Jag vet, jag smet iväg från min 50-årsdag och enligt kutym ska man väl då undanbe sig all uppvakning o s v, men om man nu bara älskar fester och det är det enda man vill ha? Då fixar man ett litet party ändå och eftersom jag alltid haft svårt att beräkna litet blir det kanske lite medelstort och i vilket fall som helst, med mina törstiga vänner kommer det att gå åt en ansenlig mängd drickbart gods. Beslutade mig därför att göra en liten inköpsrunda och Birgitta var snäll och följde med. Två blondiner och en cabbé, alla kan väl räkna ut hur det gick…?

Det började ju lite så där lagom bra med att vi satt och tjatade och missade avfarten till Helsingborg. Tog nästa men fortsatt tjata så missade avfarten mot färjelägret. Nytt rekord sträckan Mellbystrand-Helsingborg på en timme och fem minuter. Otroligt nog lyckades vi komma ombord på färjan och köra genom hela Danmark utan missöden och t o m ta oss ombord på färjan Rödby-Puttgarden, trots att vi redan då slarvat bort färjebiljetterna två gånger.

Birgitta är världens bästa kartläsare, enligt egen utsago alltså, så hon tog befälet över färdriktningen och var så fördjupad i sin telefon att jag först efter att vi passerat Burg-skylten med 50 meter lite lätt antydde; ”Öhhhh, skulle vi inte svängt in där…?” Jo det skulle vi men nu var vi ute på vägen mot Lübeck och någonstans från ingenstans dök det upp minnen från resor till Berlin, 30 år tillbaka, där man körde på små vägar med heldragen linje i mitten och Kustvägen i Mellbystrand känns plötsligt som autobahn och inte f-n finns det någonstans man kan vända! Precis innan bron gjorde jag en totalt olaglig inbromsning på en busshållplats, väntade in de 30 lastbilar som troget legat efter oss sen hamnen och gjorde sedan en rivstart värdig en rallyvinnare för att snurra runt på en femöring och lyckas hamna i rätt riktning igen. Hade gått bra om vi inte fått för oss att vi måste av vägen direkt varpå vi tog en totalt okänd väg, gps:en flippade ut, men vi fick se mycket av den tyska landsbygden och ett par tre byar vi aldrig hört talas om innan vi kom fram till Calles i burg, sju km tog tre kvart att köra.

Verkar inte vara något större begär efter sprit i februari, vi var lika ensamma på Calles som systembolaget är i bibelbältet men personalen såg med fascination på hur våra två vagnar växte likt berget i Sinai och hur vi slutligen, i triumf, lätt dubbelvikta, tog oss fram till kassorna för att göra oss (läs mest mig) oskyldiga. Vet inte om det var sommarens vedlavningslektioner av Johnssons eller bara min matematiskt kalkylerande hjärna som lyckades få in dessa väl avmängda massor av alkohol i bilen, men tilläggas kan att inte ett klirr eller ens ett kas hördes under hela hemresan och ett A4-ark hade inte platsat in, varken i baksätet eller i skuffen. Vi körde bara fel en gång på vägen till hamnen, vad är det med tyskarna, världens med organiserade folk och så kan de inte ens sätta upp en liten färjeskylt, hur svårt kan det vara?!?

Bilen är vid detta lag så tyngd att man endast med marginell nivå kan särskilja den från ett jetplan i startläge, bakre kofångaren närmre nuddar marken än håller sig i syresatmosfär och både jag och Birgitta lutar oss framåt för att få framdäcken att greppa lite mark också. Sen kommer vi då till Danmark som är ett oskyldigt land, allt bara funkar så bra där men så kommer vi till tullen i Sverige, balanserade elegant mellan två filer tills jag kunde konstatera att den högra ledde till en man, i den vänstra huserade två kvinnor och alla vet ju att kvinnliga tullmänniskor är ett hår av hin. Olyckligtvis dolde sig bakom mannen, just två kvinnor som myndigt vinkade in oss till sidan.

–”Var har ni varit?”

–”Tyskland”.

–”Hur länge?”

–”Ja, sen imorse”

- ”Vad har ni gjort där?”

Det är nu jag börjar få hjärtflimmer, jag blir bara så stressad av poliser och så tull ovanpå detta så bara utbrister : -”Köpt sprit!” ”Jag fyller 50 och ska ha fest!” Har totalt glömt bort att jag redan fyllt femtio och dessutom att hon står med mitt pass i näven och lätt kan kontrollera den uppgiften.

Hon lyfter lätt på ögonbrynen, lutar sig in genom det öppna fönstret, (antagligen för att kolla om jag luktar sprit) och utbrister, ”Och var har ni den då?” Birgitta och jag vänder våra pingpongögon mot varandra och kastar sedan samtidigt en blick tillbaka i baksätet som jag nogsamt täckt över med svarta filtar (de där bovarna på båten kan man inte lita på) och med lite fantasi kan man nog se att halsen på en magnumflaska champagne sticker upp ur en filthörna så jag vänder tillbaka blicken till tullkvinnan och bräker ”där bak”. Vet inte om jag menade baksätet eller skuffen, men hon tittade på oss som om hon antingen tyckte synd om den stackars kvinnan som ska ha femtioårsfest tillsammans med en blondin och en magnumbutelj eller möjligtvis de få flaskor som blondinerna lyckats trycka ner i cabbebagaget, himlade lätt med ögonen och skickade oss vidare.

Kan lova er en sak, ingen som kommer på min fest kommer att gå törstig därifrån…..

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

​Juldan och jag vaknar upp med ett vrål…. Av smärta! OM man nu ska börja träna lite fint sådär så kanske man inte borde börja med ett Gutcheckpass a la Deckers, bootcamp på dess högsta nivå, med bara entusiastiska galningar, alla i form för att delta i vilket europeiskt OS som helst, i vilken gren som helst, en lördag morgon och lite utstretchat också, typ en och en halv timme. Som tur var hade Mr och Mrs Deckers värmt upp lite fint med att springa en timme på stranden, med 30 kilos packning på ryggen, varför göra något halvdant?!?

Jag har nu upptäckt muskler som inte ens finns på vintergatan, att skratta gör ont och att överhuvudtaget röra sig gör ännu mer ont, men sjukt nog tycker jag ändå att passet var skitkul och skulle gärna göra om det! Mr Decker, Joe, kan ni då hitta i Guiness rekordbok, under titeln ”världens mest vältränade man”. Han ler hela tiden, även när han skriker ut order, består till 110% av muskler (hur är det bara möjligt?) kan knäcka en flaska vodka på under 45 minuter och enligt hörsägen är han så partysugen att han inte hellre pinkar i trädgården än går miste om två minuter av festen. Dessutom lyckades han med konststycket att lyfta mig en meter upp i luften så jag någotsånär lyckades ta ett tag runt gungställningens högsta punkt och utan ansträngning fick mig att se ut som om jag faktiskt hävde mig upp och ner på sagda spång, sanningen var att han, utan att flåsa det minsta, gjorde 90% av jobbet, första gången i mitt liv jag känt mig fjäderlätt!

Som tur är krävde inte dagen några enastående insatser i form av fysiskt övningar, tvärtom träffades vi hela klanen på stranden vid lunchtid, Fredrik, Herr Übermästergrillare, fixade några fina korvar, Chris servade och vi andra njöt av att titta på vågorna och en och annan vältränad surfare. Förvånansvärts mycket människor på stranden, men det är klart, vi är väl inte de enda på denna sidan Atlanten som inte är superamerikanska och tvunget ska ha en plågad fågel på dagen.

Måste nog erkänna att jag hade min om inte bästa, så i alla fall tre i topp julafton igår! Vi hjälptes alla åt, men Ruth var klart i charge of the kitchen och så mycket god mat, inklusive dopp i grytan som var en nyhet för oss hallänningar. Alla goda dofter drev oss halvt till vansinne men inte mer än att vi fick plocka fram maten en gång till, senare under kvällen. Dessförinnan hann vi med traditionellt juldopp (i Jacuzin) julmat (igen) och white elephant, fantastiskt kul julklappslek där faktiskt alla fick sin favoritjulklapp, fastän jag i ett svart ögonblick trodde att Alicia skulle bli lite besviken över sin 1000 luminiersficklampa men där Ingvar i nästa ögonblick fick sina lystna blickar på den, glatt stal den och det slutade med att Alicia fick sin egeninköpta jordglob, gud alena vet hur hon ska få ner den i resväskan….

Imorgon fyller jag halvsekel! Vi ska ut och hika i Anza Borega, ser så mycket fram emot det! Önskar att alla mina vänner kunder vara här, men är tacksam för att jag har mina underbara döttrar och min fantastiska Kamme-Johnsson familj här <3 <3 <3 !

Likes

Comments

​Hela jag glittrar, från topp till tå även om armarna är upprivna. Denna något mystiska kombination härrör sig från det faktum att på Nyårsafton ska Fredrik och jag ha 100-års fest och temat är SILVER! För de som undrar vem Fredrik är kan jag meddela att det är Christinas man som då fyller 50 till våren och mitt halva sekel närmar sig ju med stormsteg så därför slår vi ihop våra dagar till en hejdundrande fest mitt mellan åren. Skulle någon ha vägarna förbi är ni givetvis välkomnaJ.

Glittret kom dock från dagens shoppingrunda, 10 timmar i runda tal blev det, men då fuskade vi lite och påbörjade dagens inköp med en runda på Cotsco, vissa av oss faller i extas när vi närmar oss, vissa av oss (läs Chris) kommer på att hon måste ringa några samtal, skicka iväg några mejl, men gå ni in och roa er så kommer jag senare. MYCKET senare, efter en i typ avklarad lunch med alla provsmakningar (smakportionerna i USA liknar de sedvanliga serverade portionerna och kan alltså mätta en immigrerande svensk 3-manna familj på endast fyra sorter, bara ostkuberna motsvarade en årsförbrukning per capita i svenska mått) dök hon dock glatt upp och plockade fram det ökända Costco-kortet för att betala våra inköp. Man måste nämligen vara medlem för att handla på detta fantastiska ställe där de säljer alltifrån smågodis, vin, datorer, kläder och till idag också två olika bubbelbadkar för 10 000 dollar och incheckning sker vid intåg och vid uttåg måste kvitto visas upp, hur man nu skulle kunna stjäla med sig något när man lägger upp varorna på ena sidan bandet och sedan går runt till andra sidan bandet för att betala.

Hitintills har vår resa varit fantastisk, Chris hämtade oss på flygplatsen och forslade oss till sitt hem där hela familjen väntade, plus fyra av Martins kompisar, snacka om att det var lite trångt…. Vi utfordrades med goda tacos, om jag inte sagt det innan är Fredrik helt fantastisk i köket och hade rökt trytip (en del av kossan som jag fortfarande inte lycktas förstå vad det är, men väldigt gott) och bjöd på en supergod tacos. Vi var väl lite vrakbenägna så bara någon timme senare körde Chris oss till hotellet och vi däckade som små sälar.

Jetlag är något av ondo, men ack så ofrånkomligt, så redan klockan sex var vi uppe för att invadera frukostbuffén. Den hägrade av omelett, olika bakverk, stekt svamp och färskbryggt kaffe…. In your dreams! 18 dagars övernattning renderar i budgetalternativ, fantastisk rum med två stora dubbelsängar, stort kylskåp, micro och kaffebryggare men frukosten bestod av rostad bröd, marmelad, kaffe och en variant av lightyoughurt som får gammal gelatin att framstå som en delikatess. Med denna avklarad traskade vi raskt upp till ett närbeläget köpcentrum och inhandlade ost, salami, goda flingor, bagels, philladelfiaost, jordgubbar och färdigkokta och skalade ägg (finns nog bara i USA) och intog morgon nummer två en frukost som fick de övriga gästerna att häpna (och drägla).

Vår första dag tillbringade vi på stranden, på förmiddagen anslöt även Kammes/Johnssons men redan efter någon timme fick vi dra oss tillbaka, den amerikanska solen är inte lika snäll mot hyn som den svenska solen. På kvällen blev vi snällt nog inbjudna till Kammes igen, vi tog en uber, vår nya favorit, vilket fantastiskt system, man skaffar appen, klickar in på den och kan se hur många bilar som är i närheten och när de beräknas vara hos dig. Skriver in slutdestination, får ett pris och betalar via telefonen, att åka till Kammes, ungefär sju kilometer, kostar 6 dollar dagtid och 8 dollar kvällstid, snacka om att det är billigare än hyrbil!

Men, nu ska det ju bli Universal Studios imorgon, 3 timmar enkel resa, så ok, då får det bli hyrbil. Vi var skittuffa när vi satt och valde och beslutade oss för en pickup, kaxig bil till kaxiga tjejer. Vi var inte lika tuffa när vi skulle lasta in våra nyförvärvade inköp och kunde konstatera att nej här finns ju inget bagageutrymme och inte fasen kan man lägga ett dussin påsar på ett öppet flak…?!? Efter att ha försökt parkera på tre tomma rutor utan att lyckas klämma in mig, och detta trots att amerikanska parkeringsrutor är gjorda för att härbärgera stridsvagnar, kunde jag bara konstatera att ett moment av kaxighet övervinner ett stort moment av förstånd, men…. Vi är fortfarande skittuffa…. J J J 

Likes

Comments


Minsann om vi inte tog det lugnt imorse, Eric behövde ladda sin telefon och detta kunde endast göras med en speciladdare i absolut vertikal läge och absolut inga rörelser. Tack för det Eric, vi fick tid att sitta i solen en hel stund! Sen bar det iväg till Slit Canyon, platsen där vi i fjor gick rakt på en nyuppskuren bergsget och korkat nog traskade vidare tills doften av rovdjur var så stark att den övertygade oss om att det faktiskt inte, trots fem dagar utan dusch, var vi som luktade, utan ett rovdjur och faktiskt fick oss att vända.

I år var vi lite kaxigare, fem pers stor grupp som vi var och inte ens mängden bergslejonbajs kunde få oss att vända, vi var helt inställda på att se bergsget, gärna en levande, den här gången. Det var dock ingen bra början kan jag tala om, jag var väl en hundradels sekund sådär ifrån att åka hem i en kista istället för i en SAS-stol. Vi klättrade runt ett stort vattenfall och 25 meter upp i luften lyckades Eric trampa loss ett stenblock, 40x15x20 cm som kom farande rakt mot mig. Korkat nog hade jag för en gångs skull båda händerna runt samma klippblock i och i ren reflex höjde jag armarna mot huvudet för att skydda det innan jag kom på att det i kombination med mina två fötter var det som fick mig att hänga kvar vid bergsväggen varpå jag genast satte dit dem igen.

Sedan kom det här stora stenblocket, jag lovar, i slowmotion, mot mig och en meter från mig studsade det lätt mot en utskjutande sten, svängde av någon millimeter och tog därmed bara min fingertopp, mitt lår, min vad och min ankel innan det for ner mot marken. Darrande, blödande och skakig som f-n tog jag mig upp mot en fast plats där Chris plåstrade om mig, det är såååå bra att ha en doktor i familjen. Min vånda var dock inget mot Erics, jag tyckte uppriktigt synd om honom och i fortsättningen klättrade vi tätt intill varandra allihop för att undvika sådana missöden.

Förrå året nådde vi bara till tredje vattenfallet, då lyckades Chris ta sig upp, hängande i fingertopparna, men no way att jag skulle göra om den bravaden, inte ens om hon stod nedanför och stöttade upp mig. Nå, i år hade vi ju två supermänniskor med oss, så med en stående ovanför och en undertill som förde våra fötter rätt gick det bra. Faktiskt forserade vi några krux till, överallt låg det bajs, men inte ett djur fick vi syn på. Vi strävade efter att nå toppen, men när klockan var över två och målet runt hörnet vågade vi inte vänta längre, dels hade vi bokat in en dusch på ett närtilliggande hotell (fem dollar för en dusch är sååååå mycket värt det efter ett antal dagar utan) och dels skulle Alfred komma till vår camp under eftermiddagen.

Vi dundrade in på bokningen och köpte våra efterlängta duschpoletter varpå direkt övermannades av ett helt busslast med turister som tänkte göra detsamma, pottsorkar, det hade säkert duschat bara dagen innan, så vi kastade oss iväg och slängde oss in i omklädningsrummen. Fanns bara två duschar och bråttom som vi hade delade Chris och jag på en vilket givetvis djupt och grovt chockerade samtliga amerikanare som befann sig i närheten, dock inte oss och trots att vi fått vänta på två duschande lyckades vi kvinnor ta oss till bilen bara fem minuter efter Eric som lyxat och duschat med två väntande män utanför. Fruntimmersfasoner!

Tillbaka till lägret och någon timme senare ankom Alfred, full av ljus, värme, nybakade croissanter och färskt vatten. Al är född på Filippinerna, uppvuxen i amerika och något så otroligt spänstig. Han har genomfört marintestet och klarat det med väldigt höga poäng, ett test som jag väl inte skulle önska min värsta ovän att genomgå. (Jo givetvis har Chris också gjort det och klarat det, (5!!!! gånger).

Eric var såååå nöjd med att få en manlig varelse att dela sin hönsupplevelse med och hans väntan på att få plocka ner man-caven (enmanstältet) kunde endast delas med hans min när Al meddelade att han ”glömt fyrmannatältet hemma”. Önskar att jag fått med det ansiktet på bild…. Eller möjligtvis, eller kanske inte, bilden av Eric och Al delandes ett minimal tält, Al hade även glömt sin kudde…. Sov så gott!!!

Likes

Comments

Klockan 5 gick reveljen och klockan 6 sharp satt vi i mörkret i bilen på väg till Telekop Peak, två timmars bilresa, varav 90% tog oss en timme och de sista få miles lika lång tid på en våg som mest påminde om en bortglömd stig från något övergivet stenbrott. Dagens plus var när vi rundade ett hörn och fick syn på en flock vilda mulåsnor. De var inte ett dugg rädda utan närmades sig bilen och tittade på oss som om de undrade vad vi fånar gjorde där. Några timmar senare erinrade jag mig deras blick och började undra detsamma…..

När vi skakat oss upp till 8000 feet klev vi ur och påbörjade vår uppstigning. Det gick jättebra! I nästan 100 meter där jag i princip tvärvände och var på väg tillbaka till bilen där jag tänkte tillbringa dagen medan de andra skulle få ta sig upp de där 3000 feeten till toppen alldeles själva. Tunn luft…. Var som att andas genom ett sugrör. Chris förbarmade sig över mig och sänkte farten till hälften men efter att ha lyssnat på min flåsande andhämtning ytterligare 100 meter tog hon utan pardon ifrån mig min ryggsäck och bar den utanpå sin egen.

Det gick uppåt, hela tiden och inte för att klaga men en timmes zumbapass i veckan kan inte riktigt konditionsmässigt mäta sig med de andra fyras 3-4 stenhårda bootcampövningar som de vanligtvis utför varje vecka. Kombon tunt syre, jetlag och dålig fysisk form är inte heller att rekommendera…..

De sista två miles var värst, varje andetag var som att dra in en liten eldslåga, jag svär på att under natten hade någon belagt mina skor med bly och vi gick bitvis på en liten avsats som brant stupade ner tusentals feet. Min fantasi kund eutan ansträngning förmedla vad som skulle hända om man tog ett snedsteg i den lösa skiffern och ju högre upp vi kom, desto färre träd fanns det som kunde förhindra en inbromsning. MEN vi nådde toppen och den känslan kan inte ersättas av en miljonvinst på lotto. Utsikten var totalt amazing och vi kunde titta ner på Bad Water, en nivåskillnad på 11322 feet.

Vi skrev våra namn på blocket som låg i en liten plåtlåda, vilket ingav en oöverlig känsla av självförtroende. Efter en gourmetlunch på soppa och öl, (Christina bar i sin ryggsäck vilket i och för sig inte hade spelat någon roll eftersom hon även bar min då….) och en souvenirflaska (också Chris) på Fireball, påbörjade vi nervandringen vilket ar som en söndagsutflykt, jämfört mot uppstigningen, tog ändå sina modiga 2,5 timmar. Chris och Eric var förstås tvungna att springa nerför, (MED ryggsäckar) Connie, Nicole och jag tog det lite lugnare men ändå med så pass hastighet att vi skulle slippa använda våra pannlampor för att ta oss ner i mörkret.

Vår lilla älva Nicole hade meddelat oss att hon hade lite lätt huvudvärk, men vid nerkomsten avslöjade hon att den inte alls varit särskilt lätt och dessutom uppblandad med en rejäl yrsel, fint att ha det på över 3000 metershöjd…. Såååå, huvudet hennes var förfärligt, armarna värkte efter gårdagens klättring, hon var yr och trött som bara den men mitt i detta elände så utbrister hon ”jag är så imponerad av mina ben”, de var de enda som inte gett upp eller gjorde ont, åhhhh vad jag bara älskar så positiva människor, här snackar vi halvfulla flaskor och inte halvtomma glas.

Om lunchen varit njutbar så toppades den ändå lätt av Chrisköttgryta och vi njöt i fulla drag framför vår lägereld. En av höjdpunkterna är dagens bäst och bajs, d v s ta det första som faller dig in som är bäst och även motsvarande sämst. Idag toppades det av Nicholes beskrivning av att nå toppen ”Att stå däruppe och ha några likasinnande att dela momentet med”, fick oss alla att känna oss speciella och man bygger en speciell vänskap när man gjort något sådant tillsammans. Dagens bästa ord var dock Connies, detta efter Chris fråga hur vi alla mådde och jag, efter 3000 feets hiking, jetlaged, tunn luft faktiskt medgav att jag var lite trött varpå Connie riktar sina vackra ögon mot mig, bligar på mig en stund och sen utbrister…. WHY…..!?! Nä säg det…..

Likes

Comments

Vi var ett duktigt gäng och redan 8.30 var vi ute i vandringsspåret, idag klarade vi av Fall Canyon, ”det är bara 9 miles (14,5 km) vilket var sant om man inte räknade med att gps:en slogs ut när det inte var någon täckning. 12 miles (20 km) var vi tillbaka vid utgångspunkten och tog en kort avstickare till Titus Canyon där vi tittade på pepple stones som var så oerhört intressant att ingen ens orkade ta ett kort. Vår slavdrivande ledare, Chris, tvingade sedan ut oss till ett saltfält, ett Borax museum och slutligen en 3 miles tur till Mustard Canyon, som lyckligtvis skedde i bilen, i annat fall hade jag snabbt erbjudit mig att fixa kvällens middag.

Väl tillbaka i lägret kom en sandstorm över oss från ingenstans! Vi band fast tält, stuvade undan allt löst och hukade oss det bästa vi kunde. Våra grannar började plocka ihop sina grejor, bilarna lämnade pö om pö och flera tält flög omkring för vinden. Allt i tälten är täckt av ett fint lager sand, vi också förstås, gratis och bra peeling….. Tidigt sänggående, imorgon väntar den största utmaningen Teleskop Peak, 11 000 feet högt!

Likes

Comments

Tur att man var en aning jetlaged och ungefär 9 timmar fel i huvudet för redan kl 2:43 vaknade jag av något som svagt påminde om Askungens möss som springer rundor för att fixa klänningen på julafton. Det risslade, tassades, klirrade och klunkade och jag förstod att Chris hade fullt upp med att fixa den sista packningen, kl 3:40 skulle vi sitta i bilen och jag pratar am.

Vi är på väg mot en efterlängtad resa till Death Valley, tredje gången gillt för mig, Chris har väl varit där minst dubbla antalet gånger. Alla som läser den här bloggen känner väl till min galna vän men om någon händelsevis inte skulle göra det är denna fantastiska kvinna bosatt i bästa Staden San Diego och på somrarna i Mellbystrand. Vi träffades på kyrkans öppna förskola när hon för en gångs skull var ledig från sitt jobb som ögonläkare och har varit som Ler och Långhalm sedan dess. Vi är olika, men lika, kompletterar varandra och vår första regel är att aldrig ställa några krav på varandra och aldrig känna skuld. Har funkat bra i 17 år så vi fortsätter med detta vinnande koncept.

Nåväl, första året hade vi med oss våra bebisar, A o E, förra året var vi där själva och i år skulle ett gäng Gutcheckare dyka upp. Gut Check är en grupp som håller på med Bootcamp, där C är instruktör, de tränar minst 3-7 gånger i veckan, jag har varit med och det är 15 kilos hantlar som gäller, springa, hoppa, slå med släggor, klättra och ta ut sig så pass att kräkningarna hänger i luften. Chris är då instruktör för detta galna gäng och de favoriserade som fick följa med. Vi körde först till Connie, en petit liten kvinna, en tvärhand hög, just fyllt de 50, förflutet som båtkapten och seg som garvat läder. I april gjorde vi en vandring till ”The 3 sisters” jag drabbades av värmeslag och den dåliga nyheten var att vi gick NER dit och skulle alltså följaktligen gå upp på tillbakavägen. Chris bar mig bitvis på ryggen medan Connie bar alla våra tre ryggsäckar, så jäkla starka kvinnor!

Även Eric väntade hos Connie, en 52-årig snickare, som ser ut som en mix av Mel Gibson och Bruc Willis, har lika mycket muskler som de båda ihop och antagligen några fler tatueringar än de båda ihop också. Känns inte som om någon kommer att vilja bråka med oss på den här trippen….. Eric och Chris gjorde för några veckor sedan ”The Rabbit Race” ett maratonlopp som är upp och nerför ett berg, med en packning på 35 kg på ryggen, givetvis vann de även loppet! Nicole anlände vid 19-tiden på kvällen, en liten älva som väl bäst kan beskrivas som ”a social butterfly”, men skenet bedrar, denna söta nanny är tuff som bara den, springer maratonlopp och klättrar uppför Teleskop Peak med yrsel utan att säga ett ljud. Jag kände mig väldigt trygg med dessa supermänniskor runt omkring mig.

Efter sex timmars bilkörning gjorde vi vårt första stopp vid Badwater, 279 feet (85 m) under vattenytan. Vi passade på att göra två småhiker också, när vi ändå körde mot Furnec Creek, vilket var vår slutdestination. Fantastiskt vackra båda två och bara några små krux. Ren lyxklättring för min och Connies del, Eric visade sig vara något av en Spiderman och närmare hoppade än klättrade uppför klipporna, Chris stod tålmodigt nedanför och förde våra fötter till rätt spricka och talade om var vi skulle sätta händerna, ibland väldigt svårt att se när man hänger där mellan himmel och jord, och gav oss dessutom en knuff i rätt riktning mär det behövdes. Eric gjorde det där lilla extra, skulle ge oss lite extra stöd med en hjälpande hand men slutade med att han i princip drog oss upp den sista metern och satte oss på fast grund.

En fantastisk dag som avslutades med en massa skratt framför den öppna brasan, vi hade stora planer på en filmkväll i tältet men efter en inledande rom och cola som sköljdes ner med lite vin till maten slocknade vi allihop redan vid nio-tiden, och det kan behövas om man ska hinna med att se den fantastiska soluppgången vid 6-tiden på morgonen. Nytt äventyr imorgon……

Likes

Comments


Träning har aldrig varit en livsavgörande sak i mitt liv, tror inte ens att den kommit på en tio i topp placering eller ens en hundra i topp placering, men viktiga ting kan skifta i livet. Vid fyllda 40 plus upptäckte jag ju zumban som gav mitt liv ett helt nytt innehåll och gav min fysik en helt ny uppgift, t ex att hitta muskler som inte ens fanns på kroppen och en träningsvärk som kunde få en att önska att man faktiskt inte hade muskler på nämnda kropp.

Nu har jag kommit till en ny milstolpe igen, jogga eller inte jogga, det är frågan? Det självklara valet av bekvämlighetsorsak är förstås att inte jogga. Åh min Gud, så många gånger jag i mitt tidigare liv har betraktat dessa livsbejakande varelser som flänger runt i spåret i sina nördiga kläder, iklädda vattenflaska, kompass, pannband och träningsarmband och glatt hånlett åt deras strävan att tjäna in några sekunder på de minuter de avverkar.

Det är bara det…. Att C har gjort ett mellanlandningspass i Sverige och hon har sett det som sin uppgift att jag på något som helst sätt ska förbli i en liten välanpassad vältränad position och det gärna genom löpning. Nej, inget som helst hundinriktat pass, även om man som nybliven singelkvinna nästan kännt sig som en löptik under sommaren, herregud, en del män står bokstavligen talat och ylar utanför hundgården, hur svårt kan det vara…?!?

Nåväl, C anlände i fredags och som gammal och väl invand tradition hade vi en förnämlig fest med räkmacka och vin, mycket vin. Min förhoppning vid dessa första kvällar är alltid att hon ska knäcka lite mer vin än vad jag gör, för jag vet ju mycket väl vad andra dagens första uppdrag blir; ”Vi tar väl en liten runda? Klockan åtta! På morgonen!” Brukar lyckas, men den här gången var hon ståndaktig och dessvärre blev effekten att jag fick peta i mig mer eftersom hon drack mindre, kan någon räkna ut den matematiska formeln för det? Jag kunde det inte och kunde knappt räkna ut vad det var för dåre som ringde på min dörr klockan åtta en lördagsmorgon….

Den dåliga nyheten var alltså att hon var fullt beredd att springa/jogga/stressa fram i joggingspåret, den goda nyheten var att hon tränar inför the rabbit lopp med Eric som partner och hade en ryggsäck med 25 kilos vikt i. Väldigt rättvist! Precis som när vi var och ökenvandrade, C bar all mat, all dricka, medicin, extrakläder, guidebok, kamera, elpistol, termos, vatten och dessutom lite sprutor med ormserum om olyckan skulle vara framme, jag bar en ryggsäck som tyngdes av ett lypsyl.

Med denna fantastisk orättvisa fördelning lyckades jag jogga mig igenom fem kilometer med puman, värre var det nästa dag när hon fått skavsår av ryggsäcken och skulle jogga utan…. ”Vill du hänga med på en liten runda?” hette det…. Någonstans på vägen förvandlades 2,5 km till 6 km spåret, men som den förstående kvinna hon är joggade vi en km och promenerade 500 meter o s v i samma takt och när hon lämnade av mig vid mitt hus tog hon en liten runda till…. På 1,4 mil….Det är tur att jag älskar henne annars hade jag hatat henneJ J J

Likes

Comments

Har ju varit singel ett tag nu, ett gudabenådat tillstånd, det ska jag inte sticka under stol med! Efter ett antal år som fru, morsa, kokerska, städerska, tvätterska, organisatör, ekonom, planerare, inköpare, you name it, har jag plötsligt bara mig själv att tänka på, mer eller mindre. Klart jag tänker på mina älskade döttrar, men faktum kvarstår, de är rätt stora nu och den uppmärksamhet de för närvarande helst vill ha från sin gamla mamma är medskickade matlådor, något jag gärna står till tjänst med.

Såååå är det inte dags att börja tänka på mig själv ännu mer, blir mer egoistisk, ta hand om mig själv och få mig att känna mig älskad? Because I am worth it! Har rätt länge gått och trånat efter en kille men inte kommit till skott…. Jobbigt det här, när man är van vid att vara själv och klara sig själv…. Men ibland så är det nice att inte vara själv i sovrummet heller….. Visserligen har jag Björn, en liten toyboy, han är bara 46, fick honom julen 71 men han delar troget min säng sedan alla år. Mamma jobbade på Leksaksaffären i Laholm, med Rune Pära som ägare, och någon rik jäkel beställde nämnda Björn men hämtade aldrig ut honom så mamma fick köpa honom till ett riktigt bra pris, aldrig hade en sådan dyr ägodel hamnat i vår familj annars! Nå ja, love him!

I vilket fall…. Mitt tilltänkta offer är lång och ståtlig, känner mig rätt liten vid jämförelse, vilket är rätt trevligt det med, snyggt nordiskt utseende, inte rasistisk men gillar ljusa killar, utsidan är inte allt men insidan visar en hel del att lova. Trodde inte att en kille kunde förmedla så mycket genom att ändå säga så lite, jag är förvånad och glad!

Jag är ju inte den jag är om jag inte går all in och verkligen bestämmer mig så sagt och gjort, idag la jag alla korten på bordet, skämdes inte ett dugg när jag bjöd ut mig själv och bara ”vill du komma hem till mig ikväll?”. Han var inte direkt lättköpt, fick jobba rätt hårt för att lura in honom i bilen, men till slut kom han med. Fick i princip klä av honom för att få in honom i sovrummet, lager för lager och började därpå sätta ihop honom till en hel del igen, en ståndaktig en.

Ett tag var jag nära att ge upp, hur jäkla svårt kan det vara att pricka rätt…?!? Men skam den som ger sig och jag är ju inte känd för det sistnämnda så kämpade på och efter tre försök hamnade allt på plats och det var bara hur skönt som helst!

Blev i alla fall mycket svett, lite tårar och en del okvädesljud som inte den mest Gudaktige vill höra, men jag tror ändå på kärlek vid första ögonkastet. Han passar så bra in här hemma, love him! Har så mycket kärlek inom sig som han bara väntar på att dela med sig och tror han är obrottsligt trogen. Ska snarast presentera honom för alla mina kära vänner och favoriter som ligger mitt hjärta närmast, bl annat mina Pondus-tidningar, Sagan om Isfolket och några andra tunga litterära verk som handlar om Ayla, Lucky och andra 80-talsfigurer som de flesta nog glömt.

Yes, min nya kärlek; BILLY

Likes

Comments


Så trädde den andra av höstmånaderna in, och därmed infriades också alla löften om hösten, det regnar, blåser, temperaturen har sjunkit till 12 grader och då snackar vi om top of the day, mörkret faller som en bila på 1500-talet lika snabbt som en förrädare till kungatronen och den enda ljusningen är att i april så börjar det bli ljusare igen. Leve Norden!

Jag har gjort min egen tribut till den svenska hösten, genom att boka en resa till San Diego 14 november. Gud give att tiden måtte gå fort till dess, men om man ska sova sig igenom alla mörka timmar så kommer man att vakna upp som en superskön Törnrosa och påsar under ögonen kommer att vara ett minne blott.

Men… några glädjeämnen måste det väl ändå finnas? I min iver att bli en riktigt normalsvensk har jag nu fallit till föga och min nica arbetskamrat H har laddat ner 5 säsonger av Game of Thrones till mig, svenskare kan man väl inte bli? Köpte ett litet jäkla USB-stick för 399 spänn, snacka om dyrare än saffran per kilo alltså, så pluggade in det lilla eländet i datorn och det gick ju jättebra. Not. Hände förstås ingenting! Som tur är har man ju ett abonnemang på dygnetruntjour i form av tonårsdöttrar, mycket hånleende där ja, så äldsta dottern gav mig sin inloggning till OBHNordica så kunde vi kolla direkt där istället.

Jag vet inte jag….. Är inne på säsong ett och har tagit mig igenom två och ett halvt avsnitt, nästan världsrekord i stillasittning, lovar att jag har liggsår på lårbenshalsarna, har sett mer blod än när jag var tvungen att ta blodprov varje vecka med negativ RH varning när jag väntade dotter nummer två, skratta ni, men att behöva uppsöka en närsynt trainee till sköterska som skulle pumpa ur venen varje vecka för att kolla att ungen mådde ok, fick mig att sånär bli asocial vad gäller sjukvård också.

Och nu sitter vi här, jag och dottern An och försöker komma på vad som verkligen är mysigt med hösten…. Man går i mysiga höstkläder….. vilket betyder att man degar ner sig i sina allra äldsta och skönaste myskläder, inklusive en shabbig BH och urtvättade trosor.

Man eldar i brasan, vilket bara är ett förtäckt namn för att minska värmekostnaderna.

Det är mörkt och mysigt….. vilket egentligen är ett annat ord för deprimerande och tråkigt.

Fantastisk färgen i naturen, det bara bländar en, rött och gult och brunt och alla perenner bara lägger sig ner och jag vill ju egentligen bara se nygröna boklöv igen.

Tid för att fixa i hemmet för man behöver inte ha ångest över att var ute och det är så krispig höstluft…. Och vem fan försöker vi lura, det är kallt eländigt, blåsigt och det kommer att dröja 7-8 månader innan man vill gå ut igen.

På Espresso house har de en jättegod dryck som heter pumpkinspicelatté, japp, det uppväger ju förstås solsken och vindrickande och grönt gräs och svart kaffe också för den delens skull.

Slutsats; vi hatar hösten! Men den tar ju snart slut…..

Likes

Comments