Igår var vi till kyrkogården för att välja ut en gravplats. Det blir liksom verkligare och verkligare för varje dag som går.. Men ändå sitter känslan kvar, att det inte är på riktigt. Att snart vaknar jag av att han är här med oss igen. Att alltihop bara varit en mardröm. Men det är det inte, oavsett hur mycket jag vill att det bara ska vara en mardröm så är det inte det. Jag kommer inte vakna upp från detta, det kommer inte gå tillbaka till det vanliga, jag kommer inte gå vidare. Men jag kommer lära mig leva med det, jag kommer hitta strategier för att må bra igen. Även om det kommer ta tid, så kommer det gå. Jag kämpar för din skull pappa, jag ska göra dig stolt.

Det har gått 8 dagar nu och jag är fortfarande i chock. Mina känslor och tankar är överallt, jag vet ingenting om någonting. Vet inte vad jag vill, vem jag är, någonting. Känner mig bara så tom och likgiltig. Som att jag sitter helt ensam och ser allting omkring mig fortsätta som vanligt medans jag själv är låst i en röra av känslor, tankar och konstant ångest.

Skolan drar igång igen snart och jag vet inte alls hur jag ska göra med den. Finner ingen motivation alls till någonting, får verkligen ingenting gjort. Har i alla fall bokat in ett möte med min mentor där vi ska se över vilka alternativ som finns och hur vi ska gå tillväga för att komma framåt. För just nu vet jag ingenting annat än att allt är jobbigt, utan min pappa vid min sida.

Nu är det 5 dagar sedan min fina pappa avled, 5 dagar sedan jag satt bredvid honom och höll hans hand för sista gången.
Det gör så fruktansvärt ont, hela jävla tiden. Det är så mycket jag skulle vilja göra om, ändra på och få ogjort. Men samtidigt är det farligt att tänka så, jag får inte tänka så. Det går inte att ändra det förflutna, även om jag skulle göra allt för att få göra det.

Imorgon ska jag träffa en kurator. En del av mig vill verkligen inte prata med någon om någonting alls, vill inte öppna upp mig för någon. Vill inte känna mig blottad. Men samtidigt vet jag att jag måste, det är viktigt.
Jag skuldbelägger mig själv och är helt frånvarande från verkligheten. Har så mycket ilska och frustration jag måste få utlopp för, måste få ur mig alla känslor på något sätt. För just nu stänger jag av och håller allt inne och det är det som inte är bra. Kan inte gråta, kan inte prata om mina tankar och känslor, kan inte hantera det som hänt.

Det är väl egentligen därför jag gått tillbaka till bloggen. Har alltid tyckt att det är lättare att få skriva än att prata. När man prata om saker och ting som är jobbigt så spricker rösten och man visar omvärlden att man är trasig. I text är man inte lika sårbar. När du skriver är det ingen som kan ge dig en direkt reaktion, det är ingen som tittar på dig med dömande blick och det är ingen som skrattar.