Wow. Okej. Hej. Mitt senaste blogginlägg e alltså publicerat i september 2018. Och ni kan inte ana hur mitt liv har förändrats sedan sist jag uppdaterade den här stackars bloggen!! Men för att sammanfatta det lite.. Jag utbildade mig till social media koordinator hösten 2018, woho! Så förbannat roligt. Sedan fick jag otrolig mersmak för att studera och var sugen på nya äventyr. Så jag sökte in till två utbildningar i Stockholm inom digital marknadsföring och kommunikation. OCH JAG SLAPP IN! PÅ BÅDA! Det kändes riktigt gött ska ni veta. Jag var så himla nöjd att vara bland de 30 antagna av över fleeera hundra ansökanden för vardera utbildning. *skryt skryt*

Så det kanske kommer som en chock att jag tackade... NEJ! Eh. Let me explain. Jag tackade faktiskt ja till en av utbildningarna till en början och skulle alltså flytta ensam till sthlm. Men, jag blev erbjuden ett jobb här hemma. Som jag förvisso också tackade nej till, haha. Sedan blev jag erbjuden ett annat jobb, och det är DÄR jobbar jag nu. Så att.. Just nu jobbar jag alltså heltid som digital marknadsförare på en reklambyrå här i Österbotten. Och jag är så himla glad och tacksam för mitt jobb. Inte nog med att jag får syssla med sociala medier varje dag, jag får dessutom möjligheten att utvecklas och lära mig nya saker inom marknadsföring VARJE dag. Jag har världens i särklass skönaste och ljuvligaste kollegor och vi växer hela tiden. Jag har även möjlighet att sköta mitt jobb hemma, och det är en sådan lyx ska ni veta. Så man kan lugnt säga att det är allt jag någonsin drömt om.

Ja, och mitt intresse för sociala medier slutar ju inte där. För nu jag alltså STARTAT EN YOUTUBEKANAL. Alltså what. DET ÄR NU DET HÄNDER. Det här trodde jag inte för några år sedan, att JAG frivilligt skulle trycka en kamera i fejset och filma mig själv. Nej. Men. Snälla. Jag har ju inte talets gåva? Uttrycka mig i skrift kan jag däremot. Haha. Men.. I'm on a mission people. Jag behöver en ordentlig boost i min personliga utveckling. Jag behöver göra mer saker som gör mig obekväm. Jag behöver kliva ut ur min comfort zone. Jag behöver utmana mig själv. För det är det som är livet. Skriv upp det. Kom ihåg det.

It might shock someone but.. Jag har planerat, skrivit idéer och funderat hur jag ska utveckla det här i ETT OCH ETT HALVT ÅR. Okej, om man kokar ner planeringen till effektiv arbetstid så kunde jag eventuellt fått det avklarat på några månader. Men där emellan har det varit mycket tveksamheter och tvivel. Jag har tänkt att det är att ta mig vatten över huvudet. Jag vet ju inte ens om jag är bra på det. Men hey, det är jag inte heller. Sanna mina ord. JAG ÄR INTE BRA. Inte ännu. Men jag ska banne mig bli. Jag har insett att tvivel verkligen är ett tecken på att jag MÅSTE göra det. Så.. here you go people. Jag kommer skamlöst att outa mig själv och min personliga utveckling i videoformat. Jag kommer fokusera mycket på hälsa, mental träning, välmående och att LEVA ETT GOTT LIV och dela med mig av massor där emellan. Och du får helt enkelt hänga på. Jag vill helt enkelt dela med mig av det jag kan, och det jag lär mig och hoppas att andra också ska ha nytta av det. Det här vill du inte missa.

Jag har redan laddat upp tre videor. OBS! Den fjärde skulle egentligen också varit ute by now men jag har haft oturen att vara riktigt sjuk i början på detta år så jag har faktiskt inte kunnat spela in någon video, men det är på gång kan jag lova. Snart snart. Så fort tillfälle ges. Men så länge ni väntar på den fjärde så kan ni passa på att gå in och kolla på de tre första videorna. Och jag startar ju verkligen från noll, har hittills fått 47 härliga prenumeranter som jag är så tacksam för. Så om du är intresserad av det jag kommer lyfta upp på kanalen, överväg att prenumerera för att stöda mig och mina galenskaper! Jag vore evigt tacksam.

KLICKA HÄR FÖR ATT KOMMA TILL KANALEN!

Otroooligt roligt det var att blogga och skriva förresten. Saknar det. Läser någon bloggar ännu?

GLÖM INTE ATT FÖLJA MIG PÅ BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Jag berättade häromdagen att jag börjat studera nu i september. Men jag sa aldrig vad jag studerade. Eller ens varför. Well.. För att ta detta från början så har jag ju två utbildningar i bakfickan (egentligen tre, eftersom jag är internationell bartender också. Hah!). År 2014 blev jag utexaminerad frisör. Frisöryrket är något som kanske ser lite glammigt ut utifrån. Men jag kan säga att det är hårt slit, långa dagar, kass lön, ohälsosamma arbetsmiljöer och påfrestande för kropp samt psyke. I synnerhet om man är HSP-are (som jag tror att jag är). Jag har valt att inte jobba som frisör pga ovannämnda orsaker, samt att jag utvecklade någon slags allergi under studietiden. Jag hade i hela livet haft målet att bli frisör/makeupartist/stylist/nagelteknolog och göra världens karriär inom det. Men under utbildningen till frisör tappade jag verkligen glädjen i yrket och blev i samma veva mentalt utmattad. Jag funderade starkt på att hoppa av utbildningen i slutskedet. Jag var sjukskriven och låg hemma i tre månader och gjorde ingenting. En kort promenad var en bedrift och ungefär vad jag orkade med på en dag. Det är nog i efterhand som jag förstår hur kasst jag mådde där och då. Som tur var jag nykär på samma gång, och det var kanske räddningen. Jag hittade lite kraft och beslutade mig för att göra klart utbildningen iallafall. Jag hade egentligen bara två praktikperioder kvar innan jag hade rott iland examen. Jag hade dessutom turen att få praktisera hos en av världens finaste människor - Elisabeth. Det underlättade allt. Jag vill tillägga här att jag älskar fortfarande allt som har med smink, hårvård, skönhet och kamningar att göra. Allt. Det kommer alltid vara en stor del av mig.

Under den här jobbiga perioden i livet, mitt i frisörstudierna, fick jag verkligen upp ögonen för mental träning och personlig utveckling ÄNNU mer än tidigare. Jag kände starkt att jag ville fördjupa mig i ämnet, dels för att jag själv behövde det och dels för att jag är övertygad om att andra behöver ta del av kunskapen. Jag hade i planerna att studera ämnet på distans genom en skola i Sverige. Men av en slump hittade jag motsvarande (och t.o.m. bättre) utbildning i Finland. I VASA! Då var det ingen tvekan om saken.

Första året på mentaltränar-utbildningen fokuserade man enbart på sin egen personliga utveckling. Helt underbart och så viktigt. Andra året fick vi lära oss hur man coachar andra inom mental träning. Och TACKA gudarna för att jag har den här utbildningen med mig. Jag kommer ha nytta av den vad jag än gör i livet. Den har verkligen format mig till den jag är idag. Oavsett om jag väljer att jobba som mental tränare på heltid, eller om jag väljer att sortera grönsaker, eller om jag blir chef för en stor organisation så kommer jag ha stor fördel av att ha den utbildningen. Alla borde ha den kunskapen jag har fått genom utbildningen. Jag har fått en djupare förståelse för mitt eget och andras beteende. Jag står stadigare. Jag kommer ha så mycket nytta av det den dagen jag blir förälder. Utbildningen är dessutom i mångt och mycket en ledarskapsutbildning. Färdigutbildad mental tränare blev jag år 2016. Jag har coachat några klienter men inte destomer. Men jag fortsätter fördjupa mig i ämnet och studerar på egen hand - och jag blir aldrig fullärd. Jag lär mig nytt hela tiden. Det känns lite som att jag är före min tid, dock. I Finland är vi lite efter vad gäller mental träning. Men den dagen mental träning blir så etablerat, accepterat och vanligt att företag anställer mentala tränare för att gynna personalen och driva företaget framåt står jag säkerligen där och vill hjälpa till. Men än är vi inte där. Än så länge är det främst elitidrottare som har en mental tränare, och i många fall vill man inte ens skylta med det. Det är lite tabu, något man håller hemligt. Vilket är lite tråkigt.

Jag kan ärligt säga att jag har känt mig lite (=jävligt mycket) vilsen vad gäller karriärsbiten de senaste åren. Inte vetat vad jag velat. Det har verkligen varit en påfrestning för psyket. Det känns som att alla har livet under full kontroll och är utexaminerade och redo att maxa sin karriär vid 23 och har mål för minst 15 år framåt. Jag som 26-åring vet fortfarande inte vad jag vill göra "när jag blir stor". Jag känner påtryckningar från omgivningen och det känns som att mitt nuläge inte är accepterat eftersom jag HAR två utbildningar men inte jobbar med någondera. Det här har gjort att jag själv inte heller accepterat mitt nuläge och bara känt fruktansvärd stress. Invecklat det där. Men helt ärligt så har jag heller inte velat slänga mig in i något som jag inte varit helt hundra på. Jag vet bara att kreativitet och utveckling är viktigt för mig. Foto, text och det estetiska tilltalar mig. Innehållsskapande. Jag får dessutom ofta snälla och fina ord om både mitt fotande och mitt skrivande, och det gör mig så genuint glad. Och tanken på att jobba med något som rör det har inte varit helt främmande.

Jag har länge varit inne på det här med sociala medier och marknadsföring och lärt mig mycket och gått kortare kurser online. Jag är så gott som självlärd och har mycket kunskap redan. Och ser verkligen att det är något jag hade kunnat jobba med. Utbildningsmöjligheterna är oändliga. Det finns så många vägar att välja där, och bara det ger mig beslutsångest. Jag är lite rädd att välja en treårig utbildning och inse efter t.ex. två år att det känns helt galet fel. (=ännu mer psykisk stress)

Men NU mina vänner, ska jag berätta. Jag har i höst inlett en halvårig distansutbildning inom social media. Jag kommer lära mig (ännu mer) om bl.a. copy-writing, skapa innehåll för att matcha varumärke, SEO, skriva kommunikationsplan, krishantering i sociala medier, innehållsskapande, tonalitet osv.. Jag lär mig saker inom yrken som bl.a. webbkommunikatör, social media redaktör, redaktör, kommunikatör, social media koordinator, informatör, webbredaktör osv. Ni fattar. Men förstår ni hur roligt jag tycker detta är? Det känns annorlunda när jag vaknar på morgonen nu. Och helst av allt skulle jag vilja studera dagarna i ända. Jag har faktiskt lite tankar om att eventuellt börja studera på heltid i Sverige nästa år, men först ska jag se hur det känns efter den här utbildningen jag går nu.

Jag har dock ingen aning om jag i framtiden vill vara anställd, egenföretagare eller både och. Jag vet bara att jag vill jobba med drivna, broad-minded och inspirerande människor. Gärna med moderna företag vars visioner och värderingar jag lirar med och något som ger mig chansen att utvecklas. Tänk om jag t.o.m. kunde kombinera mina frisör- och hårvårdskunskaper med ett socialmedia-jobb för ett hårvårdsvarumärke t.ex. Eller varför inte ett företag inom personlig utveckling? Det var bara något som slog mig såhär i skrivande stund. Men rätt intressant tanke. Då hade jag haft nytta av hela min unika profession. YASS! Då finns det nog ingen som kan komma och påstå att någon av mina utbildningar varit onödiga.

Oavsett så vill jag aldrig att man ska säga att en utbildning varit "i onödan", förgäves. Jag vill ALDRIG höra det igen. Även om det varit många långa år av studier. Det är aldrig en waste att lära sig. Kunskap är aldrig något negativt. Och att studera innebär allt som oftast automatiskt en stor resa inom personlig utveckling oavsett ämne man väljer att studera. Mina utbildningar har gjort mig till den jag ÄR idag. Hade jag inte valt just den vägen så hade troligtvis livet och hela min person sett helt annorlunda ut.

Vad har du för tankar kring karriär och utbildning?

GLÖM INTE ATT FÖLJA MIG PÅ BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Har du någon gång tänkt på, hur det vore om världens mest fantastiska och coolaste person inte visste att han/hon är världens mest fantastiska och coolaste person? Att denne inte kunnat se det själv. Och låter sig styras av omgivningen. Allt pga osäkerheter, jante, rädslor eller tillfälliga känslor av otillräcklighet. Eller att denne tror att berömmelse, rikedom eller popularitet hade någon betydelse? Eller att personen inte har någon aning om effekten han/hon har på andra. Personen har inte den blekaste aning om hur han/hon hade kunnat förändra världen, tillföra gott och sprida glädje omkring sig bara genom att våga vara sig själv fullt ut.

Det vore väl förbannat synd om det vore så, va? Riktigt olyckligt. Och givetvis, om du hade berättat det för personen hade det inte gjort någon skillnad för att han/hon skulle aldrig tro dig. Aldrig. Personen vore allt för blygsam för att för att acceptera det. Allt för naiv för att se det. Och kanske t.o.m. tänkte att "jag är bara en i mängden".

Men tänk om personen lever ett helt liv på denna planet utan att verkligen veta sanningen.

Du vet vad jag menar.

GLÖM INTE ATT FÖLJA MIG PÅ BLOGLOVIN & INSTAGRAM