Varför viska, när man kan tala högt?

Rubriken är densamma som titeln på kapitel två i Toppen, Lotta!. Det är nämligen så att jag precis som Lotta, nästan aldrig tänker på att viska när människor som inte är avsedda att höra är i närheten. Det är nog rätt lätt att tjuvlyssna på vad jag säger och sedan ha en rolig historia att berätta hemma. Här följer ett citat ur Toppen, Lotta!. Giggi och Lotta är på en konstutställning.

"Hon drog med mig till en tavla, som visade en mörkskäggig man med stor svart hatt och väldig, vit pipkrage. Ni vet sådana där vidlyftiga, hårt stärkta och veckade kragar, som låg som ett kvarnhjul om halsen på folk den tid det var modernt. Låt mig gissa på 16oo-talet. Den här mannen satt vid ett bord med en tallrik framför sig och en sked i handen. Förmodligen var det gott, det han åt, för han såg nöjd ut.

- Lägg märke till skeden, sa Giggi. Den har ett ovanligt långt skaft! Varför, tror du?

-Tja... det var väl modernt...

-Icke, sa Nicke! Det var för att han skulle nå fram till munnen med vällingen - eller vad det nu var han åt. Det där kvarnhjulet, han har om halsen, satt ju i vägen.

Jag skrattade till.

-Vanvett!

-Visst. Nu kommer den andra intressanta frågan. Hur kunde han undgå att spilla? Var han det minsta darrhänt måste ju den där kragen gömma en provkarta på allt vad gubben käkat under dagen.

-Det kanske var en prydlig gubbe, föreslog jag. Bytte krage flera gånger om dagen.

Giggi skakade på huvudet.

-Det tror jag inte. De var inte mycket för tvål och vatten i forna dagar. Renligheten stod lågt ett tag.

-Hade han varit klok, sa jag, så hade han tagit av sig kragen, innan han började äta.

Giggi nickade.

-Han kunde ju vrida den lite för varje gång också. Det skulle bli mera spritt på det sättet åtminstone...

Vi hade inte talat lågt - det gör vi mera sällan. Vi hade skrattat åt våra kommentarer också - det gör vi ofta. Var det inbillning eller stod någon och betraktade oss med avsmak? Jag fick den uppfattningen en ilsnabb sekund, men hann aldrig ta riktigt reda på det, förrän Giggi grep mig i armen och satte av in mot den moderna avdelningen.

Den moderna avdelningen var för vår del mera lärorik. Där fanns porträtt av snart sagt alla mer betydande personer i vår tid och tiden närmast före. Vetenskapsmän, politiker, uppfinnare, företagare. Massor med män naturligtvis och bara ett fåtal kvinnor - också naturligtvis. Mitt sinne för rättvisa reagerade genast, och jag utbröt i harmsen utläggning om hur tillbakasatta kvinnor är i sådana här sammanhang.

-Du, sa Giggi, jag håller med dig om allt det där, men vi lämnar det för ett ögonblick och sätter i gång med en gissningstävling. Har du papper och penna?

Jodå, det hade jag.

-Vi tittar inte på namnen utan försöker lista ut vem som är vem ändå. För varje rätt gissning får vi en poäng. Den som förlorar får bjuda på våfflorna.

Jag gillade inte riktigt det där med våfflorna, men sa ingenting om det. Det kunde ju hända att jag vann...

Vilka vi kände igen? Ja, det blev en brokig karta. Elise Ottesen-Jensen med sitt fina, tunna ansikte genomlyst av vänlighet och vilja. Selma Lagerlöf med ögon som tycktes se igenom en. Alva Myrdal, Greta Garbo, madame Curie, den geniala, Alice Babs, ett underbart vackert och fantasifullt porträtt, ja, jag kan inte ta med flera. Vi fick ihop tjugo kvinnor, som vi kände igen genast, samt ett tiotal, som vi hade det lite värre med.

-Ställningen är lika, avgjorde Giggi. Nu tar vi gubbarna.

Nu fick vi det jobbigare. Det fanns, som jag sagt förut, så förfärligt många fler gubbar. I varje fall kände vi igen kolossalt många från tidningar och böcker och kände oss riktigt malliga över våra kunskaper. Men ännu låg vi lika!

-Vi måste fortsätta, avgjorde Giggi. Vi tar den bortre sidan nu och så till sist tavlorna i mitten. De fristående! Segern blev min och därmed våfflorna! Jag kände nämligen igen Camus, som fick Nobel-priset för så där en femton år sedan. Hade av en händelse fått syn på hans bild i en tidning i julas. Giggi suckade.

-Ja, då är det avgjort, då. Bilderna i mitten är mest självporträtt av konstnärer som jag inte känner.

-Varför sitter de här då? frågade jag med den knivskarpa logik jag ofta lägger i dagen. Är de inte kända, så har de ju inte här att göra.

-De är konstnärer, som målat många av de kända personernas portätt, står det här, sa Giggi, sedan hon kastat en blick i sitt program. Hur kan någon måla sitt självportätt? Utan att förfalla till falsk blygsamhet och måla sig lite fulare eller ta tillfället i akt och gå till eftervärlden litet vackrare och charmigare? Hur kan man se rättvist på sig själv? När målar man av sitt ansikte? När man är glad och uppåt, solen lyser och allting är 'tiddelipoh' eller en dag när allting är grått, pengarna är slut, man har tandvärk eller ont i magen eller känner sig allmänt svårmodig? När, frågar jag?

-Du kan väl gissa själv när du ser porträtten, sa förståndiga Giggi. Den här gossen till exempel, han var uppåt den dagen, det är säkert det.
Och hon pekade på ett glatt, livsbejakande ansikte som lyste som solen.


-Brev från sin tjej, pengar på banken, nyss sålt fem tavlor och fått beställning på tjugo, så ser han ut, fortsatte hon. Men det här - vad i herrans namn är det här?

För det första, var det ett ansikte? Den frågan gjorde vi oss, som vanligt högt och ljudligt! Varför viska, när man kan tala högt? Det fanns en femhörning på den vita duken framför oss. I ett hörn satt ett bistert stirrande öga, i ett annat något som väl skulle föreställa skägg fastän Giggi mer lutade åt att det var en diskborste.

-Färdig att slänga, tillade hon, för det är inte många strån kvar.

Munnen var ett streck på snedden över hela femhörningen och näsan något slags förvuxen morot.

-Undrar hur han kan ha sett ut i verkligheten? sa jag. Hoppas han inte skickar ut det här till sin mamma att ha på byrån.

-Eller till sin fästmö, sa Giggi. Det blir pang med detsamma.

-Säg inte det, du. Kvinnor är knepiga. Älskar dem som är lite illa lottade och så där... Men här, Giggi, titta!

Jag gav upp ett av mina hjärtligaste skratt. Ett sådant där som hörs vida omkring och får folk inom en mils avstånd att vända sig om.

-Vad ger du mig för den här typen? hickade jag fram. Han har ju tagit fel och målat av sin vovve i stället.

Ett tungt ansikte - som på en boxer. Eller bolldogg, jag är inte så hemma på hundraser. Ett tungt ansikte i varje fall, med stor underkäke, platt nos, kinder i djupa veck och mitt i allt detta ett par dystert blickande ögon. Om bara inte detta ansikte hade varit krönt av en rutig keps hade jag kanske inte skrattat så förfärligt. Men nu hade jag av en händelse i dagens bildkorsord sett en stackars ledsen vovve som var en kopia av det här porträttet, och dessutom hade fått på sig en rutig keps. Svaret på bilden skulle bli 'eftertänksam', vilket var ett tamt ord för att uttrycka så mycket ruelse och grämelse, som vovven visade.

Giggi hann inte svara. Känslan av att vara iakttagen blev plötsligt oerhört stark hos mig och jag vred en aning på huvudet och såg upp. Mötte samma dystra blick som snuddat vid mig i föregående rum. Och ansiktet - ansiktet var en avbild av det på duken framför mig!!

-Ni tycker ni är väldigt kvicka och roliga förstås, sa mannen bredvid mig.

-Nja, kanske inte precis så... sade jag, som kände mig som en ballong, som plötsligt all luft gått ur.

-Jag har följt efter er, sa mannen. (Han hette förresten Jotas, såg jag nu. Jan Jotas för att vara exakt. Han hade skrivit sitt namn tydligt på porträttet den här gossen, så att man ögonblickligen kunde läsa det.) Jag har följt efter er, sa han om igen, för att se hur långt ni tänker driva ert gyckel.

Nu vaknade Giggi till liv.

-Åja, sa hon, ta i lagom. Det har inte varit fråga om gyckel utan om sakliga anmärkningar.

-Att jag har målat av min hund i stället för mig själv skulle alltså vara en saklig anmärkning?

-Nej, sa jag, det var det inte. Det var bara det att jag kom att tänka på en bild av en vovve i ett korsord. Det kan bli så ibland. Med associationer, menar jag! Det måste ju ni förstå som är konstnär.

Det där sista tyckte jag var riktigt fiffigt sagt, men det tyckte tydligen inte gossen Jotas.

-Så du menar, att så fort man får några fåniga associationer ställer man sig att gapflabba, medan man högt och ljudligt talar om vad man tänker.

-Nej, sa jag, det menar jag inte. Det var dumt, det erkänner jag. Men det var inte meningen att någon annan än min kamrat skulle höra.

-I så fall kunde du ha sparat på röstresurserna. Du lät som en dombasun. Eller en trumpet."

Gillar

Kommentarer