Vad studerar jag? Och varför?

Jag berättade häromdagen att jag börjat studera nu i september. Men jag sa aldrig vad jag studerade. Eller ens varför. Well.. För att ta detta från början så har jag ju två utbildningar i bakfickan (egentligen tre, eftersom jag är internationell bartender också. Hah!). År 2014 blev jag utexaminerad frisör. Frisöryrket är något som kanske ser lite glammigt ut utifrån. Men jag kan säga att det är hårt slit, långa dagar, kass lön, ohälsosamma arbetsmiljöer och påfrestande för kropp samt psyke. I synnerhet om man är HSP-are (som jag tror att jag är). Jag har valt att inte jobba som frisör pga ovannämnda orsaker, samt att jag utvecklade någon slags allergi under studietiden. Jag hade i hela livet haft målet att bli frisör/makeupartist/stylist/nagelteknolog och göra världens karriär inom det. Men under utbildningen till frisör tappade jag verkligen glädjen i yrket och blev i samma veva mentalt utmattad. Jag funderade starkt på att hoppa av utbildningen i slutskedet. Jag var sjukskriven och låg hemma i tre månader och gjorde ingenting. En kort promenad var en bedrift och ungefär vad jag orkade med på en dag. Det är nog i efterhand som jag förstår hur kasst jag mådde där och då. Som tur var jag nykär på samma gång, och det var kanske räddningen. Jag hittade lite kraft och beslutade mig för att göra klart utbildningen iallafall. Jag hade egentligen bara två praktikperioder kvar innan jag hade rott iland examen. Jag hade dessutom turen att få praktisera hos en av världens finaste människor - Elisabeth. Det underlättade allt. Jag vill tillägga här att jag älskar fortfarande allt som har med smink, hårvård, skönhet och kamningar att göra. Allt. Det kommer alltid vara en stor del av mig.

Under den här jobbiga perioden i livet, mitt i frisörstudierna, fick jag verkligen upp ögonen för mental träning och personlig utveckling ÄNNU mer än tidigare. Jag kände starkt att jag ville fördjupa mig i ämnet, dels för att jag själv behövde det och dels för att jag är övertygad om att andra behöver ta del av kunskapen. Jag hade i planerna att studera ämnet på distans genom en skola i Sverige. Men av en slump hittade jag motsvarande (och t.o.m. bättre) utbildning i Finland. I VASA! Då var det ingen tvekan om saken.

Första året på mentaltränar-utbildningen fokuserade man enbart på sin egen personliga utveckling. Helt underbart och så viktigt. Andra året fick vi lära oss hur man coachar andra inom mental träning. Och TACKA gudarna för att jag har den här utbildningen med mig. Jag kommer ha nytta av den vad jag än gör i livet. Den har verkligen format mig till den jag är idag. Oavsett om jag väljer att jobba som mental tränare på heltid, eller om jag väljer att sortera grönsaker, eller om jag blir chef för en stor organisation så kommer jag ha stor fördel av att ha den utbildningen. Alla borde ha den kunskapen jag har fått genom utbildningen. Jag har fått en djupare förståelse för mitt eget och andras beteende. Jag står stadigare. Jag kommer ha så mycket nytta av det den dagen jag blir förälder. Utbildningen är dessutom i mångt och mycket en ledarskapsutbildning. Färdigutbildad mental tränare blev jag år 2016. Jag har coachat några klienter men inte destomer. Men jag fortsätter fördjupa mig i ämnet och studerar på egen hand - och jag blir aldrig fullärd. Jag lär mig nytt hela tiden. Det känns lite som att jag är före min tid, dock. I Finland är vi lite efter vad gäller mental träning. Men den dagen mental träning blir så etablerat, accepterat och vanligt att företag anställer mentala tränare för att gynna personalen och driva företaget framåt står jag säkerligen där och vill hjälpa till. Men än är vi inte där. Än så länge är det främst elitidrottare som har en mental tränare, och i många fall vill man inte ens skylta med det. Det är lite tabu, något man håller hemligt. Vilket är lite tråkigt.

Jag kan ärligt säga att jag har känt mig lite (=jävligt mycket) vilsen vad gäller karriärsbiten de senaste åren. Inte vetat vad jag velat. Det har verkligen varit en påfrestning för psyket. Det känns som att alla har livet under full kontroll och är utexaminerade och redo att maxa sin karriär vid 23 och har mål för minst 15 år framåt. Jag som 26-åring vet fortfarande inte vad jag vill göra "när jag blir stor". Jag känner påtryckningar från omgivningen och det känns som att mitt nuläge inte är accepterat eftersom jag HAR två utbildningar men inte jobbar med någondera. Det här har gjort att jag själv inte heller accepterat mitt nuläge och bara känt fruktansvärd stress. Invecklat det där. Men helt ärligt så har jag heller inte velat slänga mig in i något som jag inte varit helt hundra på. Jag vet bara att kreativitet och utveckling är viktigt för mig. Foto, text och det estetiska tilltalar mig. Innehållsskapande. Jag får dessutom ofta snälla och fina ord om både mitt fotande och mitt skrivande, och det gör mig så genuint glad. Och tanken på att jobba med något som rör det har inte varit helt främmande.

Jag har länge varit inne på det här med sociala medier och marknadsföring och lärt mig mycket och gått kortare kurser online. Jag är så gott som självlärd och har mycket kunskap redan. Och ser verkligen att det är något jag hade kunnat jobba med. Utbildningsmöjligheterna är oändliga. Det finns så många vägar att välja där, och bara det ger mig beslutsångest. Jag är lite rädd att välja en treårig utbildning och inse efter t.ex. två år att det känns helt galet fel. (=ännu mer psykisk stress)

Men NU mina vänner, ska jag berätta. Jag har i höst inlett en halvårig distansutbildning inom social media. Jag kommer lära mig (ännu mer) om bl.a. copy-writing, skapa innehåll för att matcha varumärke, SEO, skriva kommunikationsplan, krishantering i sociala medier, innehållsskapande, tonalitet osv.. Jag lär mig saker inom yrken som bl.a. webbkommunikatör, social media redaktör, redaktör, kommunikatör, social media koordinator, informatör, webbredaktör osv. Ni fattar. Men förstår ni hur roligt jag tycker detta är? Det känns annorlunda när jag vaknar på morgonen nu. Och helst av allt skulle jag vilja studera dagarna i ända. Jag har faktiskt lite tankar om att eventuellt börja studera på heltid i Sverige nästa år, men först ska jag se hur det känns efter den här utbildningen jag går nu.

Jag har dock ingen aning om jag i framtiden vill vara anställd, egenföretagare eller både och. Jag vet bara att jag vill jobba med drivna, broad-minded och inspirerande människor. Gärna med moderna företag vars visioner och värderingar jag lirar med och något som ger mig chansen att utvecklas. Tänk om jag t.o.m. kunde kombinera mina frisör- och hårvårdskunskaper med ett socialmedia-jobb för ett hårvårdsvarumärke t.ex. Eller varför inte ett företag inom personlig utveckling? Det var bara något som slog mig såhär i skrivande stund. Men rätt intressant tanke. Då hade jag haft nytta av hela min unika profession. YASS! Då finns det nog ingen som kan komma och påstå att någon av mina utbildningar varit onödiga.

Oavsett så vill jag aldrig att man ska säga att en utbildning varit "i onödan", förgäves. Jag vill ALDRIG höra det igen. Även om det varit många långa år av studier. Det är aldrig en waste att lära sig. Kunskap är aldrig något negativt. Och att studera innebär allt som oftast automatiskt en stor resa inom personlig utveckling oavsett ämne man väljer att studera. Mina utbildningar har gjort mig till den jag ÄR idag. Hade jag inte valt just den vägen så hade troligtvis livet och hela min person sett helt annorlunda ut.

Vad har du för tankar kring karriär och utbildning?

GLÖM INTE ATT FÖLJA MIG PÅ BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Gillar

Kommentarer

Christina,
Oj, massor av tankar. Jag har ju, precis som du, också en frisörsexamen i bakfickan. Har heller aldrig jobbat med det yrket eftersom jag hoppade in på pedagogikbanan direkt jag blev klar. Precis som du så tappade jag också intressen och lusten för yrket och skolan under studietiden, men valde ändå att slutföra studierna.

Jag älskar att lära mig nya saker och har flera drömmar och funderingar kring vad jag vill bli när jag blir stor. Jag vill bland annat jobba mera administrativt inom småbarnspedagogik och förskola. Jag skulle också vilja pröva ha ett eget miniföretag och jag skulle vilja utbilda mig inom flera olika saker ännu.

Du blir aldrig fullärd, efter att jag fick min pedagogie kandidat examen 2011 har jag hunnit gå en 2-årig behörighetsgivande spec.btgl utbildning samt en 1,5 årig ledarkskapsutbildning. Nu ska jag ha paus ett tag och bara jobba, men sen får vi se vart vinden bär.
finachristinas.com
Julia / Grön i Åbo,
Bra text!! En dålig utbildning kan äta upp en inifrån. Kram!
www.groniabo.fi
Kajsa
,
Vill du berätta vilken distansutbildning det är fråga om och är den 100 % på distans? Du kan mejla också. 😊