jag träffa en barnmorska direkt som följer mig till ett rum och kopplar direkt på ctg.Det är nu det börjar! Jag hör hjärtljud, men inte hans. Hon flyttar runt på ctg:n och letar,jag får panik! Jag ser i hennes ögon att hon vet lika väl som jag att redan här att något inte stämmer. Hon hämtar läkare för ultraljud. Det tar inte långt stund innan hon kommer tillbaka med läkare och ultraljudsaparaten.

Han sätter sig på sängkanten och vänder skärmen mot mig. Han förklarar att nu ska han "undersöka" barnet och när han är klar förklara för mig vad han ser. Han påbörjat undersökningen och jag ser redan här. Där är min pojke, alldeles stilla. Inget hjärta som slår.Han undersöker väl och länge, Bm står på andra sidan sängen, jag känner hennes blickar mot mig. Hennes hundögon, hon tar min hand. Nu kan jag inte vara tyst längre. Han lever inte? frågar jag läkaren, Han vänder sig mot mig och jag ser på blicken vad han ska säga. Nej tyvärr! Jag kan inte hitta något flöde i navelsträngen.

Inget hjärta som slår. Här brister det hela kroppen börjar och det enda jag tänker på jag kan tänka på är att jag måste föda mitt döda barn. Jag vill bara att det ska försvinna. Låter kanske märkligt men jag kunde inte stå ut med tanken på att han var död, mitt barn låg död i min mage.


Vi pratar lite innan jag skulle gå ut och hämta Andreas, när jag kommer ut till bilen och Andreas ser mig så startar han bilen. Han tror väl precis som jag, att jag bara överreagerar och att allt egentligen var bra, för sånt här händer inte . Det händer inte i vecka 39.Ens barn dör inte. Vi står en stund och pratar, ringer barnvakten och berättar vad som har hänt innan vi går upp och träffar läkaren igenom ska berätta hur allt kommer gå till.

Väl uppe på förlossningen igen kommer läkaren in och berättar för Andreas precis vad han sett på ultraljudet. Dom undrar om vi vill stanna där över natten men vi vill hem. Hem och helst glömma allt som hänt Dom förklarar att jag kommer få tabletter för att "mogna" och att vi sedan får komma tillbaka på söndag morgon för en igångsättning. Bm går ut för att hämta tabletterna och förbereda inför provtagningen. Vi sitter där alldeles stumma av chock.Collin leker i sängen, skrattar och tjoar. Helt ovetande. Efter en stund kommer hon tillbaka för att ta proverna och ge mig tabletterna, vi pratar lite om hur allt kommer gå till när vi kommer tilllbaka på söndag.Vi åker hem, hela lördagen låg jag som ett colli i soffa, Andreas höll sig uppe och tog hand om barnen. Mina närmaste vänner hjälpte till med barnen, som skulle på kalas och lämnas hos farfar.

Det vart inte många timmars sömn den helgen, tankarna var många. Hur skulle det kännas?? Jag som var så fruktansvärt förlossningsrädd, hur skulle det bli under dom här omständigheterna? Hur skulle det kännas när det var över? Som sagt tankarna var många och jag googlade mycket. Söndag morgon klockan ringde 6.30 och jag ville inte gå upp. Jag vet att jag sa till Andreas att vi skiter i det, vi åker inte dit. Jag ville inte att det skulle ta slut, att han skulle försvinna. Alwin kommer in till mig när jag ligger i sängen, jag berättar för han att han ska åka till mormor och sedan sova över hos Veronica. Förklarar för han vad som hänt. Han frågade lite om hur det kunde hända, och vad ska jag svara?? För mig är det fortfarande helt obegripligt att sånt här händer. Alwin stryker mig på kinden och säger, men mamma jag kanske kan se ett kort på han i alla fall.

Jag går upp och gör oss iordning , jag ska packa "BB-väskan" som jag så länge har funderat på. Vad jag ska ha för kläder o.s.v. Men nu känns det genast oviktigt, Musse pigg dressen som jag valt till BB känns genast väldigt opassande Jag valde en pyjamas, en pyjamas med ugglor på. För han sov. För alltid. Jag går ut och röker strax innan vi ska åka, tårarna forsätter att spruta och min kropp säger ifrån. Jag kräks det finns inget stopp! Vi sitter tysta i bilen på vägen in, det finns inga ord. Jag vet att jag hela tiden tänkte på vad jag skulle säga när jag kom till förlossningen. "Hej jag ska föda mitt döda barn?!" Nej ville inte säga det högt, det var för verkligt.

Väl utanför förlossningen så ringer vi på klockan och det kommer en glad barnmorskan. Hon ler och frågar "Jaha har du ringt in? Har du värkar?" "Nej inget av det" svarade jag, då tog hon mitt leg och gick. Tillbaka kom en barnmorska som visar oss in på rummet , rummet längst ner i korridoren, rum 11. Ganska snart kommer det en läkare och förklarar hur allt kommer att gå till och jag får berätta hur jag vill ha det. Jag förklarar att jag vill vara ensam med Andreas så mycket som möjligt och ringa när jag behöver något.

Dom tar ganska direkt hål på hinnorna, för jag var redan öppen 3 cm när vi kom in. Vid 10.00 tog dom hål på hinnorna. Dom förklarar att att dom ganska snart kommer sätta värkstimulerande dropp, så en timma efter ungefär som de tagit hål på hinnorna satte dom droppet. Jag tycker förlossningen gick förvånansvärt bra och jag höll mig lugn. Jag kom in i någon bubbla och gick verkligen in i att föda barn, hade inte alls tankarna på att jag snart skulle få hålla vårt barn, vårt livlösa barn. Vid 14.30 larmade jag och bad om smärtlindring, jag känner att jag börjar får svårt att hantera värkarna. Jag får morfin, som jag enbart vart trött av. Tyckte inte alls det hjälpte. Vid 15.00 tiden är det skiftbyte och den nya barnmorskan presenterar sig, då fick jag även lustgas.

Dom hinner inte mer än ut innan jag larmar igen för jag känner att det "trycker på", klockan var då ca 15.15. Dom står med mig under några värkar innan jag får lägga mig ner och bli undersökt, fortfarande kanter kvar så inte riktigt redo. Jag börjar trots det krysta och 15.34 födds Lennox stilla. 3520g och 51 cm ren kärlek.Barnmorskan ger mig Lennox och han är helt perfekt!




Vi hade bestämt oss innan han föddes att vi ville stanna under kvällen, men åka hem sen, det var det som kändes bäst för oss. Vi hade nog både två föreställt oss att det skulle kännas "olustigt" eller vad man kan kalla det. Att han inte levde. Men när han föddes kändes det helt annorlunda och vi valde att stanna till dagen därpå. Jag mådde så "bra" om man nu kan kalla det för de, när jag fick han i mina armar, lukta på han, så kände jag ett sånt lugn. Jag verkligen njöt av tiden vi fick med han, den alldeles för korta tiden, men ändå så uppskattad!

Jag minns att barnmorskan sa till oss innan han föddes att ni stannar tills ni känner att "Nu är det bra". Men när är de bra? När kan man säga att man fått tillräckligt med tid med sitt barn? Är man någonsin redos att ta farväl? Ibland kan jag ångra att vi inte stannade mer än ett dygn med Lennox, men jag kommer alltid kunna vrida och vända på det och kunna komma på saker man hade kunnat göra annorlunda. För blir man någonsin nöjd i en sån här situation?

Lennos föddes med en äkta knut på navelsträngen, den troliga dödsorsaken. Han var rejält intrasslad i navelsträngen och man kunde se märken efter navelsträngen på flera ställen på hans kropp. Vi valde att inte skicka han på obduktion, läkarna sa att det var en tydlig dödsorsak det här med navelsträngen. Även om dom aldrig kan säga något till 100 % utan obduktion kände vi oss nöjda med det svaret.För ingenting kan någonsin ge oss våran pojke tillbaka.

Jag är så fruktansvärt tacksam för all personal vi hade med oss den helgen, finns inget dom kunde gjort bättre. För är det något man läst mycket om så är det folk som fått dåligt bemötande av personalen. När man går igenom något sånt här är det så fruktansvärt viktigt att man känner sig trygg med personalen och verkligen känner att dom lyssnar, för det är ju faktiskt väldigt speciella omständigheter och vi alla hanterar det på olika sätt. Dom var väldigt noga med att berätta olika alternativ för oss, att vi fick ta med oss Lennox hem om vi ville, om vi ville döpa han, om vi ville ha dit familj och vänner. Ja det finns mängder med olika saker att ta ställning till. Sånt som man kanske inte ens tänkt på.

Tiden när vi kom hem från sjukhuset gick förvånansvärt bra, med stöttning av familj och vänner. Det är ju så att även om önskar att livet kunde stanna och vänta på att vi ska bli redo igen så funkar det inte så, vi kom hem till våra 3 underbara ungar och vardagen rullade på.Och samtidigt ska man försöka sörja, ordna med allt det praktiska som man egentligen inte ens vill tänka på. Ja det är helt enkelt mycket att tänka på. Kvällarna var alltid värst, när allt lugnat ner sig när man tänker som mest.Jag vet den där känslan av att här nattar vi 3 av 4 barn, medan den fjärde ligger ensam i en kyl på usö. Den känslan fick mig att vilja kräkas!!. Så många gånger jag bara ville åka dit och hämta hem han och aldrig släppa han igen! Min älskade unge.

Idag (19/11) har det snart gått 8 veckor. Nu börjar verkligheten komma ifatt mig, dom dåliga dagarna blir allt fler, jag har insett att jag aldrig mer kommer får hålla mitt barn, pussa på han, nosa på han. Att jag aldrig kommer få sen han växa, lära gå, prata, ja växa upp. Och det gör ont! Så fruktansvärt ont! Och nej jag kommer aldrig acceptera det!

Avslutningsvis vill jag säga ett stort tack till dig Emelie som har styrkan att dela med dig av något sånt här hemskt och jag känner mig ärad att få ta del av din historia och dela den vidare. Om ni vill besöka Emelies blogg så hittar ni den här @Frukangas . Och innan ni lämnar hennes blogg så glöm inte lämna en kommentar!

Vill du också dela med dig av din gravidberättelse?? Kontakta då mig antingen här på bloggen eller skicka ett direktmeddelanden via Instagram!

Gillar

Kommentarer