Två veckor till op!

Jag, Operation.


Hej gänget!

Stort tack ska ni ha för den superfina responsen jag fick på mitt förra inlägg. Så härligt att läsa alla lyckoönskningar, egna erfarenheter och peppande ord!

Nu börjar skolstressen infinna sig i min själ. Trycket över bröstet och den smygande ångesten gör sig tillkänna. Jag känner såväl igen det från när jag läste min grundutbildning. Ångesten som kommer och går i takt med inlämningsuppgifter/tentor och dylikt. Det är dessutom en stor omställning att gå från föräldraledig till student. Att plugga och ha tre barn är inget jag har någon erfarenhet av så bara det är en stor förändring.
Det blir många sena kvällar. I synnerhet när vi snart ska lämna in en stor uppgift.

Hur som helst tänkte jag skriva nästa del av min operation. Jag vet att en del undrar hur jag har tänkt kring val av klinik och så.

Redan från första början har jag aktivt valt bort operation via landstinget. Det vill säga att eventuellt kunna få det subventionerat - alltså betalt. Det finns många anledningar till det men den största är att jag, egentligen helt obefogat, har större tillit till en privat klinik. Fråga mig inte varför! Det är mycket möjligt att jag kommer ångra det sen.

Jag har läst massor på diverse forum och bloggar. Jag har ringt till olika kliniker för att få en känsla, dock hjälpte inte det särskilt mycket då alla i receptionen såklart ville ha mig som klient. Jag kastade ut en förfrågan på facebook och fick mängder med svar och rekommendationer. Efter denna lilla undersökning landade jag i att jag ville gå på ca tre konsultationer och utifrån dessa fatta mitt slutgiltiga beslut.

Första samtalet ringde jag till Citadellkliniken här i Malmö. Jag fick tid för konsult hos en kvinnlig läkare som heter Helena Sveinsdottir efter två veckor - den 30 augusti. När jag blev varse att det var väntetider blev jag för ivrig och tidssnål så jag ändrade min plan. Från att ska ha gått på tre konsultationer bokade jag bara en. Jag hade ett öppet sinne och tänkte att jag ville känna av stämningen. Kändes det ens lite tveksamt skulle jag söka mig vidare.

Två veckor passerade och det var dags för konsultationen.

Det var en väldigt intressant och spännande upplevelse. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig men jag gick därifrån med mycket fler känslor, tankar och intryck än vad jag kunde föreställa mig. Detta är så stort och känsligt för mig så det är knepigt att förklara.

Hur som helst så pratade jag och Helena i ca 15-20 minuter. Hon beskrev ingreppet och riskerna. Hon beskrev eventuella resultat och möjligheterna. Jag beskrev mina förväntningar och farhågor. Hon lyssnade till dessa och lämnade ganska genomgående och realistiska svar.

När jag sen skulle boka tid för operation hos sjuksköterskan blev jag lite besviken och ledsen. De ville ta min vikt och längd vilket i kombination till varandra resulterade i att jag tydligen har sjuklig fetman enligt BMI. Egentligen är jag en stor motståndare till BMI-mätningar men eftersom jag har längtat efter detta ingrepp i 13 år och att det är något jag känner mig desperat inför så föll jag för alla negativt laddade känslor kring vikten igen. Tråkigt eftersom jag egentligen vill jobba bort allt sånt.

Men hur jag än vrider och vänder på det så är jag ju överviktig och om narkosläkarna nu vägrar operera mig om jag har ett BMI över 30 så får jag ju försöka jobba bort några kg så att jag faktiskt får genomföra operationen. Sjuksköterskan berättade att landstinget kräver ett BMI under 25. (Vet alltså inte om detta stämmer, men OM det gör det så är jag nu ännu gladare över att jag valde privat klinik).
Egentligen är jag en stor motståndare till detta resonemang över huvudtaget men som jag nämnde tidigare så ser jag en efterlängtad anledning till att "lyda".

Detta var alltså den 30 augusti. Sedan dess har jag försökt att inte överäta speciellt mycket samtidigt som jag varit noga kring vilka matval jag gjort.  Något jag är glad över i situationen är att jag har kommit igång med träningen igen. Och den har ju endast positiva effekter på min tillvaro så det är jag tacksam för. Det har gått snart fem veckor sedan jag var där och bortsett från några enstaka tillfällen då jag ätit på tok för mycket så går det överlag ganska bra. Jag har gått ner några kilo hittills så nu är jag "bara" fet enligt BMI. Alltså ni hör ju.
Nog för att jag inte är pinnsmal. Men sjukligt fet? Ni kanske förstår varför jag är så skeptisk till skalan.

Nåja. Jag kämpar vidare. Min stora rädsla är att åka till kliniken på operationsdagen och bli nekad operation pga min BMI!

Bokat datum för operation är alltså torsdagen den 18 oktober. Det är två veckor bort!
Det är betalat och klart.
Jag har planerat att bli klar med vissa uppgifter till skolan innan dess.
Jag har planerat in ett par arbetspass innan dess.

Jag är så otroligt nervös och egentligen inte alls taggad och förväntansfull.
Men det är ett kapitel för sig som jag kommer skriva om i nästa inlägg.

Gillar

Kommentarer

Instagram @sheima88

Instagram