smittskyddslagen

sex och relationer
TERMINOLOGI

Flera termer i texten är hämtade direkt från smittskyddslagen. Därav användningen av begrepp som ”osmittad”, ”smitta”, ”smittsam sjukdom” med mera. När jag talar om Smittskyddslagen från ett juridiskt perspektiv kan jag använda mej av dessa termer, men inte när jag informerar om hälsa i övrigt.
GRUNDLÄGGANDE PRINCIPER OCH MÅLSÄTTNINGAR
Samhällets smittskydd, som regleras i smittskyddslagen, skall tillgodose befolkningens behov av skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar. Bestämmelserna i lagen kan alltid relateras till detta, som är det mest grundläggande ändamålet. Smittskyddsåtgärder ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Åtgärderna ska vidtas med respekt för alla människors lika värde och enskildas integritet. Restriktivitet mot att agera mot någons vilja: Åtgärder enligt SmL som den enskilde motsätter sig, får vidtas endast om inga andra möjligheter står till buds. Den som är verksam inom smittskyddet ska värna både om skydd för osmittad och om de som bär på en smittsam sjukdom. De viktigaste samhällsaktörerna är Socialstyrelsen (nationell samordningsmyndighet), Smittskyddsinstitutet (nationell expertmyndighet), smittskyddsläkaren (regionalt smittskyddsansvarig). För den enskilde är sannolikt den behandlande läkaren den viktigaste aktören. Också annan hälso- och sjukvårdspersonal kan få betydelse. Smittskyddsläkaren blir sällan relevant för den enskilde, men kan bli det bland annat i frågor om tvångsundersökning eller isolering. Tvångsundersökning/ isolering kan bara komma i fråga om den enskilde på något sätt bryter mot de skyldigheter och regler som denne uppmanats följa av behandlande läkare. I enstaka situationer kan också smittskyddsläkaren personligen ta över ett konkret smittspårningsärende från en behandlande läkare.
SJUKDOMSKATEGORIER
Smittskyddslagen innefattar följande definition av ”smittsamma sjukdomar”: alla sjukdomar som kan överföras till eller mellan människor och som kan innebära ett inte ringa hot mot människors hälsa. Av de smittsamma sjukdomarna kategoriseras vissa som ”anmälningspliktiga”. Av de anmälningspliktiga sjukdomarna är det ett visst antal som dessutom är ”smittspårningspliktiga”. Det är i sin tur vissa av de smittspårningspliktiga sjukdomarna som är att kategorisera som ”allmänfarliga”, vilket här är den väsentligaste kategorin. Med allmänfarliga sjukdomar avses enligt lagen smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser. Exempel på en praktisk juridisk konsekvens av att en smittspårningspliktig sjukdom klassas som allmänfarlig, är att det är ett krav för att kunna tillgripa tvångsundersökning, isolering och för att den skyldige ska kunna bli tvungen att följa förhållningsregler. Två av de allmänfarliga sjukdomarna (SARS och smittkoppor) klassas dessutom som ”samhällsfarliga” sjukdomar, varmed menas allmänfarliga sjukdomar som kan få en spridning i samhället som innebär en allvarlig störning eller överhängande risk för en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner och som kräver extraordinära smittskyddsåtgärder. De STI som klassas som allmänfarliga sjukdomar och därför omfattas av smittspårningsplikt och andra regler enligt lagen är följande:
Gonorré
Hiv
Klamydia
Syfilis
(Hepatit A-C)
Följande STI är exempel på sådana som inte omfattas av lagens regler:
Herpes
Kondylom
Det finns även andra kategorier än ”allmänfarliga” sjukdomar enligt SmL. Dessa övriga kategorier utelämnas här.
VAD HAR DÅ ENSKILD RÄTT TILL ENLIGT SML?

KOSTNADSFRI TESTNING, BEHANDLING M.M.

Enskild har rätt till kostnadsfri undersökning/testning, vård, behandling av allmänfarliga sjukdomar, och även till kostnadsfria läkemedel. Förutsättningen för kostnadsfrihet är att åtgärden/läkemedlen bedöms ”minska risken för smittspridning”
ANONYM PROVTAGNING (HIV)

Enskild har rätt till anonym undersökning/testning, när det gäller hiv. ��r hiv-testet negativt, behåller man anonymiteten. Är hiv-testet positivt, bryts rätten till anonymitet och läkaren har en skyldighet att fastställa identiteten – den enskilde är dock inte skyldig att samarbeta i detta.
RÅD FRÅN LÄKAREN, SAMT PSYKOSOCIALT STÖD

I situationen att en enskild har, eller misstänks ha, allmänfarlig sjukdom, så har den enskilde rätt att av läkaren få individuell utformade medicinska och praktiska råd om hur enskilde skall undvika att utsätta andra för smittorisk. I samma situation har den enskilde vid behov rätt till psykosocialt stöd för att hantera sin sjukdom, eller förändra sin livsföring – sådant stöd kan ges av behandlande läkare, men också av t.ex. kuratorer, psykologer eller psykoterapeuter.
ÖVERKLAGANDE

Den enskilde har rätt att överklaga flera beslut enligt SmL, till exempel läkarens beslut om förhållningsregler eller domstolsbeslut om isolering.
ÖVRIGA RÄTTIGHETER OCH SKYLDIGHETER
Andra rättigheter, som kan nämnas, även om de är mindre centrala är de följande: I vissa fall har en patient som bär på en allmänfarlig sjukdom rätt till smittbärarpenning, om man på grund av åtgärder enligt smittskyddslagen går miste om inkomst. Detta regleras i socialförsäkringsbalken. En enskild som isoleras har rätt att få en stödperson under isoleringen. Landstinget och smittskyddsläkaren ska se till att allmänheten har tillgång till information och råd som behövs för att skydda sig mot smitta som kan hota liv eller hälsa. Alla läkare, all hälso- och sjukvårdspersonal skall vara uppmärksamma på förekomsten av smittsamma sjukdomar och vidta åtgärder som skäligen kan krävas från smittskyddssynpunkt. Om en läkare misstänker att en patient bär på en allmänfarlig sjukdom, är läkaren skyldig att snabbt undersöka och testa patienten. Om en läkare upptäcker allmänfarlig sjukdom hos enskild, är läkaren skyldig att inleda smittspårning, genom att försöka få upplysningar från den enskilde om 1) vem/vad som kan ha överfört smittan, 2) andra personer som kan ha smittats. I samma situation, d.v.s. vid upptäckt av allmänfarlig sjukdom hos enskild, har läkaren också en skyldighet att erbjuda den vård och behandling som behövs för att minska risken för smittspridning. Detta är som sagt alltid gratis. Att man har rätt till vård/behandling, betyder inte att man har rätt till förtur. Man är inte skyldig att ta emot behandling och vård. (Det finns en princip som säger att man aldrig kan tvinga någon till behandling.) Däremot, om man vägrar, är läkaren skyldig att anmäla det till smittskyddsläkaren, så kan också detta, liksom att man inte följer förhållningsreglerna, vara skäl för isolering. (Se nedan) Om läkare genom upplysningar inom smittspårning får misstanke om att andra kan ha smittats, är läkaren skyldig att se till att dessa underrättas om det och uppmanas söka läkare. Både vid misstanke om och upptäckt av allmänfarlig sjukdom hos enskild, är läkaren skyldig, dels som nämnts tidigare, att ge medicinska och praktiska råd, men är också skyldig att besluta om individuellt utformade förhållningsregler som den enskilde i sin tur är skyldig att följa. Vissa situationer är läkaren skyldig att anmäla till smittskyddsläkaren:
direkt vid misstanke/konstaterande av fall av allmänfarlig sjukdom. (i detta fall ska den enskilde hållas anonym i anmälan genom att namn och delar av personnumret utelämnas, när det handlar om gonorré, hiv, klamydia och syfilis – inte när det gäller någon annan sjukdom, det gäller m.a.o. inte hepatiter)
enskild har underrättats om misstanke om att den enskilde kan ha smittats av allmänfarlig sjukdom, men låter sig inte ”utan dröjsmål” undersökas av läkare.
läkaren misstänker eller får veta att enskild inte följer, eller inte kommer att följa, förhållningsregler som denne fått.
läkaren får veta eller misstänker att enskild med allmänfarlig sjukdom inte följer erbjuden medicinsk behandling, att det innebär en smittrisk för andra människor, och läkaren inte bedömer att den enskilde heller i fortsättningen kommer följa behandlingen.
läkaren får veta eller misstänker att enskild med allmänfarlig sjukdom inte informerat en närstående om sjukdomen, och läkaren bedömer att den närstående löper påtaglig risk att smittas; i det här fallet har sedan i sin tur smittskyddsläkaren en skyldighet att, om denne gör samma bedömning, att underrätta den närstående om smittrisken och hur den kan förebyggas.
läkaren bedömer sig inte kunna fullgöra smittspårningen; i det här fallet kan ärendet då övertas av smittskyddsläkaren personligen, eller lämnas över till annan läkare.
läkaren lyckas inte omgående nå en person med underrättelse om misstanke om allmänfarlig sjukdom.
Flera av situationerna ovan, om läkares skyldighet att anmäla till smittskyddsläkaren, hänger samman med att den enskilde på ett eller annat sätt bryter mot, eller nonchalerar läkarens uppmaningar och direktiv. Det finns inga straff i SmL för sådant beteende, däremot riskerar den enskilde, när anmälan till smittskyddsläkaren skett, att utsättas för tvångsundersökning eller isolering, om detta bedöms behövligt (se nedan).Enskilds skyldigheter Allmänna skyldigheter vid smittsamma sjukdomar (d.v.s. inte bara allmänfarliga) Alla individer har ett ansvar att så långs möjligt vidta rimliga försiktighetsåtgärder för att skydda både sig själva och andra mot risk att utsättas för risk att smittas av smittsamma sjukdomar.
INFORMATIONSPLIKT

Om en person vet sig bära på en allmänfarlig sjukdom, är personen skyldig att lämna information om smittan till andra människor som personen kan komma i sådan kontakt med att beaktansvärd risk för smittoöverföring kan uppkomma. När en beaktansvärd risk föreligger beror på situationen och på sjukdomens smittvägar. Kunskap om det skall den enskilde få genom de medicinska och praktiska råd behandlande läkare ger patienten och genom förhållningsregler. Lagen säger inte någonting om vad ”beaktansvärd risk” innebär i konkreta situationer. Det ges alltså ingen ledning i lagen om vilka sexuella praktiker som för olika STI:s utgör en ”beaktansvärd risk” för överföring. MmL:s förarbeten säger dock att om informationsplikt ska föreligga ska smittrisken vara reell och inte alltför obetydlig. Denna risk är inte upp till den enskilde att bedöma; det görs i stället av behandlande läkare i förhållningsreglerna. Vid STI skall ”sexualpartner” alltid informeras.
TESTNINGSPLIKT

Enskild som vet eller har anledning tro sig bära på en allmänfarlig sjukdom (hiv, klamydia…) är skyldig att utan dröjsmål söka läkare, och låta läkaren göra undersökningar, ta prover som behövs för att konstatera om smittsamhet (det är smittsamheten som är det väsentliga) föreligger. Som enskild uppfyller man plikten genom att söka läkare och redogöra för varför man vet/tror att man har en allmänfarlig sjukdom. Det är sedan läkaren som avgör om testning behövs för att minska risken för smittspridning – och testning skall i så fall alltid vara gratis (se ovan under rubriken ”Kostnadsfri testning, behandling, m.m.”). Gör läkaren bedömningen att testning inte behövs, så kan den enskilde inte kräva gratis testning. Skyldighet att lämna upplysningar vid smittspårning Vid smittspårning är den enskilde skyldig att lämna de upplysningar som denne förmår lämna.
SKYLDIGHET ATT FÖLJA FÖRHÅLLNINGSREGLER

Behandlande läkare skall besluta om individuellt utformade förhållningsregler för den som bär på, eller misstänks bära på allmänfarlig sjukdom. Förhållningsreglerna får endast avse vissa i lagen uttryckligen angivna områden. Den enskilde skall få reglerna skriftligt så snart som möjligt. Den enskilde är sedan skyldig att följa förhållningsreglerna. Som tidigare nämnts, kan den enskilde överklaga förhållningsreglerna till smittskyddsläkaren. Det finns som sagt inget straff för att bryta mot reglerna, däremot kan det vara grund för isolering. Enligt SmL:s förarbeten föreligger i fråga om STI ”skyldighet att vid sexuella kontakter iaktta beteende som begränsar risken för smittspridning, t.ex. använda kondom vid samlag.”.
INGRIPANDEN OCH SANKTIONER MOT ENSKILD

TVÅNGSUNDERSÖKNING

Om en enskild 1) med fog kan misstänkas bära på en allmänfarlig sjukdom, och dessutom 2) motsätter sig den undersökning som behövs för att konstatera om smittsamhet föreligger, så har smittskyddsläkaren möjlighet ansöka om tvångsundersökning hos förvaltningsrätten. Om det därtill föreligger påtaglig risk för att andra människor kan smittas, kan sådant beslut meddelas. Om smittskyddsläkaren begär det skall polismyndigheten lämna biträde för att genomföra tvångsundersökning.
ISOLERING

Om en enskild har en allmänfarlig sjukdom, och: 1) A) det av omständigheterna klart framgår att denne inte är beredd eller i stånd att frivilligt underkasta sig de åtgärder som krävs för att förebygga eller så långt som möjligt minska risken för smittspridning, eller B) det finns grundad anledning anta att enskilde inte följer de förhållningsregler som beslutats, och 2) det finns påtaglig risk för att andra människor kan smittas … så finns grund för isolering. Beslutas av förvaltningsrätten, på ansökan av smittskyddsläkaren. Tillfällig isolering kan beslutas av smittskyddsläkare vid bärande eller misstänkt bärande på allmänfarlig sjukdom (hiv, klamydia…) och personen utsätter annan för omedelbar risk att smittas. Inom fyra dagar skall beslutet underställas förvaltningsrätten, och tillfällig isolering får totalt bestå högst i två veckor. Isolering får bestå i max 3 månader. Förvaltningsrätten kan efter ansökan av smittskyddsläkaren besluta om fortsatt isolering för max 6 månader åt gången. Med den isolerades behov som intresse skall smittskyddsläkaren underrätta ansvarigt landsting/kommun, och dessa aktörer ska samråda sinsemellan. Smittskyddsläkaren är skyldig att alltid utan dröjsmål pröva saken om den isolerade begär att isoleringen skall upphöra. Finns inte längre skäl för isolering skall smittskyddsläkaren omedelbart besluta att isoleringen skall upphöra. Denna fråga om isolerings upphörande skall övervägas fortlöpande.
KRIMINALISERING ENLIGT BROTTSBALKEN

Det finns ingen straffbestämmelse i smittskyddslagen, i något som helst avseende. Under vissa omständigheter kan man dock dömas för brott enligt brottsbalken, om man genom sex överför eller riskerar överföra hiv till en annan person. Den straffrättsliga bedömningen ska dock göras självständigt, oberoende av reglerna i SmL. Brott mot förhållningsreglerna enligt SmL kan vara en faktor som spelar in när man bedömer någons straffrättsliga skuld, men att bryta mot förhållningsreglerna är inte kriminaliserat i sig självt. Om man bedöms ha haft uppsåt[1] till att överföra hiv, döms man, beroende på om hiv faktiskt överförts eller inte, för grov misshandel alternativt försök till grov misshandel. Om man bedöms ha saknat uppsåt, men p.g.a. oaktsamhet överfört hiv till annan, döms man för vållande till kroppsskada eller sjukdom. Om man varken överfört hiv eller haft uppsåt till detta, men ändå av grov oaktsamhet anses ha utsatt annan för konkret fara för hiv-överföring, så kan man dömas för framkallande av fara för annan. Beroende på om hiv faktiskt överförts, och om man anses ha agerat med uppsåt eller (grov) oaktsamhet kan brottsrubriceringarna variera, främst mellan grov misshandel, försök till grov misshandel, vållande till kroppsskada eller sjukdom och framkallande av fara för annan.
[1] För att anses ha uppsåt krävs inte att man haft avsikt att överföra hiv. Det räcker att man varit likgiltig inför förverkligandet av risken för hiv-överföring. Förenklat uttryckt räcker det alltså att hiv-överföring i sig inte var ett tillräckligt skäl för att avstå från att utsätta en annan för risken.

Gillar