Att skriva med hjärtat!

Det dyker upp fler och fler artiklar om skrivterapi och det finns (utländsk) forskning som visar att skrivande kan vara läkande på många olika sätt. I perioder skriver jag en del flödestexter. Det är intressant att se tillbaka och "analysera" texterna och sig själv när man har fått lite perspektiv. Texten nedan skrev jag i samma veva som jag började jobba igen efter en längre tids sjukskrivning och nu är det ju rätt uppenbart att texten handlar om mig själv! Jag gillar den för att den är hoppfull och säger mig att det som skrivs med hjärtat ofta är sant!


Hon vänder ryggen mot det hon länge kallat sitt liv. Vandrar in i ovisshet; utan karta och kompass, utan mål. Hon ser sig inte om. De otrampade stigarna är dolda i dunkel, luften är tjock och dimman tät. Skuggorna slår följe med henne, griper då och då om hennes hjärta. Marken under fötterna är ostadig, ett gungfly av tveksamheter och håligheter och hon trampar ideligen snett. Steg för steg rör hon sig försiktigt framåt; anar en hoppfull rosa gryning där framme, känner kanske doften av ett stilla hav. Viskningarna, svaga men övertygande, leder henne framåt. När mörkret omfamnar henne lite för hårt litar hon på rösterna, på det inre tissel och tassel som hon tror sig veta är sanningen. Så hon fortsätter; tilliten till den inre vägvisaren växer, stegen blir stadigare och hon viftar bort skuggor av tvivel från axlarna. När dimman lättar vet hon att hon är nära, förändringens ljumma vind smeker hennes kinder, får ögonen att tåras av glädje. Nu kan hon se var hon sätter fötterna och stigen hon vandrar på är självklar, leder henne rätt. När hon lyfter blicken mot himmelen ser hon hur orosmolnen har skingrats och för första gången på länge ler solen mot henne.

Gillar

Kommentarer