Luna åtta månader!

Luna

Ja tänk!

Hon har alltså hunnit bli åtta hela månader nu. Va!?!

Hon har tagit ett ordentligt skutt i utveckling och, trots att man inte ska jämföra barn med varandra, så kan jag inte låta bli att göra det ändå.

Det är nämligen så att Luna befinner sig i en väldigt jobbig period nu. Och jag minns att Ludde hade exakt samma beteende när han var lika gammal. Igår var vi på BVC med Luna och sköterskan bekräftade det. Barnen behöver mer stimuli nu och blir mycket lättare uttråkade och gnälliga än tidigare.

Luna kan alltså sitta ner på golvet, leka med leksakerna som är placerade framför henne, och vara väldigt nöjd och glad. Tills jag lämnar hennes åsyn. Då drabbas hon av panik. Skriker och kastar sig efter mig.

Det spelar ingen roll om det är någon annan i rummet. Försvinner jag så får hon panik. Ludde var precis likadan.

Hon har fått vara ensam med sin pappa i en vecka redan. Det var när jag, Leia och Ludde var på semester. Den veckan gick jättebra enligt Sebbe (och mina föräldrar som hade henne de nätterna Sebbe jobbade). Jag trodde att det skulle vara hemskt att vara ifrån henne men sanningen är att jag knappt hade tid att känna efter. Vilket ju är skönt.

Efter vår hemkomst blev Luna återigen väldigt förkyld. Förkylning är Lunas mellannamn alltså. Det är hennes signum. Hennes paradsjukdom. Luna och Den Täppta Näsan. Eller uppföljaren - Luna och Den Snoriga Näsan.

Sjukt jobbigt med dessa små sjuka näsor. Men jag har lärt mig tricket med utspädd nässpray, koksalt och nässug. Mina bästa vänner i förkylningstiderna.

Så fort hon blev bättre efter förkylningen hände något. Vi kände inte igen henne. Ingen gjorde det.

Gallskrek. Gnällde, Grät, Nya insomningsproblem. Vaknar på kvällarna och vägrar somna om. Skriker. Skriker ännu mer.

Vi alla väntar ivrigt på den där första tanden som vi har trott är på väg i ett par månader nu. Men ingen tand i sikte. Inte ens en tillstymmelse till tand.
Det har varit väldigt jobbigt att inte kunna trösta henne.

Hon pratar massor. Skrattar högt. Kryper inte än även om hon visar tydliga tendenser till intresse och vilja, men motoriken sviker henne.
Hon har fått en gåstol och jag kommer ångra länge och bittert att jag inte höll kameran redo när vi satte henne i den för första gången. Hon blev så rädd'! Jag har aldrig sett henne så rädd och förvirrad samtidigt.

Idag, tre dagar senare, har hon fattat galoppen och är lycklig i sin gulrosa gåstol. Förflyttar sig. Kommer upp på nya höjder. Som en helt ny värld.

Hennes storasyskon dyrkar henne. Leker med henne. Skrattar med henne. Tar hand om henne. Och ingen är stoltare än jag för att få bevittna det.


  • Luna

Gillar

Kommentarer

IP: 173.208.191.90

Instagram @sheima88

Instagram