Nu var det ett tag sen sist. Inte speciellt mycket har väl hänt egentligen, livet är fortfarande pest men jag rör mig framåt och det är väl något. Knappt 3 månader kvar tills jag fyller 20, helt sinnessjukt. Det var ju inte länge sen jag fyllde 15?
De flesta hade väl sett fram emot dagen de fyller 20, men jag ser bara mer stress, press och ångest.
Det är ett nytt år, vilket brukar betyda nya möjligheter. Men för mig är det inte bara ett nytt år, det är första året utan min stöttepelare. Jag är helt ensam i världen, ingen som ser eller hör mig. Ingen som förstår.

Att jag kommer tvingas ta studenten, flytta hemifrån, bilda familj osv utan min pappa vid min sida är verkligen skit.
Detta var inte vad jag planerat. Han skulle ju vara vid min sida genom allt, men nu står jag istället helt ensam.
Jag vill inte, vill ingenting. Vill inte leva, inte utan honom. Men jag måste, jag har inget val.

Jag måste vara stark, även om jag inte längre orkar eller vill..