Öga mot öga/ The eye of the lion

För första gången kommer en helt självupplevd historia! För cirka 15 år sedan var vi i Botswana, i Okavango deltat. Vi spenderade en vacker eftermiddag på vattnet. Och blev försenade på tillbakavägen. Mörkret föll snabbt och vi blev stående på en strandbank i vattnet, en bit från stranden. För att ta oss till vårt fordon var vi tvungna att vada genom en sträcka vatten. 

Då händer detta...

Öga mot öga

Under ett par sekunder var det alldeles stilla. Som om vrålet hade skrämt hela savannen till tystnad. Som om respekten för det mäktiga djurets läte var så stor att till och med bladen slutade darra i vinden. Vrålet fick mitt hjärta att vibrera, håret reste sig på armarna.
Jag grep efter Ians hand. Fick tag och höll fast som om mitt liv hängde på att jag inte släppte. Mina ögon stirrade ut i skymningen som snabbt övergick i mörker. Synen verkade ha slutat fungera i takt med att rädslan ökade. Vad dolde sig i mörkret? Var han nära? Tårarna brände bakom ögonlocken. Svetten rann i pannan, i nacken, i knävecken. Flodhästarna hånskrattade åt min rädsla.

”När jag säger NU, så tar vi och vadar snabbt och bestämt genom vattnet mot Land Rovern. Ingen tvekan. Jag är precis framför er. Bara gå. Spring inte, prata inte.”

Guiden gav sina instruktioner med andan i halsen. Han kunde inte dölja sin rädsla trots att han var beväpnad med både ett gevär och många års erfarenhet.
”Nu!”
Vi gick, vadade på darriga ben i grunt vatten, guiden så nära att jag kunde känna doften av hans sura svett. Jag sträckte ut handen framför mig, nuddade vid hans sträva jacka. 

”Snart framme, snart framme, snart framme.” Jag upprepade orden tyst för mig själv. Fordonet uppenbarade sig som en hägring på flodens strand. I samma sekund som jag greppade kanten för att häva mig upp så vrålade han igen. Jag kvävde ett skrik och kastade mig framåt, famlade efter ett säte och satte mig snabbt. Ian alldeles bakom, hans andetag snabba och varma mot min nacke. ”Ser du honom?” viskade han.

Jag kunde inte svara, all kraft gick åt till att försöka hålla andningen under kontroll. Ljudet av bilmotorn bröt tystnaden. Guiden stod upp i sätet och lät en stor ficklampa svepa över omgivningen, medan chauffören slog på helljuset. Vi rullade framåt, sakta, så sakta. 


Då såg jag honom. Och han såg mig. Våra ögon möttes. 

Jag kunde inte ta blicken från den muskulösa, respektingivande lejonhanne som lugnt passerade bredvid oss. Hans enorma tassar suddade ut avtrycken från våra skor i sanden. Så nära var han att om jag hade sträckt ut handen hade jag kunnat stryka över hans tjocka päls, greppa hans man. Så nära att jag kände hans fräna lukt.
​Så väldigt nära. 

_________________________________________________________________________________________________________


For the first time I am sharing a story that actually happened! About 15 years ago we were in the Okavango delta in Botswana. We had spent a beautiful afternoon on a speedboat on the water. We were a bit late coming back and it was getting dark. We were dropped on a sandback and had to wade through a stretch of water to get to the beach and our ride. 
Then this happened...

The eye of the lion

For a few seconds there was complete silence. As if his roar had scared every living thing. As if the respect for the mighty animals roar was so big that even the leaves stopped trembling in the wind. 

The roar made my heart vibrate, the hair stand up on my arms. 

I gripped Ian’s hand. Held it as if my life depended on me not letting go. My eyes stared into the dusk. My eyesight seemed to have stopped working as my fear increased. What was hiding in the dark? Was he close? 

Tears were burning. Sweat was pouring. The hippos were laughing at my fear. 

”When I say go we wade through the water, straight for the jeep. Don’t hesitate. I am right in front of you. Just walk. Don’t run, don’t talk.”

The guide gave his instructions fast, voice shivering. He could not hide his fear even though he was armed with both a rifle and years of experience. 

”Walk!”

We walked, waded on shaky legs in the shallow water, the guide so close I could smell his sour sweat. I put my hand in front, lightly touching his rough jacket. ”Almost there, almost there, almost there.” I repeated the words in my head, over and over. 

Suddenly the vehicle was in front of us, like a mirage on the riverbank. 

The same second as I gripped the edge to get in he roared again. I threw myself forward, biting my tounge not to let out a scream. 

Ian was right behind me, his breath fast and warm against my neck. ”Do you see him?” he whispered. 

I could not reply, I was fully focusing on staying calm. The sound of the Land Rovers engine broke the silence. The guide was standing up, searching the area with a huge flashlight, while the driver hit the headlight. We moved forward, very slowly. 


And then I saw him. And he saw me. Our eyes met. 

I could not take my eyes of the giant, muscular male lion that calmly walked passed, right next to us. His enormous paws made prints on top of our small footprints in the sand. He was so close that if I had reached out of the jeep I could have felt his fur, gripped his mane. So close that I could smell his sharp and wild scent. 

So very close. 


Foto: ME! The following morning we went back and there he was...check out those eyes...


Gillar

Kommentarer