Be careful what you wish for!

I början av långhelgen önskade jag sol och värme, familjetid, läs- och skrivtid. Och ja, efter att ha tagit ett steg rakt ut i tomma intet i en trappa i går så sitter jag nu här. I solen och värmen på altanen. Omringad av familjen. Med foten i högläge eftersom den är stukad. Ingen möjlighet att gå = skrivtid. Universum lyssnade på mina önskningar. Fast jag hade i och för sig kunnat göra tid för skrivande utan att för den skull behöva sitta här med en bultande fot. Oh well.

Som ni som följer mig vet, så har jag publicerat en hel del texter på Polemik.nu. Tyvärr har de eldsjälar som drivit Polemik beslutat sig för att lägga Polemik på is på grund av tidsbrist. Så jag tänkte lägga ut de texter som publicerats på Polemik här på bloggen lite då och då. Den senaste jag skickade in hann aldrig bli publicerad. Så jag börjar med den. Och en fin bild på foten så att ingen tror att jag fejkar smärta bara för att få skrivtid. Skulle aldrig falla mig in... ;)

M O D

Han håller hennes hand. Inte i ett kärleksfullt mjukt grepp; utan hårt och bestämt som för att signalera att hon är hans ägodel, att hon tillhör honom. Hon vill att någon ska hålla henne i handen med ett annat grepp, ett som säger: vi tillhör varandra. Det är kvinnan som har fått henne att inse detta, kvinnan som sedan en tid tillbaka finns i hennes liv, som mannen inte vet något om. Kvinnan som hon numer tänker på som den räddande ängeln.

Hon har burit sin rädsla på insidan så länge, i bröstkorgen, strax under det fladdrande hjärtat. Ingen har sett igenom, åratal av övning har gjort henne mycket bra på att dölja sina känslor. Men kvinnan, som av en slump klev in i hennes liv, såg det direkt, såg igenom fasaden. Och det har gjort henne starkare, lite mindre rädd.
Som om mannen kan läsa hennes tankar hårdnar hans grepp om hennes hand ytterligare. De promenerar utmed kanalen. Vårsolen värmer och har lockat ut även de tröttaste denna söndag. Då och då möter de människor de känner, de nickar artigt mot varandra. Hon lirkar lite med fingrarna, drar dem en aning ur hans grepp. Hon märker att han vänder ansiktet mot henne, att han undrar vad hon håller på med. Hjärtat hamrar upphetsat i halsgropen, hon känner hur rädslan trycks undan av modet som uppfyller henne.

Kvinnan och hon har pratat om mod. Om att mannen är feg och osäker, att det inte är styrka han visar genom att vilja äga henne. Kvinnan har fått henne att känna att allt är möjligt, att hon har ett val. De går lite snabbare nu. Han har ökat takten, känner kanske att allt inte är som vanligt. Hon tar sats nerifrån magen, hämtar styrka från en plats så djupt inom sig själv att hon knappt visste att den fanns. Och hon tvärstannar samtidigt som hon rycker till sig handen. Han blir så överrumplad att han fortsätter gå ett par steg innan han förstår vad som har hänt. När han vänder sig om står hon rakryggad i solen och hon möter hans blick på riktigt för första gången på mycket länge. Skuggan som drar över hans ansikte skrämmer inte henne längre. Hon är modig nu och det syns på utsidan. Och det är den tanken som ekar inom henne när hon vänder sig om och går.


Gillar

Kommentarer