En lång historia kort

Ja nu ska vi försöka göra en lång historia kort. Juni 2014 vägde jag in mig hos en dietist första gången. Siffran som vågen visade då var som ett hårt slag i ansiktet. 126 kg. Jag hade ett BMI på 40,7 vilket räknas som grov fetma. Det hade gått så långt att det pratades om en gastric bypass. Verkligheten slog mig verkligen hårt i ansiktet. Jag undrade hur jag kunde låta de gå så långt, hur man kunde tappa kontrollen så över sin egen kropp och sitt eget liv. Man spelade med livet som insats.

Just i det läget visste jag inte riktigt hur jag skulle klara det eller om jag skulle göra det alls men jag lovade mig själv att jag verkligen skulle försöka en sista gång för alla alternativ dom la fram var saker som hade konsekvenser för resten av livet. Jag ville klara det även om jag kanske trodde att det aldrig skulle gå.

Jag fick medicin utskrivet som skulle göra att kroppen inte tog upp fettet man åt. Men förutom medicinerna gjorde jag inte sådär speciellt mycket. Försökte lite halvhjärtat röra på mig då och då. Trots detta hade jag i December 2014 gått ner 25 kg och låg på 101 kg. Jag skiljde mig och flyttade tillbaka till Hedekas och det var då jag kände att nu är det dags på riktigt, jag måste göra någonting för min egen skull och ta tag i mitt liv. Jag började med en lätt variant av LCHF och började röra på mig mer och körde även en sväng på gym. Jag lyckades gå ner 16 kg till på kort tid och var då nere på 85 kg. Jag hade inte längre en farlig mängd fett i kroppen och jag har ett BMI på 27,4 vilket fortfarande är övervikt men är på gränsen.

Detta var i Mars ungefär. I samma veva började verkligheten av allt som hade hänt de senaste åren komma ikapp mig och jag gick in i en depression och ångestattackerna kom allt oftare. Jag tappade bort mig själv och skaffade mig som ni vet en ätstörning. Jag såg dock inte det som ett problem, det funkade ju för mig. Det funkade i några månader iallafall för sen kom den där dagen, tror de var i Juli 2015. Dagen då kroppen gav upp och bara stängde av. Jag hade inte ätit på en vecka och kroppen klarade inte mer helt enkelt. Det började med migrän och extrem trötthet sen kom skakningarna, skakade i varenda del av kroppen och började spy galla. Det slutade med samtal till 112 och ett besök till Näl. Det här var faktiskt första gången som jag faktiskt varit rädd för mitt liv. Rädd för att dö, att kroppen bara skulle stänga av. Det blev nog min räddning dock, att få bli lite rädd. Efter den gången har jag aldrig valt att spy upp maten, innan kunde jag inte behålla något som jag stoppade i mig. Jag har fortfarande svårt att få i mig mat ibland men det är inte alls på samma nivå och jag ser alltid till att jag får i mig något om de så bara är en frukt eller liknande.

Idag pendlar jag mellan 85 och 88 kg ungefär och min tanke är att jag ska gå ner till ca 75 som har varit mitt mål hela tiden men jag ska göra det på ett sätt som passar mig, på ett hälsosamt sätt. På rätt sätt helt enkelt.
Idag mår jag bra, idag känner jag mig starkare som människa, de må ha dragit ner mig men det har fått mig att ställa mig upp starkare än någonsin och det känns verkligen som att ingenting är omöjligt 💪

Glöm inte trycka på hjärtat nedanför om ni gillar inlägget

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229