Inte släppa taget!

Nu har det hänt igen. Tonårsparlören har landat i brevlådan, den som påminner om att även yngsta barnet står på tröskeln till allt det där man inte vill tänka på... Vad är det som händer, hur fort kan barn växa upp egentligen?

När parlören dök upp för första gången, vilket är ett par år sedan nu, skrev jag en krönika om detta omvälvande. Tyvärr har jag inte utvecklats det minsta, jag är fortfarande lika oförberedd...


Släppa taget?

För ett par veckor sedan damp det ner en söt liten bok med titeln ”Tonårsparlören” i brevlådan. Lite tips kan inte skada, tänkte jag när jag ivrigt började bläddra.

Kanske fanns det i denna lilla skrift en förklaring till vissa av de uttryck som tonåringen i mitt hem använder? Kanske höll jag nyckeln till framgångsrik kommunikation i min hand?

Tanken svindlade, handen darrade lätt. Vem hade skickat denna bok, vem hade identifierat behovet? Skulle det komma fler parlörer? Frågorna for omkring som yrvakna humlor i vårsolen. Plötsligt insåg jag behovet av en ”Äktamakeparlör”, en ”Föräldraparlör” och en massa andra parlörer, och jag såg fram emot att de skulle dyka upp i brevlådan de kommande dagarna. Jag sjönk ner vid köksbordet med boken i min hand. Då såg jag underrubriken. Frågor och svar om ungdomar och alkohol

Det var alltså ingen instruktionsbok i hur man kommunicerar med tonåringar, det handlade specifikt om hur man pratar med dem om alkohol. Jag bläddrade vidare, fortfarande lite besviken, eftersom jag nu tvingats inse att de där andra parlörerna jag hade sett fram emot nog inte skulle landa i brevlådan trots allt.

Boken var fylld med kloka råd. I sammanfattningen till föräldrarna, som jag läste högt för min tonåring, höll jag ivrigt med till en början. Ja, jag ska prata med andra föräldrar (här himlades det med vissa unga ögon), ja, jag ska bry mig och visa kärlek (en uppskattande nick från tonåringen i mitt liv), ja, jag ska vara tydlig och sätta gränser (möjligtvis hörde jag här en suck men det kan har varit ett helt vanligt korsdrag.) Inga konstigheter. Men - så dök ett råd upp som fick mig att börja staka på orden, kanske till och med darra på rösten.

Våga släppa taget, stod det med väldigt feta och aningen (för) stora bokstäver. Va? Här släpps inget tag, aldrig någonsin. Min tonåring märkte min reaktion och tittade lugnt på mig med sina kloka ögon. Jag flackade lite med blicken.

Ok, jag förstår, man måste våga. Men jag tänker bara släppa lite i taget. Pyttelite …
Det är svårt, kanske en av de svåraste utmaningarna som förälder. Min inre lejonhona vill ha full koll, vill ligga på span i buskarna i sommar när tonåringen kommer att vilja hänga med kompisarna vid sjön. Men jag ska inte, jag lovar. Jag kommer faktiskt inte att ha tid, jag kommer att vara fullt upptagen med att gå i terapi för att lära mig att släppa taget.

Gillar

Kommentarer