Jag och Uno fram till 2017

År 2016 var som en gott och blandat-påse. Vi hade riktiga toppar och lite djupare dalar gällande vår form och tävlingssäsongen bestod av ett fåtal okej-starter. Det har varit ett givande och år och jag har lärt mig otroligt mycket.

Jag har ridit Uno under en ganska lång period nu och det har givit mig en utveckling inom ridningen som gått snabbt och stadigt uppåt. Han kräver sin ryttare och det har varit både väldigt väldigt svårt, och helt fantastiskt underbart! Jag trodde från början aldrig att jag skulle klara av att hålla honom i trim på egen hand då jag inte alls hade kapaciteten som krävdes från start, men det har kommit mer och mer och det har gått bra.

Mer om mig: Jag är 22 (snart 23) år och jag har ridit på ridskola sedan 6 års ålder. Min faster, Birgitta "Gitta" Sjöberg, är en otroligt talangfull och duktig dressyrryttare som gladeligen stärkte mitt och min tvillingsysters tidiga hästintresse. Vi fick följa med till stallet, rida lektion på ridskoleponnysarna mellan det att vi var 6-14 år. Min första tävlingsponny fick jag låna från ridskolan när jag var 13 år. Han heter Lindis, var 16 år då - 26 år nu, och var inte så poppis bland de andra i min ålder då han var en jäkel på att tjuvnypas, skyggade för minsta lilla rörelse på läktaren (eller bara ändå ifall han hade lust) och detsamma i hoppningen. Jag älskade honom - OCH jag fick ha honom för mig själv! Vi tävlade några gånger per år - för det mesta om att komma sist, men lika kul var det för det. Han satte grunden för min inställning, motivation och envishet. En riktig pärla som charmar sig in i de allra flesta, äldre ryttarhjärtan. När jag var 14 började jag rida storhäst på lektion, nu 2 dagar i veckan. Utöver detta bodde jag i stallet - varje dag, hela somrarna. Xamir Interagro blev min första storhäst i dressyr. Han är en Lusitano som ridskolan fick från Brasilien (Pia Hamrén - riktigt duktig, svensk, dressyrryttare som är bosatt i Brasilien). Nu började det hända grejer på riktigt. Jag började verkligen tävla, ta placeringar - och lära min inverkansridning. Han var smidig, känslig och fin. Det var svårt, men vi kom väldigt fint överens. Den största framgången vi fick med varandra var att vi vann distriktets uttagning till Ridskole SM - 2009 för storhästryttare och jag fick åka till Strömsholm och representera Gävleborg. Superkul! Efter det (när jag var ca 16 år) fick jag börja rida Uno, Birgittas häst, mer och mer och därifrån har vi tagit oss till dagsläget.

Mer om Uno: Han är en 19 årig (jaa!) valack efter Master (u: Henna) och köptes av min faster när han var 7 år gammal. Han hade inte gjort så mycket då, men han var snäll och mycket van att gå i skogen. Gitta utbildade honom upp till St:George-nivå innan hon blev sjuk och inte klarade att ta hand om honom själv. Då kom jag in i bilden. Tillsammans har vi lärt om. Han har lärt mig MASSOR och han har lärt sig förstå mina, lite mer oklara hjälper jämfört med Gittas. Tillsammans har vi tävlat som högst MsvA, men är mer stabila på MsvB-nivån just för tillfället. Uno är en häst med fina kvalitéer, en oslagbar personlighet och en tävlingshäst till tusen. Han älskar att visa upp sig, har starka egna åsikter och jag fick även en klockren kommentar från en tränare en gång:

"​Om Uno varit människa hade han varit ordförande för fackföreningen"

​Han är med andra ord en sådan som inte gör mer än han måste eller behöver. Vilket, för mig, inte alltid varit så lätt haha! 


Hittade en filmsnutt från en träning förra året. 

Gillar

Kommentarer