Första året i gymnasiet var jag tillsammans med en fin kille. Men det visade sig att han var otrogen bakom min rygg sista tiden av året vi var ihop. Men jag hade haft det på känn ett tag och mitt beteende mot honom var nog inte så lätt att handskas med. Jag hade det väldigt tufft med mig själv och saker och ting en period och jag minns när jag var på mitt sommarjobb och fick beskedet att det är absolut slut. Han gjorde visserligen slut på ett bra sätt. Men det var mitt första förhållande och mitt hjärta krossades så enormt. Ännu en gång började jag fundera på vad det är för fel på mig och varför jag är på ett visst sätt? Jag tvivlade mycket på mig själv och mina förmågor eftersom jag 10 år tidigare i skolan fick höra det ena och det andra. Att vara mobbad var som det var. Jag hade inte förändrats tyckte jag fast jag kämpade med det. Och därför var det bara mitt fel att det tog slut. Fast riktigt så var det ju inte heller.


Efter 6 mån ungefär hoppade jag snabbt in i ett destruktivt förhållande. Då hade jag börjat min sista termin i gymnasiet. Jag var bara glad att någon ville ha mig och eftersom jag var så ful och värdelös så fick jag nöja mig med det jag fick tyckte jag då. Hellre det än att leva ensam. Men ganska snart skulle det visa sig att killen hade alkoholproblem och var väldigt manipulativ. Jag visste instinktivt efter en månad att det här kommer inte sluta bra men vågade inte bryta mig ur eftersom jag var rädd han skulle söka upp mig hemma. På den tiden bodde jag hemma med mina föräldrar. Efter en månad började han tvinga mig att flytta ihop med honom. Jag ville inte. Var för tidigt och dessutom var jag inte säker på jag ville leva med honom heller. Jag ville göra slut eller iaf ett uppehåll ett tag. Men hoten kom och relationen med mamma och pappa blev sämre och sämre. De ville inte jag skulle flytta. Inte jag heller men kände mig tvungen för jag ville inte att han skulle ge sig på dem. Men den vågade jag inte säga. Var nog rädd att jag inte kunde skydda dem mot det. Så jag stack med mitt pick och pack det lilla jag hade till en lägenhet inte så jättelångt ifrån föräldrarna.

Jag hade två hästar, inget körkort och mamma och pappa hämtade mig där dagligen men var ofta mycket bråk och ibland fick dem åka iväg utan mig. Jag mådde väldigt väldigt dåligt. Jag ville till mina hästar, jag ville umgås med mina föräldrar och framförallt ville jag klara studierna och ta studenten.

Han - min pojkvän gillade hockey och gick ofta och tittade på ortens hockeylag. Det var ett andningshål för mig när jag var ensam hemma. Men var ändå orolig att han skulle ställa till med något. Han drack väldigt gärna och ofta och oftast hembränt. Det var så pinsamt. Och varje gång jag var ut nånstans med honom, på hockey, i stallet, körskolan eller vart som helst egentligen skämdes jag så fruktansvärt. Ville inte synas och bli förknippad med honom. Jag ville bara därifrån. Men kunde inte. Visste inte hur jag skulle göra.

Jag var instängd i lägenheten. Varje gång jag gick utanför lägenheten så ringde hans syster som bodde i lägenheten under honom. Jag visste aldrig när hon gjorde det, men visste när han kom hem. Varje dag skulle jag städa diska laga mat eftersom han stod för hyran men det var den mest otrivsamma lägenheten jag bott i. Han hade nåt köksbord och stolar, madrass på golvet, ingenting ellet skräp egentligen i ett annat rum en gammal soffa och bokhyllor som fylldes upp med mina saker. Skulle städa å så fastän det inte fanns nåt att städa.

Tiden gick. Det blev februari och mars. Jag började skolka alltmer från körskolan och plugget. mådde dåligt utan att veta varför. Visste bara det var något fel på mig. Vissa lektioner gick jag på andra inte. Ena dagen var det viktigt med utbildning enligt honom och nästa inte.

Han började låsa in mina ppiller och ville att vi skulle skaffa barn. Jag ville inte. Mycket bråk. Han var värst när han var på fyllan. Då ramlade han omkring och knuffade mig in i saker. Oftast garderoberna i sovrummet. Och den psykiska misshandeln kom. Om hur värdelös och ful jag var. Att ingen kommer vilja ta i mig med tång ens och att han var tillsammans med mig bara för att han tyckte synd om mig. Jag ifrågasatte ofta och försökte sticka ofta. Men jag visste inte hur. Skulle jag sticka så skulle jag inte få med mig mina saker och vem skulle hjälpa mig? jag ville inte blanda in föräldrarna. Dessutom skämdes jag för allt elakt jag tvingats sagt till dem och allt dumt jag gjort bara för jag inte vågat gå. Kände mig ensam och väldigt rädd.

Ibland kunde han låsa in mig. Eller han låste när han gick och jag hörde ibland någon var och kände på dörren så den var låst. Om den var öppen och jag gick ut skulle jag få ett helvete. Hade ingen egen nyckel att låsa efter mig med ibland. Det hände oftare och oftare..

En gång när vi diskuterade barnfrågan så sa jag att jag vill ha barn men inte nu. Kände mig för ung. Jag ville ha utbildning, jobb och ekonomi först och hus eller iaf att ha varit tillsammans mer än 2-3 månader. Vi grälade och han menade på att tom 13 åringar kunde få barn å klara av det. Jag orkade inte diskutera eftersom jag lärt mig rätt tidigt att argumentera med honom när han är full jag nykter bara ledde till mer rädsla. Men det slutade iaf med att jag blev inknuffad hårt i garderoben. Slängd på sängen och tagen i analen. Analsex. Hade aldrig haft det och det gjorde så fruktansvärt ont och jag blödde. Det hjälpte inte att skrika han höll för min mun. Efteråt lade han sig och sov utan ett ord.. Jag grät i det tysta. Gick in på toaletten. Ville duscha men vågade inte. Ville inte väcka honom. Ville ringa någon men visste inte vem. Och vågade inte säga nåt om sex. Jag kände mig äcklad ensam och väldigt olycklig. Där och då tänkte jag inte på att det var en våldtäkt eftersom jag var tillsammans med honom men efteråt, några år senare i samtalsterapi, fick jag det bekräftat. Fick rekommendationen att polisanmäla för min egen skull. Även om jag visste det skulle bli nedlagt så var det ett sätt att sätta punkt. Få ett slags avslut. Det lades ner. Gått för lång tid, inga bevis och ord mot ord men för mig var det skönt att få ett slags avslut.

Efter den där händelsen sökte jag hjälp. Jag fick samtalsterapi men tror jag misskötte träffarna rätt ofta med den situation jag var i.

Jag fick sömntabletter och överdoserade allt oftare. Ville bort från smärtorna inuti. Rädslan av att inte veta när han kom hem ellet inte att inte få kontakt via mobilen. Vilket skick han var i och rädslan i att svara när mamma ringde. Jag svarade sällan även om jag var ensam hemma eller borta med honom och inte ringde tillbaka om vi kom hem senare. Jag skämdes var ledsen och rädd för konsekvenser från honom men även vetskapen att ta konsekvenserna från mina föräldrar. Var så många gånger jag ville berätta men allt blev fel.

Jag sov bort dagar och på våren hade jag dålig koll på dag och tid. Jag misstänkte att han träffat en annan och ville han skulle berätta det. Men förnekade. Jag önskade då han hade slängt ut mig men jag satt fortfarande mest i lägenheten.

En gång när jag bestämt skjuts till stallet med mamma och hon väntade och ringde och väntade och ringde och tillslut kom upp och ringde på så sa systern å han massa elaka saker om min mamma när hon hörde på. Hon försökte tvinga med mig ut men hon blev inte insläppt för jag fick inte släppa in henne. Den bilden har jag ofta fortfarande för den händelsen var så stark. Minns inte hur det gick men tror hon fick lämna mig i lägenheten. Jag ville bara rusa ut men blev handlingsförlamad, frös fast och började skrika å bråka istället. Fast det var det jag minst ville. Jag ville inte vara sån. Jag var inte sån. Det var inte mitt rätta jag.

En dag hade vi bestämt vi skulle på begravning. Jag hade ingen koll på dag och tid längre och blev jöttepaff när mamma pratade om att de skulle hämta upp mig. Tror inte jag packat för resan ellet nånting. Kvällen innan hade jag tagit så mkt tabletter att jag knappt kunde stänga ögonlocken. Det kändes så iaf men jag vågade inte prata om det och det gick nog inte helt ur på ett par dagar. Jag skämdes. Det var så pinsamt men ville inte missa begravningen. Tror det var dagens när vi skulle åka han slängde ut mig. Men vi hämtade upp mina saker samma dag vi kom hem. Vi trodde inte han var där. Men han hade smugit på oss. Han ringde / sms om det. Men från den dagen var jag äntligen fri.

Men förhållandet till mina föräldrar efter lögner och bråk skulle ta väldigt väldigt många år att reparera. Det tog lång tid innan de kunde lita på mig igen..




Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag skrev ett långt inlägg under förra rubriken. Vet inte om det syns?  Hos mig syns det inte.... 

Om det inte syns provar jag igen en annan dag... 

Likes

Comments

Jag minns inte vart vi kom i kontakt med varandra första gången men det var en kontaktsida av något slag. Jag minns att det var en härlig sommar kväll och jag satt ute mestadels. Jag minns att jag grejade med någonting, tror jag satt och ritade och skrev något.. Det här var för över 10 år sedan. Vi pratade i telefon i timmar och för första gången i mitt liv kändes det som om någon lyssnade på mig, ville veta mer om mig och lära känna mig. Det var ett normalt trevligt samtal och pratade om allt och ingenting alls. Jag kände mig hörd och sedd. Jag kände mig blyg och osäker på mig själv, inte alls vacker. Men han fick mig att slappna av och känna mig vacker. Och självklart föll jag. Ville veta mer, måste bara få träffa honom.. Så jag träffade honom en kort tid senare. Jag hade aldrig kört så långt själv nångång. 8mil. Jag vet. Det är inte långt. Men för mig var det. Jag hade dessutom ingen bil så jag ljög för mina föräldrar om att låna. Vilket inte alls kändes bra heller. Jag hatar att ljuga och eftersom vi haft ett komplicerat förhållande till varandra efter tidigare förhållanden så hade jag lovat mig själv att aldrig ljuga igen. Men en liten nödlögn skadar ingen tänkte jag bara får att det skulle kännas lite bättre.


Jag hade min hund med mig och han tyckte det var spännande, viftade med svansen och ville ut. Jag tittade på honom och sa - han kommer inte tycka om mig eftersom jag är ful och tjock men... Jag har ändå gjort ett försök..

Jag var så nervös, svettades kopiöst, tog ett djupt andetag och klev ur bilen..

Jag gick upp på farstubron knackade på och gick in. Där inne i köket stod han. Den vackraste människa jag någonsin sett.. Han kom fram och gav mig en kram, och var sen lite distanserad. Det kändes som om han inte var intresserad längre men skulle vara artig och visa mig runt i huset bara för jag åkt så långt den kvällen. Jag kände han luktade öl och lade inga värderingar i det. Tänkte han kanske är mer nervös än mig? Under kvällen drack han några öl. Jag tyckte väl egentligen inte om det eftersom min hjärna plötsligt gick igång med alkoholist varning eftersom jag levt med en man som haft problem med alkohol. Men skakade snabbt av mig. Tänkte att jag dömer nog lite snabbt. Det var början av hans semester och klart han som ungkarl ville unna sig nåt.

Jag minns inte om jag själv drack något den gången men tror inte det. Tror jag ville vara körbar ifall något skulle hända. Och jag kände ett par gånger under kvällen att jag ville åka hem eftersom vi satt i varsin del av soffan och sa nästan ingenting. Tittade på film. Men på nåt vis satt jag ändå kvar utifall han kanske ändå var intresserad men inte vågade ta första steget. Jag vågade inte och jag ville vara säker. På nåt vis så stannade jag ändå över. Fast det egentligen var nåt som inte kändes rätt. Men jag tänkte att det var min rädsla och osäkerhet som spelade in. Jag stannade kvar, spänningar släppte men kvällen blev ändå en besvikelse på nåt vis. Men efter vi pratat dagen efter så kändes det som jag ville ge det en chans till. Det kanske bara var så att vi båda var nervösa....

Vi ringde smsade sen varje dag. Jag tyckte det kändes för mkt, för ofta. Men eftersom senaste förhållandet var tvärtom inga sms eller samtal så ansåg jag väl att han måste ha väldigt starka känslor för mig.

Nästa gång jag var hos honom kändes det bättre inga konstigheter alls och när han första gången skulle sova över hos mig fick jag blommor. Det var ju trevligt. En annorlunda upplevelse. Kände mig uppskattad. Men det dröjde inte många dagar innan han var hos mig varje dag. Jag påpekade det också att det går för fort. Jag behöver lite space eftersom tidigare förhållanden inte varit bra så behövde jag tid att mogna in i förhållande, samboskap, jag behövde mkt egen tid. Men varje gång jag sa något så menade han att han minsann inte var som mina tidigare x. Att jag inte litade på honom och är det någon som farit illa är det från hans förra flickvän som lurade, bedrog och var psykfall hade tagit allt ifrån honom. Jag vet inte hur jag tänkte i början men började rätt snart tvivla att om hon var så hemsk varför kunde han inte släppa henne när han pratade om henne varje dag. Jag påpekade det också, varje dag att jag inte är tillräcklig för honom och att han måste lägga henne bakom sig om vi ska vara tillsammans. Men han hade släppt henne och gått vidare med sitt liv men inte hon.

En morgon när han åkt på jobbet så blev jag besviken. Ingen kram ingen puss hejdå. Och trött. Jag var ofta trött. Så gick och vilade. Han ringde mig nån gång innan lunch.. Bara frågade vad jag gjorde och jag sa att jag skulle göra samma sak som jag sagt bara några timmar tidigare. Jag kände mig tidigt less på alla meningslösa telefonsamtal. Jag sa åt honom att han inte behöver ringa varje dag när vi ändå ses varje dag förutom om det är något viktigt. Och viktigt var det sällan. Några minuter senare stod han i vardagsrummet. Jag frågade varför han kom hem på lunch. Eftersom hans lunchrast var så kort så han skulle komma försent tillbaks till jobbet eftersom jag bodde då långt från hans jobb.

Han svarade -!överraskning!!

Jag kände mig trängd på nåt vis och vi började gräla som vi gjorde varje dag. Fast det visste jag inte då att det skulle bli så. sa att vi kan ses imorgon istället. Jag ville sova själv. Då började han ge mig dåligt samvete över att jag ens sagt så eftersom han är den perfekta pojkvännen man kan ha. Det sa han ofta. Senare i förhållandet. Men han gav med sig. Trodde jag. Men på nåt vis var han hemma hos mig igen. Jag bad han dra och han sa elakheter vägrade gå, bråkade, grät, och tillslut gav jag med mig av ren utmattning..

En dag när jag var ute och red, väntade på honom fick jag ont i magen. Han lovade komma ut men kom aldrig, så red till fönstret och ropade på honom. Jag fick onda föraningar och tänkte direkt på mina dagböcker. Jag hade inte gömt dem men hade inte tänkt att någon ond människa skulle läsa dem. Böcker som gick tillbaka till ungdomen. Tänkte att.. Han kan väl ändå inte...

Men det hade han...

Detta skedde bara ett par dagar efter vi blev tillsammans, jag visste inte ens vi var tillsammans. Men tydligen. Det som stod var mkt sant men mycket var kanske lite förvrängt beroende på hur jag mådde precis när jag skrev det. Men det enda han tolkade det till var att jag var äcklig att jag varit med så många ( så många var det inte), frågade ut mig hur sexet var, vad vi gjorde hur stor "k"k de hade vad de heter. Att jag var en hora och ingen ville ta i mig med tång eftersom jag var så ful och äcklig. Men han hade bara varit med en efter det tio åriga förhållandet och han kunde berätta exakt vad de gjorde och vart och när och namn. Men jag ville inte veta för jag brydde mig inte. Men han provocerade mig så jag blev så arg att jag skrek till honom att... Om jag tidigare varit en hora ska det inte spela roll nu.. Inte om du älskar mig. Men jag har aldrig varit. Men eftersom jag är så äcklig så lämna mig nu!! Åk! Försvinn!! Jag vill inte se dig!! Det är slut!! Fatta!!

Han vägrade men satte sig tillslut i bilen och varvade och körde iväg med en rasande fart. Gruset sprutade och jag hoppades att ingen var ute och gick så de blev påkörda...

Men sen var han där igen...... I

Nästa gång ska jag berätta när jag slängde mina dagböcker i soporna.  Långt ner i tunnan när han inte var hemma hos mig. När han hade letat reda på dagböcker och foton ..  När jag eldade upp dem i kaminen så jag skulle slippa utfrågningar och gräl.  Mamma sa jag skulle ångra mig.  Det gör jag också men då kändes det som jag inte hade något val.  Kommer berätta det sen... 

Min kontakt med föräldrar kom sen bli komplicerat.  Och jag blev mer och mer isolerad... Få slag.. Bli rädd och må dåligt så jag inte ville leva längre. Om när jag tog mig ur och rättegången som blev en besvikelse. 




Likes

Comments

Jag vet inte riktigt hur vi kom in på det, men plötsligt blev vi lite nyfikna på vad mitt ex sen 10 år gör nu? vi gjorde som man nyfiket gör, går in på sociala medier och där fann vi honom. Jag kan inte läsa om honom själv eftersom jag blockerat honom på de flesta ställen men en jag könner kunde. Vi skrollade runt lite och fann en blogg till en tjej han haft efter mig som också fått utstå denna misshandel. Denna hemska människa som inte fått något annat än att betala ut skadestånd och suttit i fängelse några månader trots att han har så många anmälningar på sig från så många tjejer tidigare.


Nu har han en tjej sen några år tillbaka, de är fortfarande tillsammans. De verkar varit tillsammans även när han satt inne. De har barn tillsammans, precis som med en tjej innan. Stackars barn. Stackars kvinna. Eller jag är tudelad. Jag tycker synd om henne på ett sätt genom att hon förtjänar säkert något bättre än honom men samtidigt blir jag förbannad att hon inte går. Men det är hennes val och kanske är hon lycklig. Jag kan inte göra någonting..


Den blogg jag läste finns även på nouw. Men har inte frågat om jag får dela den och lägger därför inte ut någon länk dit just nu, men den berör mig eftersom den tjejen som skriver den aldrig blir av med honom på nåt sätt trots det gått så många år för henne också. När jag läser så skickas jag direkt tillbaka in till hans våld de ett och ett halvt år jag var tillsammans med honom och jag har så många exempel på hur det kan se ut att leva med en våldsam man som är farlig. Riktigt farlig!

Att han var så farlig insåg jag inte då, men jag insåg att något var fel redan tidigt och att sista halvåret försökte komma på vad som var det egentliga problemet och försökte att rekommendera att lösa saker tillsammans. Men när jag hamnade instängd i hans hus och började tröttna på alla hotelser, att ständigt vara rädd och tassa på tå, att utstå fysisk och psykisk misshandel och vara deprimerad utan att egentligen förstå varför jag var deprimerad så började jag slå mig fri på allvar. Jag tänkte att. Om han dödar mig så får han göra det nu. För det är bättre han dödar mig än att mina föräldrar och mina djur ska ta konsekvenserna av mina misstag. Det värsta som händer är att jag dör ellet så har jag tur att komma lös och få andas....

Då började de 2värsta misshandelsdagarna från honom i mitt liv...





Likes

Comments

Den här bloggen har jag länge velat skriva men inte vågat eftersom det kommer stå mycket känsliga saker här. Saker som gör att jag har en viss rädsla att en viss person kommer att söka upp mig och utsätta mig för ett helvete . Ni kommer kanske förstå vad jag menar med tid...

Men samtidigt vill jag dela med mig av lite egna upplevelser och erfarenheter och tankar.

Eftersom jag gärna vill skriva detta så har jag valt att vara anonym så länge. Med tid kanske jag vågar öppna upp mig och visa vem jag är..


Ämnena kommer att beröra mobbning psykisk och fysisk misshandel, psykisk ohälsa, våldtäkt och en hel del annat. Det kommer se olika ut allteftersom det beror på vad jag tänker på " just nu ".



Likes

Comments