Förlossning barn nr 2

Natten till lördag 21 nov började med mensvärk i olika styrkor som kom och gick. Vissa ”ilade” mer och andra ”molade” rätt länge. Det blev inte mycket sömn. Vid något tillfälle tänkte jag väcka Gustav och säga att det var igång. Men samtidigt var jag själv inte säker. Det var så svårt att klocka värkarna då jag inte kunde avgöra när de började och slutade alla gånger. De skiftade såpass i karaktär.

Men gjorde tillräckligt ont för att inte kunna sova eller få någon ro. Blev lite dålig i magen också, gick på toa. Sedan började jag ändå klocka värkarna och kunde säga att de iallafall var 2 värkar på 10 min. Laura vaknade och la sig i våran säng. Jag förflyttade mig till vardagsrummet för att kunna fokusera på andningen.

Så fort jag började röra mig och gå lite så var det som att värkarna försvann. Men så fort jag la mig ner för att vila, kom de igång igen? Konstigt jag vet. Nu gjorde det ondare och jag kände mig illamående, gick på toa för att spy. Detta kände jag iallafall igen från förra FL! Att börja spy försäkrade mig ännu lite till att något faktiskt var igång. Jag ringde till förlossningen så kan de hjälpa mig att avgöra vad nästa steg blir.

Sagt och gjort. Just utifrån hur snabbt det gick sist tyckte hon att jag kunde komma in på en kontroll. Jag bestämde mig för att vänta lite, tills Laura hinner vakna och att mamma och pappa kommer över. Hinner även få i Lauras linser, vilket kändes viktigt så hon inte går utan hela dagen.

Vi hade packat ihop oss och åkte in till USÖ ca 7:30 på morgonen. Kl 8 blev jag undersökt, Gustav fick vänta i bilen. Hon kollade CTG kurva och hur öppen jag var. 3 cm!
”Ja men då tycker jag du stannar kvar här, så fixar vi ett rum till er.” Blev lite förvånad... jag hade ju knappt värkar. Ska man få uppleva raka motsatsen till en snabb förlossning denna gång? Hur lång tid kommer detta ta egentligen? Samtidigt kände jag mig trygg att faktiskt vara på sjukhuset i god tid.

Gustav hade handlat frukost och mat till sig själv. Allt fanns tillgängligt för mig som patient. Ett sällskapsrum där man kunde komma och gå som man ville, hämta juice, yoghurt, mackor eller värma på mat från frysen. Hur lyxigt? Haha sist blev det inte direkt någon välkomst introduktion, då vi bara kastades in i första bästa rum.

Jag låg mest i sängen och vilade, tog några värkar, uppdaterade familjen. Gustav duka upp värsta frukosten haha hade inte förväntat mig annat, men ändå. Barnmorskan kom in med 20 min mellanrum för att lyssna på lillens hjärtljud. Hon frågade om jag behövde smärtstillande, om värkarna blivit fler? Svar nej på båda.

Jag låg där och nästan önskade att de skulle göra mer ont. Vid 11:30 gjorde hon en undersökning och kunde konstatera att jag fortfarande var öppen 3 cm. Drygt. Då blev hon tveksam och sa att hon nog missbedömt att jag var i aktiv förlossning.

Att vi får välja att åka hem eller försöka ta en promenad runt området och se om värkarna blir regelbundna. Vi förstod vad hon menade, men kändes lite omständigt att behöva packa ihop oss och åka fram och tillbaka. Jag försökte fiska lite i om hon kunde spräcka hål på hinnorna eller svepa eller någonting. Men hon sa att allt redan var ”moget” osv.

Nåja vädret var verkligen vidrigt och ingen av oss klädda för en promenad. Så vi checkade ut och åkte hem vid 12. Vi pratade om att äta lunch, men kom aldrig dit. Gustav la sig på soffan och sov. Jag gick upp och ner för trappen några gånger men kände mest för att vila. Var lite lätt avis på G som somna, medans jag fick ligga och ha ont.

Plötsligt gick allt över i nästa växel. Klockade värkarna 13:22 och dom gick från 5 min, till 2 min, till knappt 1 min en timma senare. Nu försökte jag bara hitta en ställning att överleva värken i. Jag sa till Gustav att nu tar dem över mig, känns som jag går sönder, jag behöver nog något för smärtan.

Vi ringer förlossningen och välkomnas in. Gustav fick klä på mig byxor och så försökte jag gå framåt under den korta värkpausen. Bilresan var som bekant tortyr, även fast jag kunde öppna ögonen vid några tillfällen. Men sen när jag skulle kliva ur bilen utanför entren var det som att jag inte kunde hålla emot längre. Vågor av knivar och elstötar, och högt tryck neråt. Nu känner jag hans huvud nå ”botten”.

Jag kunde inte stå i benen , hängde bokstavligen i Gustavs armar där vi stod mitt i ”snurrdörrarna” och G fick försöka blockera bort dörren från att rulla på oss. En civil person sprang fram och fråga vad han kunde göra. Hämta rullstol!

Det var helt tomt i lobbyn inte en sköterska/receptionist syntes till. Jag blev förbannad och undrade hur svårt/lång tid ska det ta att hitta en rullstol på ett sjukhus. Det står ju där! Och pekar på flera st som stod på rad. Dom är fastkedjade svara Gustav. Till slut kom hon springandes, vår barnmorska, som en blå riddare till undsättning.

Hon gick snabbt mot hissen och ser att ett par dörrar håller på att stängas, stopp, vänta ropar hon till EN person som står inne i hissen. Men hon trycker inte på någon knapp utan står bara där. Barnmorskan slängde fram händerna mellan hissdörrarna och gav personen i hissen en läxa om att dessa akut hissar är till för sängar och inte singelpersoner.

Jag fick nämligen 2 minuters värkvila i hissen och min barnmorska sa när vi rullade in på rummet; den där behövde du, med en varm röst. Sen var allt i full action igen. Alla möjliga kvinnor hjälptes åt att slita av mig alla kläder, jag böna och bad om NÅGOT, så fick jag lustgasen i handen och jag fråga förtvivlat hur gör man?! Och så begravde jag ansiktet i masken.

Dom försökte installera mig i position och sätta på CTG medans jag vände och vred, stånkade och stönade. Kände enormt tryck, annorlunda, som att något var blockat. Ja vet , jag vet, hörde jag barnmorskan säga, det är vattnet som trycker vännen, spräcker jag det kommer det en bebis alldeles strax. Sen sa det SPLASH rakt ut på väggen och golvet. Skönt, Nu kan du krysta!! Krysta på.

I all sinnesförvirring hade jag ingen aning om vad jag höll på med. Hur krystar man nu igen? På någon millisekund fick barnmorskan mig lugn, fokuserad och hjälpte mig på banan igen. Jag fick handtag på varsin sida av sängen, perfekt kraft för att krysta för kung och fosterland. Hon nämnde lite lätt att nu tar du i allt du har så att bebisen inte blir slö. Detta gav mig ännu mer kraft.

Hon tryckte upp varma handdukar vid min rumpa och så fick hon påminna mig om att jag fortfarande hade en värk och att nu kommer han ut. Alldeles lila med navelsträngen invirad runt hals och hela kroppen. Hon var dock snabb som lirkade ur honom på några sekunder och han skrek så fint.

Jag minns att jag frågade om han lever, är han okej? Sedan fick jag den där va varma, kladdiga, alldeles perfekta lilla lilla kroppen på mitt bröst. Lade först märke till de läskigt blodröda ögonen stackaren hade, sen den lila färgen, men till sist det underbara håret och hur liten och smal han var.


Sekunderna efter går förstås inte att beskriva. Euphorie. Vi pussades och G knäppte några bilder. Jag sa åt barnmorskan att nu kommer moderkakan ut, plums. Sen började skakningarna. Minns det från sist att jag låg och skakade så länge. Det är förstås kroppen som tar hand om chocken. Grad ett bristning, med andra ord två små skönhetsstyggn bara. De sprayade en bedövnings pray där nere som sved och brann sen sydde hon. Inga problem. Däremot tryckte hon jätte mycket på magen med jämna mellanrum för att få ut allt blod.


De klädde på en, rejäla blöjor och de omtalade nättrosorna som är det ända man vill ha på sig de första dagarna efter förlossning. Jag fick en rock och lillen tog bröstet så fint så. Somnade sedan som en stock tills första invägningen. Vi fick den traditionella frukost brickan med enorma mackor. Njöt av saft och gottis. Som jag längtat efter att äta mina isländska chokladrussin! Efter och under förlossningen hade Gustav varit blek berättade barnmorskan och bett honom att dricka saft eller sätta sig ner en stund för att piggna till. Älsklingen . Efter invägning av lillen fick jag duscha av mig. Det är verkligen höjdpunkten efter man fött.

Barnmorskan var som en ängel och servade mig, hämta grejjer osv. Då Gustav satt och mös med lilleman. Precis som med Laura så ”brast” det för mig när jag kom ut ur badrummet och ser G hålla vårt barn. Så lyckligt ögonblick som gör allt verkligt där och då. Att man fött ett barn till världen!


Vi ville gärna hem efter 6-timmars kontrollen men bebis syresättning var trög att nå 100% sedan tyckte hon att andningen låg lite högt, gränsfall är 60 och han låg just där. Hon ville att vi blev kvar över natten för att vara på den säkra sidan. Suck, vi som verkligen var ivriga att komma hem. Vi väntade på ett rum i över 2 timmar och sen fick vi veta att Gustav inte kunde sova kvar, för jag delade rummet med en annan nyförlöst

Nä de var verkligen inte lockande att stanna. Vi fick vänta ytterligare en timma på att en sköterska skulle komma in och kolla Lokes andning igen. Klockan var så mkt som halv två på natten. Jag ligg ammade och Gustav satt på hörnet av sängen och tittade i taket. Inte särkilt mysigt haha. Andningen var bra på lillen och tempen likaså, jag bad snällt om de inte var okej att vi åker hem då? Hon dubbelkolla med läkaren och så fick vi äntligen grönt ljus.

Lillen var som fastklistrad på tutten så jag fick ha han på bröstet hela vägen till entren, sedan packa vi ner han i en alldeles för stor overall. Då var detta kapitel avslutat, Ut i friheten! Kanske blev sista gången vi upplever detta och vi var mer än nöjda över allt.


Vi hade en heeeeeelt fantastisk barnmorska. Alltså verkligen helt perfekt. En härlig norrlänning! kunnig, personlig, hjälpsam och avslappnad! Jag såg till att tala om det för henne också. Hon sa själv att hon var så imponerad över mig och mina ”superkrafter”, hur jag verkligen var gjord för att föda barn. Som jag även fick höra på Lauras förlossning.

Hon hjälpte oss så mycket och satt länge och prata med oss om allt ifrån förlossningen, bebisen, amning, syskon och lite golf. Visade sig alltså att hon bor här i Lanna som oss! Vid golfbanan. Vilka är oddsen? Hon skulle även sluta som barnmorska och börja på mödravården. ” kul att avsluta min tjänst här med denna häftiga förlossningen ” sa hon så gulligt.


Nä nu får jag ge mig. Har tagit för många dagar nu att skriva detta. Men skönt när det är gjort. Gustav har bättre noteringar på tider och klockslag i sina anteckningar. Får lägga till det i efterhand. Vet bara att vi blev inskrivna 15:12 och så förlösta och klara 15:33. Snabbt och effektivt hihi.

Kan berätta lite om mitt mående första dagarna hemma i ett annat inlägg. Det har varit upp och ner. Men återhämtningen med barn nr 2 tar absolut längre tid.

Gillar

Kommentarer