Osynlig närvaro

Ja, det är jag det! Jag fick förmånen att gästa debutantbloggen och passade på att skriva av mig lite. Om våndor och nojor så här drygt en månad innan boksläpp. Är du nyfiken på vad som pågår i min hjärna?

Läser du inlägget kommer du att förstå innebörden av bilden...;)


https://debutantbloggen.wordpress.com/2018/02/18/gastbloggare-susanne-schemper/

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Korta noveller

Jag gillar att skriva "scener" ur en vardag. Att måla upp en snabb bild av en situation eller en miljö. Ofta föds dessa texter ur en flödestext eller av något jag hör eller ser. Den här korta texten handlar om hur någon stör sig på hur någon annan äter... och om lite annat som bubblar under ytan såklart!

Vad tror ni att dessa karaktärer har för relation? Ett äkta par? Far och tonårsdotter?


PASTA a la PROVOKATION


Han ser på henne. Hon är helt fokuserad på maten. Gaffeln snurrar runt, runt i den glansiga spagettin och när det inte längre går att rulla upp mer drar hon den pastafyllda gaffeln runt hela tallriken för att få med så mycket som möjligt av tomatsåsen och olivoljan. Hon för den enorma tuggan till munnen, gapar stort och stoppar in hela lasset. Det rinner tomatsås i båda mungiporna och hon försöker slicka upp såsen samtidigt som hon rytmiskt bearbetar maten.
Han suckar. Då ser hon upp.
Himlar med ögonen åt honom och tuggar med öppen mun. Det kryper i honom, han måste tvinga handen att ligga still på bordet. Men det rycker i fingrarna. Hon ler mot honom, tänderna dolda av halvtuggad pasta. En bit basilika eller kanske rucola har fastnat på ena framtanden. Läpparna och hakan glänser av olivolja. Han ser bort, stirrar ut genom köksfönstret. Mörkret är kompakt. Han anar sin egen spegelbild i fönsterglaset, lägger märke till kroppens trötta hållning innan han blundar.
Med ögonlocken slutna hör han hennes smaskande ännu högre, hör det äckliga sörplande ljudet när hon suger in spagettin. Ljudet tycks öka i styrka för varje sekund, högre och högre växer det sig i hans huvud, så högt nu att han känner trumhinnorna vibrera. Han försöker andas lugnt, provar att räkna till tio, men det hjälper inte. Han drämmer handflatan i köksbordet så hårt han kan, öppnar ögonen och känner hur orden som har svällt i halsen under hela kvällen måste ut. Men han kommer av sig när han ser den tomma platsen på andra sidan bordet, den renskrapade tallriken. Och återigen sväljer han orden, låter dem falla ner i magen till platsen där de bor. Utan ett ljud börjar han duka av.

Likes

Comments

Skrivande i allmänhet, Osynlig närvaro, Villa Martinson (skrivarstipendium februari 2017)

Det har redan gått ett år sedan jag för första gången klev över tröskeln till Villa Martinson. Det var en underbar upplevelse att sitta och skriva i det vackra huset. Tiden försvann, tystheten gav mig fokus och omgivningarna inspirerade. Och det resulterade i att manuset blev klart. Det manus som nu har blivit antaget och som om några veckor är en färdig bok. Det får mig att känna att allt är möjligt..

Likes

Comments

Boken!, Osynlig närvaro

​​J.K Rowlings kloka ord fastnade inom mig i samma sekund som jag tog detta suddiga fotografi på Harry Potter studios i London. Det är snart fyra år sedan och då hade jag ännu inte tagit steget (klivet) att dela med mig av mina texter. Alltså levde mina karaktärer och historier ett rätt torftigt liv på den tiden, det var ju bara jag som lyssnade på dem! ;)

När jag väl blev publicerad blev J.K Rowlings ord ännu mer självklara för mig. För vilken härlig känsla det var när de som läst min första publicerade novell pratade med mig om den; när de sa att de funderat vidare på novellen efter att de läst klart, när de sa att de kände med en viss karaktär, att de var berörda av det jag skrivit. Wow! Att uppleva att någon annan pratar om en karaktär som om den faktiskt finns, att känna precis det som J.K Rowling uttrycker; att berättelsen får liv först när någon tar del av den. 

Jag tänker mycket på det här nu när min bok snart ska släppas. Att min berättelse ska upplevas av dig som läser, att karaktärerna ska få ta steget in i läsarens fantasi. Att det inte längre bara är jag och några till som ”känner” Petrus, Martina, Fredrik och mina andra karaktärer i Osynlig närvaro.

Det är så spännande! Det är så läskigt!
​Det finns ingen återvändo, nu händer det snart... min berättelse ska få börja leva sitt liv...

Likes

Comments

Flow

Hon vänder ryggen mot det hon länge kallat sitt liv. Vandrar in i ovisshet; utan karta och kompass, utan mål. Hon ser sig inte om. De otrampade stigarna är dolda i dunkel, luften är tjock och dimman tät. Skuggorna slår följe med henne, griper då och då om hennes hjärta. Marken under fötterna är ostadig, ett gungfly av tveksamheter och håligheter och hon trampar ideligen snett. Steg för steg rör hon sig försiktigt framåt; anar en hoppfull rosa gryning där framme, känner kanske doften av ett stilla hav. Viskningarna, svaga men övertygande, leder henne framåt. När mörkret omfamnar henne lite för hårt litar hon på rösterna, på det inre tissel och tassel som hon tror sig veta är sanningen. Så hon fortsätter; tilliten till den inre vägvisaren växer, stegen blir stadigare och hon viftar bort skuggor av tvivel från axlarna. När dimman lättar vet hon att hon är nära, förändringens ljumma vind smeker hennes kinder, får ögonen att tåras av glädje. Nu kan hon se var hon sätter fötterna och stigen hon vandrar på är självklar, leder henne rätt. När hon lyfter blicken mot himmelen ser hon hur orosmolnen har skingrats och för första gången på länge ler solen mot henne.


Likes

Comments