... och så är det väldigt ofta. Många flödestexter - eller delar av dem, ibland bara någon mening - återanvänder jag då och då. Den här texten, som började som en flödestext, blev till en mininovell.

Vakthunden

Det står ett par skor i hallen. Nya vita spänstiga träningsskor. För vita. Det stöddiga rosa märket på skon stör henne. Så jävla töntigt. Hon böjer sig ner och tar upp den ena skon, stoppar näsan i den, sniffar som en spårhund. En svag lukt av fotsvett men knappt märkbar där den dränks i lukten av ny sko. Plast, gummi och tyg från Kina; någon stackars underbetald kvinna med rynkiga händer och torra ögon har suttit och konstruerat denna fula sko. Hon kastar den med all kraft i väggen och vrålar samtidigt; som en tennisspelare som använder all sin styrka till serven. Sedan tar hon upp den andra skon, vräker upp ytterdörren och hystar i väg skon så långt hon kan. Den landar upp och ner mitt på den sönderbrända gräsmattan. Som en död torsk med buken i luften ligger den där och… ligger. Ligger. Luften går ur henne. Är det vad de gör? Hennes man och skornas ägare. Ligger. Och i så fall – vad gör de nu? De har hört henne, det är ingen tvekan om det. Famlar de efter sina kläder i panik, viskar de lågt till varandra med sönderkyssta läppar? Försöker hon komma på ett ställe att gömma sig? Skrattet brusar till, ett galet sorgset hysteriskt skratt tränger sig upp i strupen när hon tänker på hur grannen nu rycker i duschdraperiet i ett försöka att försvinna från denna… situation. Kan man kalla det situation? Hon sätter sig på hallgolvet, petar på en sliten träsko med pekfingret. Den kanar fram över det hala svala klinkergolvet. Svaga ljud från övervåningen får henne att stelna till. Hon sitter blickstilla, andas inte, blinkar inte. Lugnt och långsamt låter hon högerhanden greppa träskon. Ytterligare ett ljud får henne att krypa ihop och hon tänker att hon är en vakthund, en stor dreglande Rottweiler. Hon drar upp överläppen och ger ifrån sig en tyst morrning.

Bild: Hannah Schemper

Vi kan väl enas om att clowner är läskiga? Men är inte tomtar rätt obehagliga också? Vem som helst kan ju dölja sig där bakom masken...

FINNS DET NÅGRA SNÄLLA BARN?
Ögonen bakom den uttryckslösa masken följde henne där hon rörde sig mellan hyllorna. Var det någon hon kände? Varför stirrade han annars så? Vad var det förresten för dålig mask, den såg både plastig och onaturlig ut och hålen framför ögonen var alldeles för stora. De hårda kinderna var bulliga och skägget såg tovigt ut. Inte ens de minsta barnen skulle gå på att det var en riktig tomte. Underligt, NK var ju annars noga med att allt skulle vara så tjusigt, de kunde väl ha satsat på en ordentlig tomtemask.

Hon plockade upp en stor turkos burk med hudkräm från en hylla, skruvade av locket och sniffade på krämen som såg ut som vispad grädde och luktade som gröna äpplen. Hon låtsades studera etiketten men sneglade egentligen på tomten. Han satt framåtlutad och pratade med en snorig liten tjej med tofsar. Det var något i hans rörelsemönster som var bekant också och sättet han satt på. Bredbent, rundad rygg och med huvudet lite på sned. Hon hörde hans ”Finns det några snälla barn?” och rösten skrapade lätt på ett sedan länge begravt minne djupt inom henne.

Julmusiken skrålade ur varenda högtalare och det mullrade lätt i bakhuvudet. Varför måste det spelas så jävla högt? Med en duns ställde hon ner burken på hyllan och anade mer än såg, hur expediten i sin stela aprikosfärgade rock snörpte på munnen. Hon ignorerade damen och tog små snabba steg i sidled utmed hyllan, måste komma närmare tomten. De söta och tunga parfymdofterna gjorde luften seg att andas och fick huvudvärken att breda ut sig, nu tryckte den på i tinningarna också. Hon knep samman ögonen hårt i några sekunder, strök med ena handen över pannan som för att hindra huvudvärken att sprida sig. När hon öppnade ögonen igen såg han rakt på henne. Låtsastomten. Mörka runda ögon, som pepparkorn eller fågelögon. Det svajade till inom henne, ett otäckt sug i mellangärdet fick henne att hålla händerna över magen. Det var han! Men det kunde det inte vara? Eller?

Synfältet krympte, världen runt om henne försvann, och hon rusade mot honom. I farten stötte hon till ett bord med elegant inslagna presentförpackningar i guld och silver och de for åt alla håll. Hon registrerade braket när något gick i kras och expeditens hysteriska skrik på hjälp. Utan att tänka knuffade hon undan en spinkig pojke i gul mössa som precis sträckt fram handen för att lämna sin önskelista till den falska tomten. Pojken ramlade baklänges in i en blinkande ren och vrålade högt. Hon föll framåt över tomten, landande med ett knä i hans skrev och han stönade och vek sig framåt. Då grep hon om masken, stadigt med båda händerna. Utan att tveka slet hon av plastansiktet. Tomten grimaserade, höll händerna mellan benen. Kanske grät han, ögonen var blanka och oskyldigt blå i ett rynkigt okänt ansikte. Hon släppte masken, ställde sig upp och backade, mumlade fram ett tyst förlåt samtidigt som en vakt greppade hennes armar och drog henne med sig därifrån.

MARORNA (inspirerad av Dementorerna i Harry Potter...)

Ett stilla sovrum.
I sängen sover en pojke djupt, han ligger på rygg. Munnen är halvöppen och han andas nästan ljudlöst. Då och då suckar han. Barnets blonda hår är rufsigt, hans rosiga kinder runda. Täcket är uppdraget till hakan. Bredvid honom ligger en sliten gul nalle och stirrar ut i mörkret med sina svarta blinda knappögon. En nattlampa i form av en flugsvamp skänker en aning ljus i natten.
Barnet drömmer – en harmonisk, behaglig dröm som får hans smultronröda mun att le. Sömnen är rofylld och lugn. Men inte länge till. Utanför fönstret har de samlats. Marorna. På jakt efter lycka och trygghet. Sökande, sniffande i luften, svävar de runt husen i den lilla byn. De söker efter den vackraste drömmen och när de hittar den ska de sluka drömmen, suga i sig den och dränka den i mörker. Deras långa ljusgrå fingrar trevar utmed husväggen, skrapar mot fönsterrutan. I natt är de många och de flyter nära varandra, en grå klunga av spöklika skepnader, oformliga, tunna, fladdriga. De smälter in i oktobernattens dunkla mörker, vaggar långsamt fram och tillbaka utanför barnets rum.

Pojken rör oroligt på sig i sängen, marorna har ändrat skepnad och har börjat sippra in genom fönstret som hans mor lämnat på glänt. Långsamt rör de sig runt i rummet, svävar nära taket, en grå oformlig dimma. De sträcker ut sina tunna långa fingrar. Fingertopparna - nu nästan genomskinliga och pulserande - greppar och lockar i luften ovanför det sovande barnet. Marorna får tag i den lyckliga drömmen, sliter i den. Drömmen, vit som snö, lämnar pojkens medvetande, som en mjuk virvlande rök far den genom luften. Marorna slukar drömmen, kastar sig över den och kväver den med svarta tankar. Pojken rör sig oroligt i sängen, hans lilla kropp har trasslat in sig i täcket. Pannan är blank av svett och han gnyr.
Marorna drar ihop sig, sjunker ner mot sängen. Strax ovanför pojken stannar de, de svävar över honom samtidigt som de låter skrämmande mardrömmar sippra in i hans medvetande. De fyller drömmarna med sådant som pojken fruktar mest – kvicka håriga spindlar, clownansikten med orörliga leende munnar, djupt vatten. När pojken börjar snyfta och kasta sig av och an i sömnen drar de sig undan, de glider ljudlöst ut genom fönstret; återigen på jakt efter goda drömmar som de kan tillintetgöra och ersätta med mardrömmar.