Karaktärer som jag gärna vill lära känna bättre...

Skrivande i allmänhet

Jag längtar efter att få ge mig in i mitt nästa manus. Jag har precis kommit igång och jag har inte alla karaktärer klara för mig ännu. Inom mig växer historien fram. Och jag klurar på karaktärer som behövs och jag undrar vilka de är och hur stor plats de kommer att ta. Ibland återvänder jag till gamla texter, känner efter om det är något av det jag har skrivit förr som får mig att haja till. Ofta fastnar jag för någon text och känner mig nyfiken på att ta reda på mer om karaktären. Som den här kvinnan. Texten skrev jag för tre år sedan, men när jag läser texten nu så tänker jag att jag blir nyfiken på henne. Vem är hon? Varför så sorgsen? Varför så rädd för att visa det? Och varför kan hon inte ta emot hjälp från mannen som verkar vilja stötta henne?
Den här kvinnan kan kanske få vara inspirationskälla till en karaktär i mitt kommande manus. Eller så får hon en egen novell om hon inte passar in i en längre historia. Hur det än blir känner jag att jag gärna lär känna henne lite bättre.


Text oktober 2016:
Vid en första anblick syns det inte, hennes yttre är glänsande, nästan förföriskt. Hon bär sitt långa grå hår i en tjock fläta, den vilar tungt mot hennes smala rygg. Hon står stabilt, starka ben trots åldern. När hon rör sig är det med en mjukhet, som om hon var rädd att trampa på någon osynlig varelse på marken. Nästan som om hon svävar. Armarna rör sig i en graciös dans när hon pratar, och hennes milda röst fyller lätt ett rum. När hon ler med sina fylliga läppar suddas åren bort.

Först i ögonen syns det, där går ledsamheten inte att dölja hur gärna hon än vill. En svaghet bor i blicken, som om tyngden som finns inom henne gör det svårt att hålla ögonen helt öppna. Sömnlösa nätter har ritat ett fint nät av rynkor kring de mandelformade ögonen. Den en gång så intensiva blå blicken har blekts flera nyanser. Hon blinkar ofta, som om hon har blinkat bort tårar så länge så att blinkandet har blivit en ovana hon inte kan kontrollera.

Fasaden är putsad, polerad och nästan perfekt. Få ser bakom den.

Men han ser. Han känner hennes inre, vet att ytan är redo att krackelera vilken sekund som helst. Att den är tunn som ett äggskal. Han vet och han vill inget hellre än att smeka bort sorgen, kyssa hennes trötta ögonlock, låta henne vila. Men han får inte. För det är hennes smärta, hennes skuld, och hon måste bära den själv.

Gillar

Kommentarer