Nu är jag opererad!

Jag, Operation.

Hej finisar!

Ligger just nu i en sjukhussäng på Citadellkliniken i Landskrona och är helt tagen av alla känslor som pyr i luften och i kroppen.

En snabb genomgång bara på lite sånt som hände sedan förra inlägget.

Jag skrev ju att jag har försökt att tappa några kilo inför operationen för att få genomgå anestesin. Det har gått hyfsat okej, lite upp och ner men operationen är genomförd!
Dessvärre har vikthetsen åter väckt alla mina flashbacks från tonåren om att det är så man "ska" se ut och inget annat är tillräckligt bra. Jag har tampats med mycket känslor kring denna karusell vilket är supertrist. Jag är fullt medveten om att kliniken inte avsåg att väcka detta hos mig utan tänker utifrån ett medicinskt och patientsäkert perspektiv, men dessvärre har det blivit så ändå.

Å andra sidan har kroppen mått kanon av regelbunden träning och mina ångestbesvär vid ägglossning och PMS har reducerats markant. Så det är fantastiskt skönt!

Mitt i allt trodde jag mig känna en knuta i bröstet. Då kirurgen som skulle operera mig har stor erfarenhet av bröstrekonstruktioner hos cancerpatienter vände jag mig till henne för råd. Hon hänvisade mig till rätt vårdinstans och sa att knutan skulle vara färdigutredd innan operationen blev av. Detta var drygt en vecka innan OP.

Jag började ringa runt till mottagningar samt vårdcentraler och hamnade i systemet. Fick blixtsnabba tider och resultat som lyckligtvis var GODA! Så operationen har kunnat genomföras trots min lilla misstänkta knuta.

Samtidigt har jag lagt ner massor av tid på att få färdigt en stor skoluppgift för att ha den klar innan operationen. Detta så att jag ska slippa sitta med det postoperativt. Det har tagit mycket av min och familjens tid tyvärr. Utöver det har jag även klämt in en del arbetspass för att kompensera för kommande fyra veckor då jag inte kommer kunna jobba alls.

Familjelivet har fått ta den stora smällen och mina skuldkänslor likaså. Sebbe har varit hemma mycket helt ensam och roddat hushåll, barn, lämningar, hämtningar, matlagning, tvätt, läxor, läggningar, tandborstningar, bad etc. Ni som vet, ni vet att det är en pärs att vara helt ensam i detta med tre små barn. Det GÅR. Men det är alltid lättare att vara två. Jag har tyvärr mått lite dåligt över att vara iväg så mycket och blivit lite ledsen när jag kommit hem om kvällarna och alla sover utan att jag har fått träffa barnen alls under dagen.

Men är det något jag vet och är trygg i så är det att jag och Sebbe har en fantastisk grund att stå på. Det ska mycket mer än så för att rucka på vårt förhållande. Det har varit en stor lättnad under dessa veckor.


MEEEEEEEEN HÖRRNI.

Nu har dagen äntligen kommit. och faktiskt snart passerat!

Tidigt i morse kom en vän och hämtade mig (återigen för att Sebbe skulle ordna med barnen, skola, förskola, öppen förskola etc).
Jag och min vän körde mot Landskrona. Hon följde med in och hängde med mig hela vägen in tills det var dags för operationen.

Efter dusch, BH-provningar, information och premedicinering sa vi hejdå och jag gick iväg med läkaren som ritade på mig och lyssnade på mina sista önskemål. Därefter hon och jag in på operationssalen och där fick jag lite panik pga rädsla av att sövas. Men rätt som det var sov jag och vaknade flera timmar senare tillbaka på mitt rum.
Ganska omtöcknad och sömndrucken.

Jag ringde några enstaka samtal till familjen och bad om lite produkter från personalen utan att ha något minne av det. Men successivt piggnade jag på mig och kunde känna mig vaken.

Jag fick in smörgåsar som satt som en smäck efter nattens fasta.

Blev så småningom uttråkad och ställde mig upp för att se mig själv i spegeln. Jag är stenhård lindad och svullen så det är såklart väldigt svårt att ana slutresultaten men redan nu är det en sån riktigt enorm skillnad. Det är så gaaaalet!!!!!

Jag kommer bjuda på en liten före/efter bild här nere (påklädd såklart). Men som sagt. Det är långt ifrån det riktiga resultatet och jag vågar egentligen ropa hej riktigt än men alltså wowowowowoowowowowow!!!!!

Nu ska jag sätta på ngn serie och vila lite. Och våndas mentalt över att jag inte får träffa barnen på en hel dag IGEN. och att Sebbe måste dra hela lasset hemma ensam IGEN.
"Du är kvinna, du har gjort detta förut själv och ingen tyckte synd om dig, han är deras pappa det är hans uppgift, ingen blir lika förvånad och chockad när en kvinna/mamma gör allt vad han gör" .. blablabla.

det handlar inte om det. Det handlar om MIG. Om att JAG saknar att vara en del av barnens vardag de senaste veckorna!!!!

Okej. Håll tillgodo för läkning, och slutgiltigt resultat.

13 år har jag väntat. Dagen är kommen. Och snart förbi.

Läs med kärlek!

Gillar

Kommentarer

Instagram @sheima88

Instagram