En bröstoperation.

Jag

Hej på er!

Bloggen har fått vila lite över sommaren på grund av bristande tid, intresse och lust.
Den fjärde september påbörjade jag dessutom en specialistsjuksköterskeutbildning, så tiden har blivit ännu mer knapp.

Egentligen har tänkt att avvakta med återupptagandet av skrivandet här inne men nu ska jag snart göra något som har väckt mängder med frågor, intresse, funderingar och så.
Istället för att svara på enskilda frågor så kommer jag att berätta allting här allteftersom under förloppets gång.

Det jag ska göra är en bröstoperation.

Det är något jag har väntat på och längtat efter i ca 13 år.

En del tycker det är alldeles förfärligt att jag ska göra det, medan många - de flesta faktiskt - har väldigt positiv inställning till det.
Egentligen bryr jag mig inte särskilt mycket om vad folk ska tycka och tänka men som jag nämnde tidigare så har det alltså väckt en massa funderingar och frågor hos min omgivning.

Jag har alltid varit en tjej med stor byst. Så långt jag kan minnas har jag behövt någon form av stöd för brösten. Att jag var mullig och i vissa perioder kraftigt överviktig gjorde inte brösten mindre heller.

Innan jag fick barn var det inte så stort besvär faktiskt. På sin höjd var det lite knepigt att köpa kläder som hade en knäppning på grund av att det alltid var för tight precis runt brösten. Dessutom har klädinsdustrin alltid varit skev för oss som är lite större och behöver lite större kläder.

Någon ryggsmärta har jag under alla dessa år inte haft besvär av. Den kom för bara två-tre år sedan.

Generellt har jag varit ganska skonad från besvär relaterade till mina stora bröst.

Något som däremot alltid har stört mig har varit att människor, i synnerhet killar och män, har tagit sig friheten att kommentera, röra och påpeka min byst. Det har alltid äcklat mig. Än idag.
Under perioder när självkänslan har sviktat så har jag känt mig som två vandrande bröst istället för en person. Hemsk känsla!

Under hela mitt liv har jag varit definitionen av viktpendlare. Det har jag ju skrivit om förut, min orimliga och osunda relation till mat. Det är supertrist men tyvärr är det min sanning som jag lever med.
Viktpendlingen har satt stora spår på brösten. De har vuxit och töjts, därefter minskat men lämnat huden kvar. Om och om igen.

Jag har burit på tre barn vilket även det har medfört stora förändringar på brösten. Jag har ammat dessa tre barn, om än endast några veckor på sista omgång men mjölken har ju runnit till oavsett.

Man kan säga att mina bröst har varit med om massor. Inte minst tyngdlagen haha!

Mina bröst är ett otillåtet område.
Obehöriga äga ej tillträde, brukar jag säga.
En av mina värsta mardrömmar är att någon "obehörig" ska få se mig utan BH. (Sebbe och barnen är inte obehöriga)
Att inte kunna köpa BH i en "vanlig" butik. Att behöva åka långt och länge för att hitta en BH som passar någorlunda. Att behöva ha en kvinna som klämmer, känner, trycker och spänner. En öm och vårdande kvinna som ledset säger "vi har bara denna som passar dig" och visar upp den, ursäkta, tantigaste BHn som finns.
En BH som kostar 999 kr.

Jag har behövt några stycken. Och ett par bikinis. Kan ni räkna ut hur mycket pengar jag har lagt på BHar genom åren?
Träning! Jösses vad det har varit svårt att hitta en träningsBH som har gjort sitt jobb. Jag har bara haft en. EN!! träningsBH. Kan ni föreställa er planeringen avseende användningen kontra tvättningen av den? Så att den alltid finns tillgänglig.
Den kostade skjortan, annars hade jag köpt två. Men jag vill säga att den har hållit måttet. Har haft den i snart 4 år och den sitter och stödjer fortfarande som den ska! Galet.

Jag har turen att vara lång, 181 cm för att vara exakt, och mullig. Min I/J-kupa ser inte så gigantisk ut i proportion till övriga kroppen, även om den är tillräckligt stor för att väcka uppseende och lämna kommentarer. Uppseende och kommentarer som för varje gång förminskar mig självkänsla och självtillit. Som för varje gång får mig att bryta ihop inombords innan jag kan bygga upp en stålmur inför nästa gång.

Känner du mig privat så vet du att jag under lång tid har vantrivts med brösten. De har inneburit stora känslor för mig. Varje gång någon kommenterar dem (japp, det händer alldeles för ofta) har jag blivit så galet ledsen och arg. För kommentaren såklart men mest för det faktum att jag faktiskt har abnormalt stora, tunga, hängiga bröst.

Känner du mig privat har du säkert hört att jag har snäst eller sagt ifrån på skarpen när kommentaren har givits. Kanske har du sett eller hört mig gråta en skvätt efteråt.

Känner du mig privat så har du hört mig prata om en bröstoperation i många år. Men du har antagligen också hört att jag ska bli klar med alla barnen.

Nu är jag det. Nu är jag klar med barnen. Vi ska inte ha fler barn nu.

"Ett år efter mitt sista barn ska jag genomföra en bröstoperation" har jag sagt i många år.
Nu. Nu är det äntligen snart dags.

Jag ska göra en bröstreduktion och bröstlyft.

Alla detaljer är inte riktigt klara ännu men jag insåg nyss att inlägget blev väldigt långt så jag håller här sålänge. Kommer mer imorgon. Och framöver.
Jag kommer, precis som vanligt - öppet och ärligt - dela med mig av hela resan!

Varför? Jo, för att jag är övertygad om att det finns fler som har liknande besvär som känner sig ensamma. Det är ni inte!

Har du erfarenheter? Dela gärna med dig. Skicka mail om du känner att det är för personligt.

Innan jag avslutar vill jag bara nämna två saker kort.

1. Jag har ALDRIG klagat på mina bröst framför mina barn. ALDRIG. Tvärtom tror Leia att jag älskar mina stora, hängiga bröst. Hon ska inte växa upp med att jag klagar och klankar ner på mig själv.

2. Jag tycker genuint inte att det är fult när någon annan har stor och hängig byst. Jag förstår inte det där. Jag fattar inte att jag kan tycka att någon annans stora, tunga, hängiga byst är "normal" och problemfri, medan jag själv har så mycket tankar och åsikter om min egen.

Okej. Fortsättning följer...

På översta raden här nere finns två väldigt gamla bilder. Ca 8 år gamla. Före barn.
Och fotona längst ner är från i somras. Efter alla barn.

Läs med kärlek är ni goa!

  • Jag

Gillar

Kommentarer

Instagram @sheima88

Instagram