Det har varit en intressant period än så länge i Kenya. Om än så känns livet ännu mer komplicerat. Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv men jag vet i alla fall att jag har så många olika möjligheter. Det har väldigt få människor här. Jag tror inte riktigt att jag helt och hållet kan förstå hur den hopplösheten känns. Jag känner mig arg och vill sätta mig ner med andra svenskar i min position och försöka få dom att förstå. Hur vårt synsätt på möjligheter inte är en självklarhet eller en mänsklig rättighet. I alla fall inte en rättighet som alla får ta del av. Här handlar det om att behöva betala 2 M kes för att få ett jobb inom staten, ett av några få jobb som ger en bra lön.


Sen jag kom hit har jag fått ett paket bindor inslaget i tidningspapper, bränt mig seriöst genom ett vad jag trodde tjockt molntäcke, fått dropp och sprutor i handen, haft sex tills jag blött, hundratals alldeles för intima ögonkontakter, åkt tåg för 55 kr (ca 50 mil) och inte vetat vad jag ska göra efter allt detta. Åka tillbaka till Sverige, fortsätta jobba och spara men till vad. Konstant hör jag hur människor här säger att det inte finns en framtid i det här landet. Hur kan det inte finnas en framtid här? Jag vill inte förstå. Kanske mest kan jag inte förstå. Sverige rullar på, för alla finns där förstås inte en framtid men för mig som priviligerad finns framtiden där, obeställd, ja helt självklar. Om kärleken inte vore så svår att brottas med. Jag hade kunnat plugga på ett svenskt universitet och på något sätt hade allt varit lättare. Jag hade kunnat stanna i Sverige och fått allt på ett silverfat och inte behövt oroa mig. Men jag oroar mig. Jag kan inte stanna i Sverige. Kanske är det inte ens bara kärleken som intalar mig det.


På senaste har jag verkligen klart för mig själv att det är något inuti mig som är jävligt inte chill. Någon form av ångest eller oro eller nått. Den märks extra tydligt när jag är här, VALET, det stundande framtidsvalet hänger liksom precis runt hörnet och flåsar. Det är jobbigt att ha ett långdistansförhållande. Jag förstår inte hur någon skulle kunna göra slut på grund av det, kanske är det därför det är så jobbigt. Jag är kär men dömd till ett förhållande över två kontinenter. Jag själv så otroligt priviligerad i den här världen, till den grad att jag inte ens kan förstå vidden av hur mycket jag bara får i livet. Den andra parten är inte det. Vad är det riktiga livet? Mitt eller hans? Är mina skuldkänslor befogade? Är jag dum för att jag har dom? Jag vet inte vad jag ska göra. Flytta hit, till det land där många av dess unga invånare säger att det inte finns en framtid, eller stanna och dö inuti? Eller ingetdera? Kanske är mitt VAL bara ännu ett privilegie min hudfärg och nationalitet har givit mig.


Jag känner mig ledsen och hoppfull, ledsen och hoppfull om vart annat. Jag sitter under ett parasoll på takvåningen till ett lägenhetshus i en av Afrikas största och viktigaste stad. Utsikten är bra, jag ser nästan min gamla skola, ser den nu färdigbyggda byggnaden som då var inklädd i byggställningar och pressening. Tiden har gått och livet känns komplicerat. Jag tycker inte att jag vet något om någonting. Vet inte vad jag borde göra, vad jag vill. Kanske vet jag vad jag önskar, men spelar det någon roll. Vad är ett enkelt liv egentligen

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments



Det är vackert ute idag.

Det är varmt, vindarna är ljumna. Det luktar gott i vinden, mat och innan luktade det specifikt typ pizzadeg som gräddades.

Jag är hungrig men jag är lycklig. Klockan är 17:07 just nu, det är 53 minuter kvar innan middagen. Jag bor i Kenya, i soliga Kenya, omgiven av vänner, av en tillåtande atomsfär. Jag vet att allt detta kommer ta slut en dag i framtiden. Precis som så allt ska ta slut en dag ska även detta paradis ha ett slut. Kanske hade det inte varit ett paradis på samma sätt om det inte funnits ett slut, en gräns innan vi alla återigen ska slungas över kanten tillbaka till ett land utan sol och utan värme.


Vattnet jag dricker kommer från flaska och inte kran. I Sverige slösar vi dricksvatten som om det vore ersättningsbart. Här hämtar kvinnor och män vatten ur diken där vattnet är täckt av en gråaktig metallisk hinna som får det att se segt och slemmigt ut. Vad är det för land jag bott i under 17 år? Att fira en milstolpe i människosyn: 18 år, i ett land där jag varje dag inser mer om mig själv och om världen, känns meningsfullt. Det känns som mitt liv faktiskt kan vara mer än vad jag trott.

Jag tror lite på mig själv och min kapacitet att ta mig fram i världen. Min kapacitet och vilja att tala med andra människor, integrera, acceptera. Jag är fortfarande så fokuserad på andra och deras uppfattning än om min egen. Det gör mig till mig men samtidigt sätter det käppar, ständiga käppar, i hjulen på mig.

Himlen är blå just nu och har sällskap av små moln som vilar orörliga. Jag skriver ner och tänker på det som behagar mig, vill inte tänka på mina motgångar jag jobbar med just nu. Det är så jag måste se det, som mål jag ständigt jobbar med och som jag inte springer från och aldrig kan på något sätt fylla delvis. Jag är inte längre den rädda person jag en gång var, jag har kommit långt men ser ständigt bara det negativa. Det är bra att vara självkritisk men en bör tillåta sig att få se och må bra över det en lyckats med i livet. En bör ta vara på sitt välmående trots att en lever i en struktur med en syn på välmående som något självklart och blygsamt och icke-behövt att vårda.

Jag mår så bra i detta land, trots att jag är lika full av nervositet här som i Sverige. Jag bemöter lika mycket motgång och svårigheter men jag har mött dem och faktiskt lärt mig och besegrat mycket. Jag kan titta tillbaka och se att jag har gjort så mycket som jag tidigare aldrig skulle ha klarat. Jag har redan gjort så mycket jag kan vara stolt över, för det är något som jag klarat av att göra för att jag har varit modig. Redo för att utvecklas.

Jag är nog lite stolt och glad. Jag är det faktiskt. Det känns bra. Jag mår bra just i detta nu, trots att nu bara är ett ord som egentligen inte har en realistisk mening.


Likes

Comments

*läs: attentionwhore



Jag har insett att jag är en attentionwhore. Det kanske inte alltid märks utåt eller i alla mina relationer men insikten har smugit sig på. När jag var yngre intalade jag mig själv att jag trivdes bäst själv, att jag inte behövde någon eller att andras uppmärksamhet inte var något att sträva efter. Alltjämt som tiden gått och mitt självkännande vuxit, har jag förstått att detta är en bild av mig själv som jag själv önskat stämt. Det är en uppfattning som fungerade lite som ett skal, väggar som skyddade mig mot allt det jag ansåg jag behövde skyddas från. Det var, enligt mina gissningar från idag, troligtvis känslor. Känslor av utanförskap, ensamhet, svek; mycket rädslor som för den delen inte är särskilt ovanliga eller obekräftade.


Det var för några år sedan jag insåg att jag hade känslor över huvudtaget. Under en lång period i min barndom kände jag ångest över olika saker. När allt det blev för mycket och jag inte klarade av det stängdes allt av. Jag stängde av mer eller mindre. Så det gick några år utan att jag grät en gång eller hade någon större kontakt med mitt känsloliv. I början av gymnasiet spann jag försiktigt en ny förbindelse till den delen av mig och insåg att jag kunde gråta igen. Det var skönt och kändes speciellt.





Allt sedan dess har jag lärt känna mig själv igen. Jag blir mindre och mindre rädd, eller kanske skiftar mina rädslor bara över till andra områden. Jag jobbar med att acceptera mig själv för att göra mitt liv enklare men även för att göra den påverkan jag har på andra mer positiv. Så en nyligen funnen upptäckt är att jag nog är en liten attentionwhore. Kanske beror det på att jag fortfarande har dåligt självförtroende eller för att jag bara gillar att bli sedd. Jag älskar när min pojkvän kommenterar alla mina rumpbilder med hur sexig jag är eller när vänner och bekanta rosar mitt utseende. Det är kanske inte det bästa egentligen att må SÅ bra över att höra att mitt yttre är behagande men det är faktiskt så. Det känns väldigt bra. Kanske är jag ofta för hård mot mitt utseende och det glimmar till i mörkret när någon säger att jag ser bra ut. Idag på jobbet fick jag "bra jobbat" sagt till mig och jag tog mig tiden att verkligen suga på orden. Det kändes riktigt bra det med. Ganska snabbt märkte jag hur jag försökte hitta ursäkter till varför jag var bra men med mitt nya ökade medvetande spolade jag ner allt det rätt snabbt och njöt istället. Det är så lätt att göra saker mer komplicerade än de behöver vara.





Så, attentionwhore, ja. Eller kanske lever jag inte fullt ut för att kunna bära den titeln. Trivs med en viss mängd uppmärksamhet har jag i alla fall accepterat att jag gör. Det är spännande ändå, den person du tror du känner bäst, lär du hela tiden känna lite bättre. Än är jag ju blott ett barn

Likes

Comments

Kärnor update: Första morgonen på nya året belönas med min sharon/persimonkärna (oklart vilken av dem det är, tror det var den lilla typen) har brutit jordytan med sitt skott. I mindre än tre dagar har den fingernagelsstora kärnan legat i mitt lilla miniväxthus under ett centimetertjockt lager blomjord och redan mår den så här bra. Jag känner mig hoppfull, det är som en present från naturen som visar att 2018 kommer bli ett sånt bra år. Det är aldrig försent att våga sig på sådant som en inte riktigt förstår eller vågat pröva innan. Det är så jag känner inför det mesta.


Vid nyårsskiftet infann sig ett visst lugn i mig som jag inte riktigt känt innan. En typ av glödande stoft som la sig i ett tjockt lager inuti mitt bröst, ett stoft av lugn och positiv förväntan inför det året jag inser kan komma att bli det roligaste hittills. Det är nu jag kan med alla mina sparade pengar ta steget och göra den stora förändringen, ta steget ut i världen och leva ett annat liv. Tack vare att jag föddes där jag gjorde har jag hela världen framför mig och det är jag evigt tacksam över. Jag vet ännu inte riktigt hur allting kommer gå eller vart jag kommer hamna men Maisha ni vile unajienga, jag lever för det i år.


Likes

Comments

Jag vill börja med att berätta om mina nyupptäckta gröna fingrar. I ett glas i köket ligger tre kärnor och myser i lite sådär lagom ljummet och slemmigt vatten, varav en av dem (äntligen) har börjat gro. Det är en persimon kärna och den har legat i det där vattnet så pass länge att jag började tro att den skulle lösas upp innan det skulle hända något. Jag visste inte ens att persimons hade kärnor innan den ba dök upp och jag lowkey trodde att det var en skalbagge som letat sig in i frukten. Impulsdriven som jag är ibland så bestämde jag mig för att jag skulle gro mitt eget persimonträd. Jag har aldrig haft gröna fingrar så jag vet inte riktigt varför det plötsligt kändes så enkelt. Så down it went i vatten och två veckor passerade utan att ett dugg hände. Men så på självaste julafton så började ett litet skott titta fram. Känns high key som jag förlöst ett barn både på mig själv och någon annan. Jag är så nöjd



Just nu befinner jag mig i en rätt belåten mellanperiod i livet. Mitt jobb ger mig pengar och muskler/kondition jag aldrig trodde jag skulle få. Hade någon frågat mig om jag skulle klara av 7 h cyklande och springande i trappor under en dag skulle jag säga nej tack och vända på klacken. Nu klarar jag det. Jag saknar inte skolan även om jag tror att jag hade tyckt om studentlivet. Jag känner mig ganska nöjd med att förändra livet inom den nära framtiden. Jag har sparat pengar ett bra tag, börjat bli less på vardagen och slutat känna samma oklara dis kring möjligheterna som finns. Missförstå mig inte, dom är fortfarande oklara men jag är inte lika rädd för att famla mig fram i mörker för att hitta dom. Hoppfull och beslutsam är kanske bra ord att beskriva den här tiden som. Jag behöver bara gneta på lite till innan jag tänker bryta upp. På riktigt.



Musik får mig att känna saker. Det känns viktigt just nu, när jag vill börja ta tag i livet på riktigt. Och så finns det ju musik som bara alla borde höra enligt mig. Därför delar jag med mig av musik från mina spellistor som jag gillar just nu


Likes

Comments

Jag vill och har velat starta en blogg ett tag men jag har funderat på vad jag skulle skriva där. Vad skulle den handla om? Om mitt liv? Logiskt, eftersom att det ändå är jag som skriver den men jag vill inte skriva om vad jag åt till frukost. Snarare om något som intresserar mig eller har min uppmärksamhet just då. Det låter ju rimligt. Däremot kan jag inte ta speciellt bra bilder, det är inte riktigt ett intresse jag har heller. Jag vet ju hur en bra blogg SKA se ut. Luftig, ljus, inspo med fina bilder. Lättläst. Frågan är: skulle min blogg vara en BRA blogg? Följdfråga: spelar det någon roll egentligen? Jag vill ju bara skriva om vad som helst. Skriva för mig och sen får vem som orkar läsa läsa om dom vill. Det hade varit kul att ge liv till en blogg och se vart den skulle leda mig. Gå på känslan ni vet. Kanske skulle den bara dö i all sin ensamhet (och då var det kanske ändå bäst så) eller så skriver jag fortfarande inlägg någonstans i världen om ett tag och är i en annan fas i livet. Vi får la se vad som händer. Som med så mycket annat i livet just nu.


Apropå livet, för ett tag sedan började jag skriva lite i min dagbok igen och såg då att jag började skriva i just den boken förra april. Tiden ba springer iväg. Just nu skriver jag inte så ofta men jag skrev så mycket förut, i Kenya betade jag av typ sex böcker om jag minns rätt. Mitt dagboks-motto (obs va inte så ambitiöst) var att skriva även de dagar jag inte tyckte att jag hade gjort något speciellt. Det är ju trots allt dom dagarna som glöms bort först och därför blir dom intressanta, på sitt sätt. Har i princip hela SSN året i dem där böckerna. Det är en stor mängd ofiltrerat cringe bland sidorna och det skulle kunna bli samma sak med en blogg >den här bloggen< men det kanske är hälsosamt att möta den konstanta SKAMMEN och låta den få vara för att stärka självförtroendet och kanske självkänslan med. Hey Shame, come hit me up man. Som du ju inte konstant redan gör.


Så, för att jag var nyfiken, bläddrade jag igenom böckerna. Inte så mycket cringe som jag trodde men jag har levererat en hel del texter med en förvånansvärd torrhet. Skrattade inte ens när jag beskriver bussturen i Uganda när jag pruttar bajs pga dålig mage. Med det sagt så fanns det ändå några saker som jag skrattade åt och som jag tyckte skulle vara kul att dela med mig av.


Ett utdrag från min dagbok den sjuttonde november 2015 :

I was going to smoke just right before this but I changed my mind as I thought of Mt Kenya. Also I already have really hot pictures of me smoking so I don't really need more.



Ett utdrag från den sjunde oktober 2015 :

Yesterday Mike was mad or "offended" because I didn't come to Nakumatt to see him. Today I sent a text message and told him to stop texting me all the time because, as I told him, I'm busy studying.


Utdrag från dagen efter, den åttonde oktober 2015 :

Toi was interesting. I didn't buy anything but Mike wanted to get married.


Utdrag från den trettionde november 2015, angående när jag träffade min pojkvän :

I can't really recall his face but I know that he looks a lot better in real life than on his Facebook.


Utdrag från den fjärde december 2015, eller 4th Christmas som jag skrev :

I'm high. Totally. Not that high. Just pretty much honestly. I could be an artist.

Jag var I was gone for so many hours and a lot of time. But it's not yet 21.00.


Utdrag från den fjortonde december 2015 :

He's one person I want to fuck. I want to fuck him. That's all that comes to mind. Eating is another. I'm going to bamba


Utdrag från den tjugonde february 2016 :

At Urban eatery there were a lot of people walking back and forth too and one guy was such a fucking dilf. Damn

I want to have sex with a dilf, like a really attractive dilf with those smizing eyes and confidence in his steps.


Haha vem är jag ens. Innehållet i dagens inlägg har nog inte ändrats speciellt mycket däremot. På gott och ont. Det är nog ändå ingen idé att bry sig över det, jag tror att det som står i dagboken reflekterar en del av mig, så som jag är. It's about time to accept myself and not walk around with shame. Så att säga. Om jag är en sex och bajs fokuserad människa så är jag det. Punkt.

Likes

Comments